Jag och Stockholm
Alldeles före jul gjorde jag som bekant en resa som förde mig först till Stockholm och så vidare till Riga. Men det är inte resan i sig som jag tänkte prata om i det här inlägget. Det är i stället mitt korta besök i Stockholm.
Konstigt nog, känner jag mig en liten aning hemma där, fast jag aldrig har bott där själv. Min pappa kom nämligen därifrån. Han föddes och växte upp där och försvann inte därifrån förrän han var vuxen och fick jobb på annan ort och så småningom gifte sig med min mamma.
Hur som helst är Stockholm en plats som jag härstammar ifrån. Pappa, min faster och min farfar bodde där (fast farfar var egentligen från Dalarö).
Varje gång jag kommer till Stockholm och särskilt när vi åker genom de kvarter där min faster bodde tänker jag på henne och när vi hälsade på henne, men också de år som hon bodde där innan jag föddes.(Om någon är nyfiken som pratar jag om trakterna kring Gärdet). Ibland kommer vi i närheten av pappas hemtrakter också och då tänker jag på honom, naturligtvis. Allt var förstås annorlunda då eller snarare så är allt annorlunda nu och jag vet att jag själv inte skulle kunna bo där. (Nu pratar jag om Östermalm). Men det känns ändå så roligt och spännande att minnas det som pappa och min faster berättade om sin barndom och ungdom i just de här trakterna. Jag har för övrigt varit på besök på Dalarö också och inser att allt har ändrat sig ännu mer där. Dessutom har jag själv aldrig träffat min farfar för han dog när min pappa var sjutton år, så jag har inga minnen av berättelser från hans liv. För övrigt kan jag berätta att det inte är någon grosshandlarvilla han härstammar ifrån utan ett skomakartorp, men med åren blev han med hjälp av hårt arbete och skicklighet själv grosshandlare.
Det gläder mig också att jag verkar bli ganska väl bemött i centrala Stockholm, fast man alltid hör folk berätta om hur otrevliga stockholmarna kan vara. På något sätt syns det kanske att fast jag inte är en stockholmare själv, i alla fall härstammar därifrån. Särskilt med tanke på hur illa bemött jag alltid blir här i Västsverige där jag själv är född och uppvuxen. Okej, det stämmer inte riktigt. Jag har nyligen flyttat till inlandet (Skaraborg) och här är folk oftast väldigt trevliga också.
Det bästa med min pappa
Det är tydligen fars dag nu på söndag. Jag har inte hängt med för tyvärr förlorade jag min pappa för flera år sen. I en av lokaltidningarna frågade en rubrik Vad är/var det bästa med din pappa? Så jag tänkte fundera lite på det en stund.
Mitt första svar är antagligen att han var ganska trevlig och snäll. Många människor man träffar är både sarkastiska och oförskämda, men pappa var vanligtvis väldigt trevlig. Han kanske retades lite ibland lite som en bror, men annars tycker jag han var jättebra.
Från min synvinkel sett är det ju ganska viktigt att vi hade mycket gemensamt och var ganska lika varandra. Han älskade till exempel böcker och att läsa. Som jag var han inte särskilt social, men jag visste att när jag behövde hjälp kunde jag räkna med pappa.
Han hjälpte mig med mina matteläxor och var den enda anledningen till att jag fick det betyg jag fick. Utan hans hjälp hade det gått mycket sämre för mig. Han körde mig nästan vart som helst dit jag behövde åka förutom de allra sista åren (eller när det inte var en utflykt som han tyckte var så viktig). Om jag var deprimerad eller orolig för något förstod pappa alltid, för han hade redan varit med om samma (eller nästan samma) sak tidigare och visste vad han skulle säga för att jag skulle känna mig bättre.
Jag har redan berättat om den gången jag skolkade från en friluftsdag på gymnasiet för jag kände verkligen inte för att spela något bollspel med mina klasskamrater (som inte tycket särskilt mycket om och det var helt ömsesidigt). Min klassföreståndare som hade hand om just den här dagen ringde för att kolla varför jag var borta (jag var minst sjutton då, så det förvånade mig faktiskt). Min pappa hade just kommit hem från jobbet och visste inte var jag hade varit under dagen, men jag kom ner för trapporna och hörde honom berätta för klassföreståndaren om min ”förkylning” eller om det nu var ”huvudvärk” eller vad det nu var, så uppenbarligen fann han sig alldeles av sig själv.
Tack så jättemycket, pappa! Det går inte en dag då jag inte saknar dig jättemycket.
När något nytt händer, som när Apple släppte iPad eller när vi fick veta att vi kunde ”köpa” mark på månen eller när Google började utveckla de förarlösa bilarna osv, tänker jag alltid att det skulle pappa ha älskat. Samma sak gäller alla de fascinerande upptäckterna i rymden angående Mars Pluto osv. Han skulle verkligen ha älskat allt det där.
På ett sätt känns det som om pappa aldrig har försvunnit alls. Vissa dagar känns det som han fortfarande är i närheten och jag hoppas han kan hålla sig ajour med alla de här nya intressanta upptäckterna. Om det är så, ha det så kul och njut av alltsammans, pappa! 
Kom plötsligt ihåg något…
Min pappa blev tvungen att ringa och prata med någon på skolstyrelsen eller vad det heter (eller hette då) för att jag skulle få veganmat i skolan. Det hade jag glömt men i morse pratade mamma med en kompis i telefon och då sa hon det till henne. Det påminde mig om att pappa alltid hjälpte mig när det verkligen behövdes. Inte med småsaker, det vardagliga utan viktiga saker. Jag saknar honom så mycket. Allt börajde gå fel för oss när vi förlorade honom.
Telia-mannen
Här diskuterar skribenten Telia-reklamen (en av de få ”reklamserier” som jag tycker är sevärd – de övriga är ICA-reklamen och Lidl-reklamen.) Han klagar över människosynen i reklamfilmerna.
Jag undrar om han möjligen är lite humorbefriad. För en gångs skull skildras en vuxen man (som har ett ansvarsfullt jobb och familj) som teknikidiot. I vanliga fall är det tjejer, gärna äldre kvinnor som ses som okunniga om den moderna tekniken. Varför skulle inte en man i (kanske) femtioårsåldern vara dålig på datorer osv?
Bortsett från det tycker jag inte alls att Telia-mannen framställs på ett negativt sätt. Han är en snäll, omtänksam pappa, han letar efter kärlek som alla andra, och nu det sista har han tydligen lyckats – i en av filmerna ses han på en romantisk dejt med sin nya kvinna. Det tycker jag är gulligt.
I den här världen är det barnen som är teknikgenier – en inte helt ovanlig situation i verkligheten. Vad är då felet? Inget som jag kan se. Man får en positiv syn på Telias utbud, även om man av vissa skäl som i mitt fall kanske inte har råd med deras tjänster.
Teliareklamen är kul. Männen får faktiskt lära sig att ha lite humor!
