Särskrivning

Läste just det här, och håller verkligen med. Om jag ser någon som skriver dålig svenska, har jag väldigt svårt att ta den personen på allvar. Särskrivningar är bland de värsta felen jag ser, men sammanblandningen av var/vart irriterar mig också. När någon frågar ”vart” något är, vill jag alltid svara ”åt höger” eller ”lite västerut”, inte ”där, på hyllan där borta”.

Och ”stör sig på” – är det man själv som stör? Objektformerna de/dem verkar folk inte förstå alls längre. Hur skulle de annars kunna få ihop följande mening? ”Dem åkte och hälsade på de.”

Kanske är det bara jag som reagerar på ”hade varit roligt” som tydligen betyder ”skulle vara roligt”. För mig betyder ”hade varit roligt” att det nu inte längre finns någon chans att det roliga ska inträffa. Väljer jag ”skulle vara roligt” anser jag fortfarande att jag har möjlighet att få göra det som är roligt. Eller är det jag som missförstått?

Dessutom tycker jag uttalet har ändrat sig väldigt snabbt. Jag är helt med på att svenskan ändrar sig på en generation. Kanske på femton år också. Men på fem år? Eller ännu kortare tid? Är inte det lite väl snabbt? För mig som bor ute ”i landsorten” finns det faktiskt flera olika ”sje-ljud”. ”Ö” uttalas fortfarande annorlunda än ”u”, tycker jag – men det är väl snart bara vi ”lantisar” och knappast ens vi, som uttalar så.

Grr. Ibland är det bara så många saker som retar mig.