Tillbaka i Second Life

Det känns som det är evigheter sedan jag sist la ut något om Second Life. Det beror förstås på att det är jättelänge sedan jag var där inne. På sista tiden har jag börjat sakna det och upptäckt att jag längtar tillbaka. Eftersom jag inte har en tillräckligt stark dator, är det tur för mig att jag kan få låna min systers dator (eller snarare vårt företags).

Allt verkar ha ändrat sig väldigt mycket sedan senaste gången jag loggade in, eller så var det bara att jag visste för lite om alla finesser.

Förresten, det som intresserar mig med SL är till största delen att ”leka med pappersdockor”, alltså anpassa min avatar – skaffa en fin frisyr, snygga kläder osv. Till expempel har jag fotograferat mina egna ögon, läpparna och huden för att skapa ett avatarskinn (”skin”), så min avatar har faktiskt mycket gemensamt med mig.

Ett annat intresse är att utforska världen där inne. Till skillnad från de flesta andra kommer jag inte till SL för att hitta någon att chatta med, jag ”reser” bara runt och besöker fascinerande simmar (”sims”) alltså virtuella regioner.

Här är lite bakgrundsinfo om SL: det är ett av de mest välkända 3D-sajter. Det är en värld där ”män är män, kvinnorna också och barnen är FBI”. Citatet är ett skämt som syftar på en av de mer obehagliga aspekterna av SL – virtuell prostitution, i det här fallet sk ”age play”, dvs när folk (men, antar jag) betalar någon (vanligtvis kvinnor, antar jag) för att använda en barnavatar till att sälja virtuellt sex.

För att återgå till de mer attraktiva aspekterna av SL, har jag just upptäckt något riktigt kul i de avancerade inställningarna i SL-viewern (en sorts 3Dgrafikwebbläsare). För ett par år sedan lovade en av Linden labs (företaget bakom SL) representanter mycket förbättrad grafik, så bra att det ska kännas som att kliva in i en animerad film av hög kvalitet. Han överdrev verkligen inte. Om man är beredd att offra en hel del RAM så kan man få så hög bildkvalitet nu. Utsikten är verkligen otroligt fin. Det är faktiskt som att logga rätt in i en film. Allting är animerat. Avatarerna och byggnaderna kastar skuggor. Vattnet reflekterar solen på ett sätt som får det att nästan se verkligt ut. Man kan se det blåsa i sin avatars hår.

Jag är glad att jag har återupptäckt SL. Det kanske inte är ”samhällsnyttigt arbete” som mormor brukade säga, men det är kul och kul är precis vad jag behöver för att glömma bort vardagen – mitt ”första liv”.