Mina tankar om filmen Gilda
En av de klassiska svartvita filmer som jag verkligen älskar är Gilda. Jag tycker också om Trollbunden och Casablanca, för att nämna ett par.
Vad som sägs om den här filmen är att den på ett lite dolt sätt skildrar ett (lyckligt) homosexuellt förhållande. Det verkar vara vad som följer med från pjäsen eller originalmanuskriptet som filmen bygger på.
Man får inte så många ledtrådar till vad som verkligen händer. Johnny och Gilda bara dyker upp plötsligt. Jag har försökt lägga ihop två och två under årens lopp, när jag har sett om filmen om och om igen.
För det första, Johnny och Gilda kommer från New York. De är antagligen rätt fattiga. Deras karriär är att vara professionella danspartner. De kanske också tjänar lite extra vid sidan om, men Gilda insisterar på att hon aldrig har varit otrogen mot Johnny och det tror jag på. Så om någon har varit otrogen är det Johnny. Han är, tror jag, irländare från början. Johnny Farrell låter i alla fall irländskt. Han är rätt temperamentsfull och svartsjuk. De har kommit ner till Sydamerika under andra världskriget för att tjäna pengar. Varför vet jag inte riktigt. USA var ju inte med i kriget på samma sätt som de europeiska länderna. Det borde ha gått att tjäna pengar där uppe.
Efter en tid står inte Gilda ut med Johnnys svartsjuka längre och lämnar honom. Medan de är ifrån varandra, träffar Johnny en rik man som heter Ballin Mundson som äger en spelhåla. Han låter Johnny bli föreståndare för den. Man får antydningar om att personalen inte tycker om det. De föraktar Johnny. Till exempel Uncle Tio (som om inte min gymnasiespanska har blivit helt rostig, betyder Farbror Farbror) kallar Johnny ”bondfåne” (peasant), vilket jag tolkar som en eufemism för någon annan nedsättande term). Ballin och Johnny har en riktigt udda konversation med en sorts dubbelmening. Johnny måste mer eller mindre svära på att hålla sig ifrån kvinnor. Det älskar han att lova, för han är så arg på Gilda.
Nu har ju jag en ganska snuskig fantasi, men jag tolkar det som en sorts kod för att Ballin och Johnny har en form av sexuell kontakt, fast inte ett jämställt förhållande. Det är mer som en rik äldre man som plockar upp ett gatubarn för att utnyttja honom. Till exempel är det så att senare i filmen kallas Johnny för en pojke, som kommer att växa upp om man inte hela tiden håller ett öga på honom.
Det för mig vidare till min nästa poäng: Jag tror att Johnny och Gilda egentligen ska vara mycket yngre än skådespelarna som föreställer dem. De är, om jag inte kommer ihåg fel, i trettioårsåldern, men rollfigurerna är antagligen omkring tjugo.
En dag ger sig Ballin iväg på en resa. När han kommer tillbaka har han gift sig med Gilda, och det är en obehaglig överraskning för Johnny, som antagligen tror att han kommit upp sig i livet och lyckats lära Gilda en läxa. Gilda får också en obehaglig överraskning, när hon ser Johnny och inser vad som pågår.
Det förekommer en massa prat som egentligen betyder något annat. (Om vem som lärt vem vad och liknande antydningar om olika aktiviteter som inte betyder det man tror de gör som t ex simning).. Man får veta att Gilda är vidskeplig, så när Ballin säger att de ska skåla (”Död åt slynan som gjorde Johnny illa” eller något liknande) måste hon hålla god min, fast hon blir rädd.
En annan sak när det gäller Gilda är att man aldrig får veta vad hon heter på riktigt. Hon är alltid bara Gilda och senare Fru Mundson och till slut Fru Farrell (det senare är en liten spoiler).
Spänningen och svartsjukan mellan Johnny och Gilda växer hela tiden och Ballin älskar det. Han verkar tända på att underblåsa deras konflikt.
Gilda spelar upp inför Johnnys svartsjuka (han påstår sig hålla ett öga på henne för Ballins räkning, men det är tydligt att han är svartsjuk för egen del). Hon går ut med andra män, hon uppträder inte bara genom att sjunga och spela utan agerar också sexuellt provokativt (eller jag antar det i alla fall, det här är ju en film från slutet av andra världskriget). I en show ”strippar” hon, fast allt hon klär av sig är ett halsband och ett par handskar.
Det förekommer också andra, yttre faktorer som ökar på spänningen. Ballin gör affärer med nazister och blir hotad, försvinner, antas vara död…
Jag tänker inte gå in på varje detalj i handlingen, men en dag vaknar i alla fall Johnny upp och inser att han haft fel om Gilda och under ett mycket kort ögonblick är han beredd att kräla. Om jag varit Gilda hade jag låtit honom göra det lite längre, men hon är bara så glad att han vill bli vän med henne igen, att hon accepterar hans outtalade ursäkt och det är i stort sett allt. Allt ordnar sig. Till och med Johnny inser att hon aldrig varit otrogen. Uncle Tio går till slut med på att sluta kalla honom bondfåne och börjar säga att han är en gentleman istället. Det tolkar jag som en symbol för att Johnny har vuxit upp och Ballin har förlorat sitt inflytande över honom.
Min slutsats är: Jag ser inte Gilda som en ond kvinna som kommer emellan två lyckliga män som har ett lyckligt homosexuellt förhållande. Hon är i stället ett offer, någon som råkar hamna i skottlinjen när två män gör upp om henne och antagligen andra konflikter också, t ex deras sexuella kontakt. Johnny är också på ett sätt ett offer, ett offer för sitt eget humör och sin ärelystnad. Han verkar inte förstå varför alla föraktar honom och att han är grym mot Gilda.
En fantasivärld att fly in i
På sista tiden har jag funderat mycket på att kunna (bokstavligt talat) försvinna in i en fantasivärld – alltså en bok eller annat fandomuniversum – och det slog mig att de böcker (eller andra fandom) som jag älskar är inte nödvändigtvis bra och säkra världar att leva i.
Till exempel, hur mycket jag än älskar Tolkiens värld i Sagan om ringen eller till och med Bilbo, tvivlar jag på att jag skulle vilja bo där. Om det nu inte var i en tidsepok som var väldigt fredlig och lycklig (och alltså inte utgjorde något bra material för en väldigt spännande berättelse, men en bättre livsmiljö).
Samma sak gäller många av mina andra favoritvärldar.
Ta till exempel Gregory Frosts Shadowbridge – ett otroligt fascinerande ”universum” men inte ett där jag skulle känna mig trygg, tyvärr.
Samma gäller Tad Williams The War of the Flowers. Det är en så fascinerande värld, men inte särskilt trevlig för människor. (Om du inte har läst den, så handlar det om en sorts alver – de som kallas Faerie.)
Det här gäller också Sabriel/Abhorsen-serien av Garth Nix om det gamla kungadömet. På den civiliserade sidan av muren skulle jag antagligen kunna bo rätt så bra, men den verkar utspela sig i en värld lik början på nittonhundratalet så det är nog inte så jämställt tyvärr.
Jag tänker i alla fall att Dinotopia skulle vara perfekt att fly till. Det är en riktigt intressant och vacker värld, fast den är ändå mer eller mindre säker och trevlig att bo i. Jag skulle gärna ta med mig allt och bara åka dit och aldrig komma tillbaka.
Ursula K LeGuins Övärlden skulle antagligen fungera också, men jag är inte helt nöjd med kvinnornas ställning på de flesta av öarna.
Jag inser att jag bara har nämnt böcker så här långt, så jag får väl komma med Star Trek nu (TNG och Voyager). Den världen skulle antagligen vara fantastisk att bo i, om jag nu inte hamnade i en krigszon. De har ju replikatorer, medicinska tricorders och ett samhälle som är mer eller mindre helt jämlikt, inte bara mellan könen utan också på andra sätt. Det finns ingen fattigdom, ingen valuta ens (i Federationen alltså).
En del av Diana Wynne Jones böcker kan nog gå bra också, till exempel Chrestomanci-serien. Om jag nu inte hamnade mitt i en magisk kris. Tyvärr har jag nog ingen som helst talang för magi och om jag gjorde det, skulle min kraft nog vara svag och/eller lite bakvänd.
Jag kan inte påstå att jag känner lika starkt för Maria Langs deckarklassiker, men nästan. För mig känns den världen väldigt harmlös, trygg och ändå kul. Den ser ”färgstark” ut i min fantasi. Enda nackdelen skulle vara bristen på jämställdhet mellan könen. Fast det behöver förstås inte Puck bry sig om. Hennes killar behandlar henne väldigt väl så hon vet antagligen inte ens att andra kvinnor blir diskriminerade.
För att sammanfatta: det blir nog oavgjort mellan Dinotopia och Star Trek. Vilken av dem som helst skulle fungera jättebra om jag bara kunde hitta ett sätt att ta mig dit och aldrig åka därifrån.
Så många fandom…
Ibland funderar jag på hur många olika fandom det måste finnas. Jag stöter ibland på andra fanfictionförfattare ute på nätet och många gånger har de också riktigt många fandom, men vi har inte ett enda gemensamt, eller så kanske bara ett eller två. Jag skriver om eller har skrivit om omkring 100 olika fandom, om man räknar de enbart nordiska, men jag har naturligtvis också läst eller på annat sätt varit inblandad i många andra fandom, som jag inte har skrivit om. Minst flera hundra. Särskilt om jag inte bara räknar tv-serier och filmer utan också böcker, och jag vet ju också att det finns flera andra ”medier”. Kan det vara så att det finns flera miljoner fandom? Jag antar att det är möjligt. Ibland önskar jag att det var lättare att hitta de fandom jag kommer att tycka om och slippa alla andra. Det skulle ju göra allt mycket lättare. Nu menar jag inte bara de fandom som jag kanske kommer att skriva om utan alla möjliga som jag skulle vilja läsa och/eller se på.
Hur många fandom är du inblandad i? Vet du antalet?
”Nova var min hemliga lyx”
Sofie Berthet om sin debutroman Dimensioner, en dystopisk ungdomssci-fi som utspelar sig på den skånska sydkusten.
Läs mer här.
Vem var sheriffen av Nottingham?
Det är ingen hemlighet att det finns en omfattande forskning om original-Robin Hoods identitet – men vem var original-sheriffen? Har vi ett namn? I ballader, filmer m.m. är han i regel namnlös.
Läs mer här.
Mr Robot
Jag har just sett första avsnittet av Mr Robot (kunde de inte ha försökt komma på n svensk titel?). Det var riktigt intressant. Kanske är det här en orättvis jämförelse, men den är mycket bättre och intelligentare än Warehouse 13 som jag också tittar på just nu.
När jag först såg att en svensk skådespelare skulle vara med var jag faktiskt lite besviken. För att vara helt ärlig, är ju inte alla svenska skådespelare särskilt bra, men nu är jag väl orättvis igen. Inget land i världen har enbart fantastiska skådespelare. Och i det här fallet hade jag inget att oroa mig. Den här killen, som jag jag inte hade hört talas om tidigare, verkar klara sig ganska bra.
Tyvärr verkar det inte vara fanfictionmaterial, men det måste ju inte allting vara heller. Jag har händerna fulla just nu ändå, mest med fanfiction men också original, så jag klagar inte.
Den här typen av serie (om datorer, internet och hackande) kanske inte passar alla, men det är också en thriller, om det nu låter mer tilltalande.
Wattpad kallas skrivandets Youtube
Långt från Bokmässan kretsar en annan litteraturplanet, som består av social läsning, fanfiction och produktplacering. Plattformen Wattpad har kallats skrivandets Youtube och har 40 miljoner användare.
Läs mer här.
Personligen skulle jag inte lägga mitt fanfiction på just Wattpad. Jag tycker det är lite synd om läsarna att blanda fanfiction och original, men det är bara jag. Yngre författare har kanske inte samma känsla eller känner inte till samma alternativ som jag som hållit på ett tag.
Mina fanfic finns på min speciella fanfictionsida och på fanfictionarkivet Archive of Our Own (AO3). Som läsare är jag aningen mer förtjust i Smashwords utbud av gratisböcker (och böcker till ett lägre pris än t ex Amazon), men som författare föredrar jag lättsamheten med Wattpad, fast jag är ganska många år äldre än en del av tonåringarna där.
Slutligen föredrar jag Booklikes för boktips och allt möjligt bokrelaterat. Där ingår också en fin bokblogg om man vill ha det, och jag använder min, fast jag också har en personlig blogg/hemsida där jag skriver om allt i mitt liv (nästan), inklusive vad jag läser och skriver. Alltså den här. (Fast jag har också en internationell motsvarighet.)
Dramatiskt slut på deckarfestival för Appelqvist
Gotland crimetime blev en succé med både nöjda författare och många besökare. Kristina Appelqvist medverkade bland annat i ett evenemang i Visby domkyrka, där samtal på temat Du skall icke dräpa varvades med musik.
Läs mer här.
Gamla svartvita filmer
I allmänhet tycker jag om gamla svartvita filmer. Jag har flera favoriter från 1930, -40, -50 och -60-talen. Men nu på sista tiden har jag sett några gamla svenska filmer som jag tyckte var väldigt dåliga. En av dem hade jag sett som liten och då tyckte jag den var riktigt rolig (Sjunde himlen). Jag visste inte att jag var så barnslig vid den åldern (ca 12 år). Mitt vuxna jag hatade den, och detsamma gällde Gröna hissen (vilken otrolig smörja). Nu förstår jag varför min mormor inte gärna såg de där gamla filmerna från när hon var ung. De var ”jåliga”. Jag kan verkligen hålla med. En annan film, Kristin kommenderar, trodde jag faktiskt att jag skulle tycka om men det gjorde jag alltså inte, fast den var inte så dålig som de andra. Bara tråkig och på ett sätt deprimerande. Slutligen var Hjärter knekt extremt deprimerande på alla sätt. Jag satt och uppfann nya vändningar som skulle ha passat i alla fall mig, om inte alla i en modern publik. Det är inte för inte som jag är en gammal slashförfattare. Haha. Vilken anakronism.
Så blev den stilige Alan del av Robin Hoods följe
I Robin Hood-filmer förekommer ibland en sångare vid namn Alan-a-Dale. Har han existerat, eller är han ett påhitt? Många andra figurer i Robin Hood-historien har ju visat sig ha en verklig bakgrund.
Läs mer här.