Veronica Mars
Du känner antagligen till den amerikanska tv-serien, Veronica Mars. Kanske har du följt den ända från början, som jag. Om inte, och du är nyfiken på vad det handlar om, så läs vidare.
På ett plan är det väl en ungdomsserie som tidigare Buffy och vampyrerna och Roswell och många andra. Skillnaden är att VM också är en deckarserie. Veronica är förutom gymnasielev (i de två tidigare säsongerna) utan också privatdeckare.
När serien börjar är skolan och den lilla staden där de bor, lamslagna av att Veronica bästa vän, dotter till en it-miljonär har hittats ihjälslagen på familjens terass. Bland de misstänkta var tjejens egen pappa.
Veronicas pappa, som var sheriff, var den som vågade anklaga en av de rikaste medborgarna i staden – Neptune i Kalifornien (påhittad stad). Därför förlorade han jobbet. Nästan samtidigt lämnade hans fru, Veronicas mamma, honom.
Nu är de fattiga och illa sedda och Veronica kan inte längre umgås med sina gamla rika kompisar.
Hon lär känna en nyinflyttad kille och de blir kompisar, men hela tiden är hon besatt av att få reda på vem som dödade hennes kompis, och att hon och hennes pappa ska få tillbaka sina goda rykten.
Under seriens gång (säsong 1) kommer hon steg för steg närmare gåtans lösning, men samtidigt löser hon andra fall, bland annat åt klasskamrater som råkat illa ut. Hon lär också känna en dataexpert, Mac (som egentligen heter Cindy, men hatar sitt mesiga namn).
I sista avsnittet av säsong 1 får Veronica veta vem som mördade hennes kompis och samtidigt hamnar både hon och hennes pappa i livsfara. Dessutom tar det slut mellan henne och hennes pojkvän, som är den döda tjejens ex. Tyvärr misstänker både Veronica och hennes pappa honom för mordet.
När säsong 2 börjar råkar Neptune High, Veronicas skola, ut för en stor tragedi. En hel buss full med skolans fattigare elever är med i en trafikolycka. Det visar sig snart att allt inte står rätt till och Veronica blir intresserad av att lösa fallet. Bland annat sitter hennes expojkväns nya flickvän i bussen när den åker över stupet. Hon blir för övrigt den enda överlevande, men ligger i koma.
Hon hatade Veronica, av olika anledningar, men det är ironiskt nog hennes förtjänst att Veronica överlever. Annars hade hon också varit med på bussen.
Som i första säsongen handlar säsong 2 om flera olika fall, men den genomgående röda tråden är bussolyckan. Efter att ha följt olika blindspår, får Veronica till slut reda på vem som var ansvarig. Än en gång hamnar hon i livsfara, men överlever. Hon får också veta att hon faktiskt hade blivit våldtagen på en fest då det först såg ut som hon hade blivit våldtagen, men senare visade det sig att hon hade haft frivilligt sex med sin expojkvän som hon då trodde var hennes halvbror.
Snurrigt? Om du hade följt serien hade du nog inte tyckt det. Hur som helst, var inte exet hennes bror, men någon annan hade också passat på, när Veronica var medvetslös. Där slutar säsong 2.
Säsong 3 var tyvärr inte lika bra som de två tidigare. Om du vill veta mer om serien, kan du till exempel titta på Veronica Mars, Sverige. Där står också att sorgligt nog kommer inte några fler säsonger. Serien är nedlagd i USA. Tråkigt, men ingen serie kan hålla på för alltid.
Det som gör att jag verkligen kan rekommendera serien är att den håller hög kvalitet, i alla fall i säsong 1 och 2. Dialogen är jättebra, huvudpersonerna vältecknade och serien väjer inte för allvarliga problem. Nu är jag kanske orättvis, men trots att serien på ett sätt är väldigt amerikansk, känns den mycket mer äkta en de flesta andra serier som kommit de senaste två-tre åren.
Nämnde jag att det finns flera snygga killar också? 
Tyst vittne
Tyst vittne har gått i flera säsonger. Själv har jag nog sett tre, men den hade redan gått flera säsonger när jag började. Den började någon gång på 1990-talet. Hur som helst, om du har sett den amerikanska tv-serien Jordan rättsläkare (Crossing Jordan) så känner du till ”rättsläkargenren”.
Personligen tycker jag bättre om Tyst vittne än Jordan rättsläkare. I och för sig har jag en favoritkaraktär i båda serierna, bara en, vilket är synd, men hur som helst tycker jag oftast bäst om brittiska serier.
Den utspelar sig i London, på ett universitet (antagligen Londons universitet, men vad vet jag, det kanske finns flera), på rättsläkaravdelningen. Där arbetar två läkare under en tredje läkare som är professor, med att obducera lik. De löser fall åt polisen, eller så kan de avfärda misstankar om brott.
Till skillnad från den amerikanska motsvarigheten, innehåller den här inga särskilda ”effekter”. Det finns ingen speciell polis, som Woody, spelad av Jerry O’Connell. Istället dyker det upp olika poliser varje gång.
Ibland, men inte ofta, får man se lite av karaktärernas privatliv. Det är inte alltid det är så trevligt. Till exempel började förra säsongen med att professor Leo Dalton, chefen, förlorade sin fru och dotter i en hemsk olycka då en bil körde rätt in i ett kafé.
I Jordan rättsläkare retar jag mig på nästan alla huvudpersonerna. Det gör jag åtminstone inte i Tyst vittne.
Det är en intressant serie, och ibland ganska spännande. Jag kan faktiskt inte säga något negativt om den, utom kanske en sak. Min stressade syster klagar över att hon har svårt att koncentrera sig. Avsnitten är nämligen rätt så långa. Långfilmslånga. Kanske var de avsedda att visas i två delar, och i så fall är det fråga om en längre serie, med kortare avsnitt. Lite grand som Jordan rättsläkare. Personligen föredrar jag avslutade avsnitt, och långfilmslångt är bara lite tjatigt på grund av reklampauserna. Hade serien visats på SVT hade jag föredragit det.
Men hur som helst, kan jag verkligen rekommendera den ifall du gillar deckarserier, fast gärna lite ovanligare såna. En liten detalj bara. I början och slutet spelas en vacker melodi. Det låter som gregoriansk sång, eller i alla fall någon form av religiös stämsång. Jag är inte direkt expert på den typen av musik, men vackert är det. Och så en sak till… Jag tycker faktiskt att den yngre manlige obducenten är rätt så gullig, fast kanske inte så jättesnygg. Om det nu betyder något för någon.
Medium
På sista tiden har det varit väldigt mycket intresse för det övernaturliga. Bland annat har det gjorts flera tv-serier som handlar om det. Just nu ska jag inte gå in på till exempel The Chronicle, Länkar till det okända eller Supernatural, men däremot tänkte jag säga några ord om Medium.
Den senare är faktiskt en riktigt bra serie, för att vara amerikansk. Nu var jag där igen och generaliserade, men Medium var i alla fall i första säsongen en riktigt bra serie. Jag vet faktiskt inte hur långt vi har kommit nu. Kanske har vi just sett färdigt andra? Så småningom tröttnade jag, men så där i början tycker jag serien var riktigt bra, som sagt. Hur som helst, för den som inte känner till serien börjar jag med en liten sammanfattning.
Den handlar om mediet Alison Dubois. Som jag fattar det har hon i många år försökt bolla privatliv (hon är gift och har tre döttrar) med karriär/utbildning, samtidigt som hon har kämpat emot skräcksynerna i sina drömmar. Hela tiden har hon hoppats att allt bara är ovanligt verkliga drömmar. Men trots att hon dricker rätt mycket för att hålla visionerna i schack, måste hon till slut inse att hon är synsk.
Hon har försökt utbilda sig till advokat, men det har inte gått så bra. Nu är hon lite drygt trettio och tror inte att det är någon idé längre. Hon vill ändå försöka göra en insats, och när hon tack vare sin man, Joe, får reda på att hon faktiskt har sett något verkligt, åker hon först till Texas för att hjälpa Texas Rangers – vad de nu är för några – att lösa att knepigt fall.
Först tror inte chef-Rangern, eller vad han är, Kenneth Push – han dyker upp senare i serien också – ett dugg på Alison, utan tror istället att hon är utskickad av försvararen till den misstänkte. Men Alison lyckas övertyga Kenneth Push och dessutom lösa fallet.
Därefter söker hon jobb på åklagarmyndigheten i Phoenix där hon bor.
Genom sitt jobb kommer hon i kontakt med flera fall där de döda kan hjälpa henne och hon dem. Fortfarande måste hon försöka klara av hemlivet också. Men det gör hon, bland annat tack vare sin lojale, men något skeptiske äkta man, Joe. Joe kan vara lite nedlåtande, antagligen för att han egentligen är rädd för allt hon ser.
Åtminstone två av döttrarna har ärvt Alisons talang. Alla tre egentligen, fast äldsta dottern är lika motvillig som pappan.
Själv är jag inte så pigg på det övernaturliga, men den här serien är bra av flera anledningar. Det är väldigt skickliga skådespelare. Till exempel. Alison Dubois spelas av Patricia Arquette, alltså en av de kända skådespelande syskonen Arquette.
En annan anledning är dialogen. Den är kul, jordnära och realistisk, till skillnad från de i flera andra amerikanska serier som jag skulle kunna nämna.
För övrigt är verklighetens Alison Dubois konsult för serien. Ja, hon lär finnas på riktigt och serien bygger på hennes liv. Bara en sådan sak…
Jag har faktiskt sett lite av två andra, liknande serier. Det finns en brittisk serie, Afterlife, som också handlar om en Alison (Mundy). Hon är också ett motvilligt medium, men hon har liksom inget val. Andarna söker upp henne och till slut måste hon hjälpa dem. Anhöriga och poliser jagar henne också, liksom en ganska skeptisk och ironisk psykolog, Andrew Lincoln.
Andrew har själv en tragedi med sig i bagaget, och vill verkligen inte intervjua ett medium. Han har tidigare ägnat sig åt att avslöja liknande personer som bluffmakare. Nu vill hans chef att han ska skriva en bok om Alison.
De två blir genast ovänner, men man anar att det finns en viss attraktion dem emellan.
Det här är också en bra serie, med bra skådespelarinsatser och i och för sig bra dialog också, fast det väntar man sig ju när det gäller brittiska serier. Alison Mundy spelas av Lesley Sharp, en duktig brittisk skådespelare, som varit med i flera olika filmer och tv-serier. Andrew Lincoln har jag också sett i flera andra serier. De jobbar bra tillsammans.
Slutligen har jag sett lite ur en annan amerikansk serie, Ghost Whisperer. Det här handlar också om en kvinna som kan tala med de döda, men där slutar likheten. Jag tycker att Ghost Whisperer, med Jennifer Love Hewitt i huvudrollen är riktigt dålig. Avsnitten är skrivna utifrån följande utgångspunkter – att göra dem så kusliga som möjligt och så snyftiga och religiösa som möjligt. Flera gånger får man se de stackars spökena ”gå in i ljuset”. Inte ett öga förblir torrt.
Patetiskt. Ett pyttelitet plus för Melindas (så heter detta glamorösa medium) man. Han är riktigt gullig. Annars är det svårt att hitta något positivt att säga om serien.
Heroes
Heroes är en amerikansk science fiction-serie.
Vad kan jag berätta om den här serien då? Till att börja med, efter att ha sett trailern med den där blonda hejaklacksledaren som hoppade från en bro eller vad det nu var, och slog axeln ur led och så vred hon tillbaka den igen, ja då hade jag inte alls tänkt se serien.
Jag tänkte, ok, bara en Buffyserie till ungefär. Gäsp. Men så märkte jag att nästan alla killarna i serien var jättesnygga eller åtminstone gulliga eller kul och charmiga. (Gissa vilken som är vilken haha).
Naturligtvis är handlingen jätteintressant också. Mycket intressantare än jag trodde. Jag tycker jättebra om de flesta killarna – Mohinder, Peter, Isaac och självklart Hiro. Till och med hejaklacksledarens polare är rätt gullig på sitt lite töntiga sätt.
Men jag tycker inte om tjejerna alls. De är bara – jag vet inte – så äckliga. Men det är ju bara som jag ser det. Jag är säker på att de flesta killarna och många tjejer också kommer att tycka om dem. Och även om du inte gör det är serien bra i alla fall.
Om du inte har sett den än, handlar den om en grupp människor, de flesta unga, som plötsligt märker att de har ovanliga förmågor (”superkrafter”). De försöker komma till rätta med hur deras liv har ändrat sig, och de kommer snart att tvingas bestämma sig för om de vill vara goda eller onda. Om det låter spännande, passa då på att se serien. Jag tror du kommer att gilla den.
Dr Who
Dr Who är en brittisk science fictionserie. Om du inte har sett den så kanske du är nyfiken på vad den handlar om. För det första: den är väldigt annorlunda än de amerikanska serierna. Engelsmännen har en lite ovanlig humor som det tar ett tag att vänja sig vid.
På grund av att jag inte är riktigt van än, inte bara vid humorn utan stilen i allmänhet, tycker jag att kvaliteten på avsnitten är lite blandad. Vissa är både hemska och sorgliga, andra faller lite platt. En del är faktiskt rätt så obehagliga. Men nu när jag har hunnit ganska långt i serien börjar jag faktiskt vänja mig.
Om du får chansen att se den här serien och inte är säker på om du vill följa den, så föreslår jag att du ger den en chans. Se ett par avsnitt innan du bestämmer dig.
Här kommer en kortfattad beskrivning av vad serien handlar om.
I första avsnittet får man lära känna en engelsk tjej som heter Rose. Hon upptäcker att det håller på att hända något konstigt på varuhuset där hon arbetar. Skyltdockorna beter sig lite ovanligt, för att inte säga hotfullt.
Plötsligt dyker en man i fyrtioårsåldern upp, i alla fall ser han så ut. Han hjälper henne komma undan de läskiga skyltdockorna. Snart får hon veta att de där dockorna bara är en del i ett större problem.
Mannen presenterar sig som Doktorn. Det visar sig att han brukar dyka upp när jordens befolkning är i fara. När allt har ordnat sig för den här gången, erbjuder han Rose att följa med honom i sitt telefonhyttliknande rymdskepp, TARDIS. Det kan både resa i rymden och i tiden, så Rose tackar ja. Hon råkar ut för en massa faror tillsammans med Doktorn.
Mer ska jag inte säga om handlingen. Men som sagt. Ge serien en chans. Som alla brittiska serier håller den bra kvalitet. Sen får man säga vad man vill om den speciella humorn.
Serien är något av en kultserie i hemlandet, åtminstone den ”gamla” serien som började på 1960-talet och höll på ända fram till slutet av 1980-talet. Av någon anledning, kanske att Doktorn alltid är rätt så fjollig, är den särskilt populär bland homosexuella män.
Bleak House
Den här gången vill jag ta upp Bleak House, som bygger på en klassisk roman av Charles Dickens. En väldigt bra serie. Jag älskar historiska serier, lika mycket som deckare – en del i alla fall. För er som inte känner till serien, kan jag nämna att Gillian Anderson från Arkiv X spelar Lady Dedlock. Det finns fullt av andra kända (och duktiga) skådespelare, mest brittiska.
Det här är en sorglig historia om tre föräldralösa unga människor av mystisk bakgrund, ett rättsfall som har hållit på under generationer och obesvarad kärlek, för att nämna några ingredienser. Du kanske tycker att det låter som en vanlig såpa, och på ett sätt kanske det var vad Dickens avsåg, men jag tycker det har gjorts mycket bättre än så.
Här finns en massa elände och orättvisor, men jag antar att det var så på Dickens tid. En annan sak som kanske förvånar moderna tittare är den något överdrivna vänskapen mellan flera av de unga tjejerna i serien. Kanske var folk mer temperamentsfulla på den tiden, eller så visste kanske inte Dickens så mycket om unga kvinnor.
En annan sak som kanske inte alltid framgår för moderna (eller svenska) tittare, är Dickens sätt att hitta på humoristiska namn på karaktärerna. Dedlock – deadlock – något man kanske kan säga om rättsfallet, Flite – flight – om en kvinna som har en massa fåglar. Nemo (ingen på latin) – ett alias för en man som har ett hemligt förflutet. Den här listan kan förlängas, men det räcker väl nu. En del namn kanske han bara valde för att de skulle låta absurda, men andra har någon form av avsiktlig mening.
Hur som helst, om du tycker om historiska serier, får du inte missa den här (om den nu går en gång till). Om du tycker om klassikerna har du ännu större anledning att se Bleak House. Kom igen, du vet att du vill.
Höök
Det verkar finnas ett oändligt intresse för deckarserier här i Sverige, och jag kan inte annat än hålla med. Deckare är (eller kan i bästa fall) vara spännande. En aktuell serie på SVT heter Höök. Första säsongen finns numera att köpa på DVD.
Här finns ytterligare en tuff, kvinnlig polis. Det är jättebra. En sak jag tycker mindre om med många av de här kvinnliga poliserna är att de är rätt så otrevliga. Tuff behöver inte betyda elak. Eva Höök är ovänlig och osmidig mot sina underlydande. Visserligen är åtminstone en av dem rejält negativ till henne. Det är en äldre manlig kollega som själv sökte hennes jobb, men inte fick det. I övrigt har hon en mycket äldre manlig kollega, en som är något yngre och så en äldre kvinna. Men jag kan inte låta bli att tänka att hon kunde vara lite vänligare mot sina kollegor. Jag tror det lönar sig i längden.
Privat lever Eva Höök med sin son som är tretton år och tidigare har blivit mobbad. De två bor hemma hos Evas bror, som är socialarbetare. Brorsan har inte särskilt mycket personlighet.
’
Under seriens gång får man veta en del om Eva Hööks privatliv. Detsamma gäller några av hennes underlydande.
I början av serien handlar det om en serie brutala mord, som verkar ha ett samband med varandra. Längre fram går man in på bl a problemet med trafficking.
Det här är en rätt okej serie. Kanske inte som de bästa brittiska eller amerikanska, men ändå ganska bra. Om den skulle gå i repris, kan jag rekommendera den. Detsamma gäller säsong 2. Något förvirrande är det nu en ny skådespelare som spelar Eva Höök, och det verkar ha gått flera år sedan sist. Hennes son som i slutet av säsong 1 var ungefär fjorton år är nu arton, har en några år äldre flickvän och är på väg att flytta hemifrån.
Den danska serien Anna Pihl har blivit väldigt populär. Personligen kan jag inte förstå det. Till skillnad från Anna Pihl, handlar faktiskt Höök om ”riktiga” deckarfall, inte en polis vardag, om du förstår skillnaden. Jag föredrar att följa ett fall, där man samtidigt får se delar av polisernas privatliv, framför en serie där man får följa allt i en polis liv, och dessutom i förbifarten får se lite av fallen hon ska lösa. Hoppas det förklarar lite hur jag ser på saken.
Den fantastiska Mrs Pritchard
Brittiska serier är oftast väldigt bra. Till och med en del komedier kan vara bra, fast där finns det inga garantier. En del är väldigt konstiga, ur svensk synvinkel. En som jag har uppskattat väldigt mycket är Ett herrans liv (The Vicar of Dibley). Det handlar om en kvinnlig kyrkoherde i en hemsk byhåla i England. Kyrkoherden spelas av fantastiskt roliga Dawn French.
Det här var för ganska många år sen, men häromåret, gick en annan, mer aktuell serie – Den fantastiska mrs Pritchard (The Amazing Mrs Pritchard). Här har vi en annan fantastiskt rolig kvinna. Titelrollen spelas av Jane Horrocks som är känd från flera andra komediserier. Här spelar hon en kvinnlig föreståndare för ett varuhus som av en slump dras in i politiken och plötsligt blir Englands premiärminister.
Man har svårt att hålla sig för skratt, men det är inte en enbart komisk serie. Jag tycker att avsnittsförfattarna får in en och annan känga mot det politiska systemet och alla gamla idiotiska sedvänjor där.
Tyvärr har den populära Mrs Pritchard inte riktigt räknat med hur hårt en politiker – och värst av allt, hennes familj – blir granskade. Hennes man har ett och annat skelett i garderoben, och äldsta dottern klantar också till det. Bl a viker hon ut sig, vilket får rätt så enorma proportioner, bokstavligt talat. En morgon är en jättebild av henne projicerad mot parlamentsbyggnaden.
Pappan har klantat sig värre, och tyvärr kan han inte låta bli att berätta för dottern, som till slut berättar för mamman och så var den korta framgångssagan slut. Mr Pritchard spelas av Steven Mackintosh som varit med i flera tv-serier och filmer. En väldigt duktig skådespelare. Särskilt den yngsta dottern är väldigt rolig. Den äldre är väl rätt rolig också, men verkar mer ha blivit vald på grund av sitt utseende.
Flera biroller är också riktigt intressanta. Man skymtar flera bekanta ansikten. Mest kvinnor, men det finns också en riktigt gullig ung man som har en affär med en betydligt äldre kvinna.
Hur som helst, här är en kort, avgränsad serie som nog de flesta ska orka med att se.
