Jazzgossen
Eftersom jag är väldigt intresserad av historia, tycker jag mycket om att se på gamla svartvita filmer, som till exempel Jazzgossen som jag såg häromkvällen. Själva handlingen är ganska tunn och jag tycker inte att jag blir riktigt övertygad, men den är säkert bara en ursäkt för att få visa en massa kända sånger och dansuppträdanden. Behållningen är egentligen, i alla fall för mig, det historiska. En bit in i filmen visas en lång ’journalfilm’ som sammanfattar Sveriges historia från 1920-talet och fram till 1940-tal (tror jag). För mig var det verkligen intressant, men min syster som såg filmen tillsammans med mig, tyckte det bröt flytet i filmen och det kan jag i och för sig hålla med om. Vad som var väldigt roligt var att äntligen få höra alla de där kända sångerna (kupletter?) av Karl Gerhard m fl. Exempelvis Den ökända hästen från Troja (som censurerades) och Jazzgossen. Det är faktiskt lustigt, men jazzgossen som sången handlar om låter ganska metrosexuell, för att inte säga homosexuell (”han har tusch på sina ögonlock” och ”vippar hans lilla stjärt”). Dansnumren är inte riktigt min grej, och som sagt, handlingen är egentligen en bagatell, men jag tycker ändå att filmen är väl värd att se. Och Hasse Ekman är alltid sevärd.
Bara för att jag är ledsen…
En del saker går aldrig över, ibland hjälper tiden lite – eller en vacker sång.
Långhåriga katter
När jag går upp på morgonen, vill min katt gärna stanna kvar i sängen. Han älskar värmen och det bekväma. Ibland lyckas han till och med krypa in en bit under täcket och ligger med huvudet på kudden. Inte när jag är där, men någon gång under dagen. Det är på kvällen som han blir mer aktiv.
Lustigt nog är han långhårig. Jag har märkt att de långhåriga mer tycker om värme än de korthåriga. Man kunde kanske tro att det skulle vara tvärtom, men jag antar att de korthåriga är mer aktiva och bryr sig inte om att ta sovmorgon, som de långhåriga.
När jag är riktigt sömnig men måste gå upp ändå, älskar jag när min katt ligger kvar i sängen och får lite mer sömn än jag. 
En del gör det i sängen
Jag började fundera lite på var jag brukar vara när jag skriver. Svaret är – i sängen. Jag skulle skriva vid ett skrivbord – om jag hade ett eget arbetsrum, långt bort från andra. Just nu delar jag hus med min mamma och min syster och om jag inte bestämde mig för att skriva på nätterna och sova hela dagarna, skulle jag inte få något lugn alls.
För övrigt tror jag inte att det är så dumt att skriva i sängen. Många publicerade författare jag känner till gör det. Jag tror det är ganska vanligt. Men alla är ju olika. En del föredrar säkert att skriva vid ett skrivbord eller annat bord. En del tycker nog om att sitta på ett kafé eller någon annanstans ute.
Man måste förstås ha en laptop (eller i mitt fall en iBook) för att kunna skriva i sängen. När du har det är det bara att hitta en väggkontakt och så kan du börja. Om du nu inte har en kanin som tycker om att tugga på sladdar. Har du det, föreslår jag att du håller ett öga på sladden och/eller kaninen hela tiden. Hehe. Akta dig förresten, som du kanske eller kanske inte vet, finns det valpar och katter som också gillar att tugga på saker.
En annan sak – jag föredrar att skriva ganska sent på kvällen eller på natten. För det första är jag en kvällsmänniska/nattuggla. Jag känner mig piggare och mer kreativ senare på dagen. Det är också lugnare i huset och antagligen om du nu inte bor i en storstad, i ditt bostadsområde också.
Var föredrar du att skriva? Och när?
