Uppdatering
Nyligen behövde jag åka iväg och ta några prover. En väldigt tröttande dag visade sig gå riktigt bra till slut. Jag hade inte sovit alls innan jag åkte iväg till Göteborg. (Testerna har att göra med mitt stora projekt, som de flesta av mina vänner känner till vid det här laget). Jag var totalt slut redan när jag åkte, och ännu mer när jag kom hem.
På väg till Gbg, alldeles när jag och min syster hade kommit på bussen, dök det upp en kille som hade missat bussen med bara några sekunder. Han höll upp sitt kort men föraren ignorerade honom, fast min syster skrek att det var någon som ville med. Ett par minuter senare, lyckades killen komma ifatt bussen vid ett rött ljus, men föraren fortsatte att ignorera honom. Killen såg så besviken ut. Jag undrar varför föraren inte kunde varit lite mer hjälpsam.
På vägen tillbaka, lyckades vi skynda oss så mycket att vi kom hem ett par timmar tidigare än väntat, genom att bland annat gå av vid en tidigare station och att gå väldigt fort.
Lyckligtvis regnade det inte, fast det var risk för det. Vi hade också tur med att tågen var i tid, båda turerna (fast det ju är förseningar och totalstopp i stort sett varje dag).
Så nu har vi lyckligtvis äntligen gjort alla prover (utom ett, som är knepigt att ordna med, jag vet inte riktigt hur det ska gå). Efter ett tag fick vi veta att allt var bra, och en datautskrift att skicka till Estland.
Så häromdagen gav vi oss iväg igen på en liten utflykt, den här gången för att åka till grannstaden, för att höra på ett föredrag som lät riktigt intressant, om Sverige under första världskriget. På väg dit, frågade föraren igen om vi var vuxna (dvs över 19, verkar det som, haha).
Innan föredraget skulle börja, lyckades vi hinna in på Åhléns för att köpa nya vantar. Jag fick tag i ett par fina röda touchscreenvantar. Mina gamla börjar bli lite slitna.
När vi kom in i Kulturhuset, hade vi svårt att hitta till föredragslokalen, fast vi har varit där förut, för flera år sen, så vi gick fram och tillbaka och upp och ner för trapporna och såg nog lite förvirrade ut. När vi kom ner igen såg vi att någon hade skrivt med rödpenna på whiteboarden där informationen om föredraget stod, att det var inställt.
Det kändes lite snopet så vi bestämde oss för att åka ut till köpcentret som ligger mellan våra två städer för att shoppa lite (mat, för de andra butikerna var stängda vid det här laget). Vi lyckades äntligen få tag i våra favoritprodukter (veef, chichi och scheese) och dessutom lite veganchoklad.
Det börjar verkligen bli kallare nu, så jag antar att vintern är här nu. Som tur är har vi ingen snö än åtminstone. Problemet med snö är att det är så fuktigt här att den genast förvandlas till is och det är inget kul att gå på.
Så nu har jag bytt till min varmare scarf och kommer att ha vantarna på mig varje dag. Jag har redan börjat ha min parkas. (För mycket info?). Ingen fara, blogginlägget är slut nu. 
Intressant föredrag
Idag gick jag och hörde på ett väldigt intressant föredrag om den norska motståndsrörelsen under andra världskriget, eller snarare samarbetet mellan motståndsrörelsen och svenskar i Dalsland och övriga gränstrakter.
Det var en aning överraskande för mig att det lantliga och i mina ögon ganska primitiva landskapet, hade ett så hjältemodigt och äventyrligt förflutet.
Kvinnan som höll föredraget hade skrivit en bok om det här samarbetet med motståndsrörelsen och var också inblandad i en utställning som nog var början till boken och föredraget som jag lyssnade på idag.
Något jag inte hade någon aning om förrän idag var att under kriget var att det här området var förbjudet för utomstående på grund av risken för spioneri.
En lite kul historia handlade om ett litet finsk krigsbarn, som hade varit lite för observant på gården där hon bodde. Hon hade hittat ett väldigt fint stycke sidentyg (en fallskärm) gömd i ladan och man måste komma på ett sätt få henne att hålla tyst. Så en man som samarbetade med motståndsrörelsen och som var känd för att vara bra med barn, åkte hela vägen ut i skogen och gav henne en väldigt dyr fin docka, på villkor att hon höll tyst. Man fick se ett foto av flickan som kramade två dockor, varav en antagligen var ”mutan”.
En betydligt mindre rolig historia var om en svensk som hela livet ut var måltavla för hotelser från gamla nazister.
En del i publiken hade egna berättelser att dela med sig av. En av dem var fruktansvärt sorglig. Systern till en man som var med i motståndsrörelsen var journalist och hon var inte tillräckligt försiktig och blev tagen av tyskarna och skickad till ett koncentrationsläger. Vid slutet av kriget fördes hon med de berömda svenska vita bussarna, till Helsingborg, men redan första natten där, dog hon. Tvärt emot vad man kanske skulle kunna tro var mamman lycklig att dottern fick dö i Sverige (alltså inte i en gaskammare).
Jag är glad att jag tvingade mig upp ganska tidigt idag, trots förkylningen (som inte är så illa, men i alla fall) för att gå och höra på det här föredraget. Det var fascinerande och jag fick veta så mycket om en tid i vår historia, som inte är så välkänd för allmänheten. (Till exempel var mycket av det här materialet hemligstämplat tills helt nyligen).
