Långt där uppe

Häromdagen såg jag näst sista avsnittet av den brittiska tv-serien Being Human. Precis som allitd, har jag blivit hopplöst förälskad i en av huvudpersonerna, men eftersom han är en vampyr, är det nog mera skådespelaren jag är attraherad av. Så där är han, den senaste i en lång rad kändiskillar jag faller för. Jag faller för dem, men jag kan aldrig hoppas på att ens existera i samma värld som dem. Jonathan Bennett, Alexander Rybak och nu Aidan Turner är bara några få av de där killarna.

Och då slog det mig. De är allihop långt bortom vad jag kan hoppas på. Jag menar, självklart är de där skådespelarna och sångarna det, och det är inte riktigt det jag menar. Jag tänker mig alltid den typen av kille i verkligheten, i närheten av mig, och ibland märker jag att, ja, den typen av kille skulle kunna vara precis nätt och jämnt inom räckhåll för mig, om jag har tur. Men inte de flesta av dem. De är långt bortom och utanför vad jag kan vänta mig. Det är en deprimerande tanke. Jag menar inte att de har andra intressen eller ens att de uppenbarligen är mycket mer utåtriktade och lyckade än vad jag är. Det är mycket mer än så. Killar av den typen – än en gång menar jag snygga, charmiga, intressanta killar, också utanför kändisvärlden – skulle gå rakt förbi mig utan att ens se mig.

Jag vet inte riktigt vart jag försöker komma med det här, men det gjorde mig lite ledsen. De skulle inte ens ge mig en chans. De som jag faktiskt träffas är oftast antingen inte intresserade av mig alls, eller så är jag inte intresserad av dem. Om det blir mer än så, då när vi går vidare var för sig, slår jag vad om att det inte finns en lång rad av tjejer som väntar på att få fånga de där killarna. Så jag antar att vi är B-laget, om det ens finns tillräckligt många bokstäver i alfabetet för såna som oss.

Inte riktigt så som jag trodde att mitt liv skulle bli, när jag var femton eller sexton, men det är väl bara så det är.