Italienska, latin och interlingua

Italienska är nog världens vackraste språk – åtminstone vissa dialekter. Många människor är överens om det, så det är inte bara min personliga uppfattning. Det är ungefär lika lätt (eller svårt, hur man nu vill se på saken) som spanska. Språken är ju också nära släkt. Precis som spanskan, härstammar italienskan från latinet, som talades i Romarriket under antiken. Italien var ju just romarnas kärnland.

Eftersom jag är intresserad av historia och närliggande ämnen, så är det speciellt roligt att kunna just italienska. I Italien skrivs en massa böcker om historia, arkeologi, konsthistoria med mera.

Italienska talas mest i Italien och så i en del av Schweiz. Fast jag råkar veta att på ön Malta, talas italienska av nästan alla människor, förutom deras eget språk maltesiska och deras ”adopterade” språk, engelska. Naturligtvis finns det ju människor som utvandrat och som fortfarande talar sitt gamla språk, och de kan finnas överallt i världen – mest i USA, Kanada och Australien, tror jag. Sammanlagt talas italienska av ungefär 60 miljoner människor, de flesta i Europa.

Och även om det inte har med språket att göra älskar jag italiensk mat. De olika pasta- och pizzasorterna har ju så enormt aptitretande namn. Ord som fettucine, lasagna, cannelloni och tagliatelli smakar väl nästan lika gott som pastan som heter så?

Latin har jag också läst, men det var väldigt svårt. Ett på en gång osofistikerat och svårt språk. Grammatiken är jobbig, men jag har hört att gammalgrekiskan ska vara svårare och ryskan och serbokroatiskan ännu värre. Latin är väldigt bra att kunna när man vill studera flera moderna språk. (Naturligtvis inte om du vill plugga kinesiska eller japanska, och inte heller arabiska, men flera europeiska språk).

Latinet har fått moderna efterföljare, ett så kallade skapade språk. Interlingua är ett av dem. Det är en förenklad men mer uttrycksfull version av latinet. Mest bygger det på spanska och italienska (med vissa inslag av franska och engelska, och några andra språk). Vad som är allra bäst med det här språket är att man egentligen inte behöver lära sig det för att förstå det. Om man har läst till exempel spanska eller italienska, så förstår man i stort sett allting utan att anstränga sig. Det blir förstås svårare att lära sig skriva och tala det själv – men så är det ju med alla andra språk också.

Eftersom interlingua har utformats så att inga svåra böjningsformer ska finnas, borde det vara lättare att lära sig än många andra språk. Jag har inte själv studerat interlingua, men jag kan försäkra att det är väldigt lätt att förstå skrivna texter på det.

Ibland hör man förslag om att latin skulle bli EU:s officiella språk. Den som föreslår det, kan nog inte ha försökt läsa latin – eller så är det någon latinprofessor som glömt hur svårt språket faktiskt är. Men nu när interlingua finns så skulle man ju kunna använda det istället. Eftersom språket är väldigt lätt att förstå, så skulle många människor kunna ta del av alla dokument och artiklar skrivna på interlingua utan några ytterligare språkstudier. Bara de som arbetar med att författa (eller kanske översätta) texterna måste lära sig interlingua. För övrigt verkar det inte alls svårt.

Jag misstänker att anledningen till att förslag som det där med latin som officiellt språk i EU kommer sig av att man inte vill använda ett modernt språk som fortfarande talas i något land. Det skulle ju ge landet i fråga ett kanske orättvist övertag gentemot andra. Men latin talas inte längre någonstans på allvar – utom i Vatikanen. Och ännu bättre- interlingua talas på ett sätt ingenstans och överallt beroende på var de som valt att studera språket nu bor. Rättvisare än så kan man väl inte tänka sig.