Får man vara hundrädd?
Den frågan ställer en upprörd person till DN:s Vett-och Etikettexpert, Magdalena Ribbing.
Jag kan svara på den frågan. Visst får man det, men man behöver inte ens vara rädd eller allergisk för att trakassera oskyldiga hundägare. Den rättigheten är så självklar så den behöver inte ens ifrågasättas.
Vi (en hundägarfamilj, där det har funnits hund sedan 1970-talet) känner verkligen inte igen de situationer som frågeställaren beskriver. Det kanske är ett typiskt storstadsproblem?
I vår familj försöker vi verkligen aldrig få icke-hundintresserade att visa intresse för våra älsklingar. Vi har alldeles för många gånger mött djurhatare och andra intoleranta personer ute på stan och föredrar alltid att slippa umgås med dessa personer.
Istället ser det ut så här ute i landet: Måsar och kanadagäss ska skjutas. Butiksägare vill följa med hundägare hem och kissa i deras brevlådor. (Vår tik skulle för övrigt bara kunna kissa ner butiksägarens blomkruka om vi lyfte upp henne och höll henne ovanför, och under såna omständigheter skulle hon inte kissa alls). Personer som är vakna efter halv åtta på kvällen ska vräkas ur sina bostäder. (Det här gäller inte alls grannar som festar till långt fram på natten. Inte alls. Det räcker med att man någon kväll smyger ner för trappan för att ta sig ett glas vatten.)
En typisk situation är som följer:
Hunden sätter sig och uträttar sitt ärende. (En trevlig, vänlig sällskapshund, ingen stor blodtörstig kamphund.) Man står tålmodigt och väntar med sin svarta plastpåse i handen. Då dyker det genast upp minst en ”vän av ordning” som skriker om att man måste plocka upp efter sig. Vad tror de påsen är till för? Eller är de blinda? Men då undrar man ju hur de såg att hunden satte sig över huvud taget.
En ”hjälpsam” äldre kvinna passade på att i förbifarten peka ut några av hundens ”resultat” så man absolut inte glömmer dem när man står lutad över dem med påsen i högsta hugg.
Min fråga är istället: får vi finnas? Och om vi inte får det, då hoppas jag att vi snart hittar någon trevligare plats att bo. Långt borta från djurhatare och intoleranta grannar.
Människor på tåg
Jag åkte iväg på en liten resa igen häromdagen. När det gäller den här typen av snabba, korta resor så var den riktigt bra. Jag kunde åka lite senare än vanligt och ändå kom jag hem före midnatt så det var ok.
Vad som inte var ok var att en grupp medresenärer – en stor och väldigt tröttsam familj – sprang omkring och gjorde sig omöjliga i största allmänhet. Den första delen av resan reserverade man inte sittplatser, men den här familjen tycktes tro det och satte igång med att lägga beslag på flera säten, mer eller mindre alla i hela vagnen.
Det tvingade mig att be en kille som verkade jättetrevlig att flytta sig och sätta sig någon annanstans. Kupén var inte alls full så vi skulle ju lika gärna ha kunnat sitta där vi var. Men det tyckte uppenbarligen inte den där pestiga familjen. Det fick mig att verka otrevlig mot den där killen och det tyckte jag verkligen inte om.
Ja ja. Bortsett från det, gick resan bra och fast jag var totalt slut efter att ha rest hela dagen när det var så varmt, så känns det ganska bra. Jag önskar bara att jag hade lyckats ta några bra foton. Kanske nästa gång.
