Bron, säsong 3
Nu ska jag göra något jag var ganska övertygad att jag aldrig tänkte göra, nämligen recensera Bron, i det här fallet säsong 3. De två tidigare säsongerna såg jag visserligen men på grund av sista avsnitten båda gångerna, ångrade jag mig efteråt. Jag tycker väl överhuvud taget inte fullt så mycket om serien som många andra verkar göra.
Men nu har jag just sett färdigt säsong 3 och inser att jag faktiskt i alla fall tyckte ganska bra om serien. Det var nog delvis på grund av den nya danska partnern som Saga Norén fått. Deras relation var ännu intressantare än den förra. Jag tröttnade väldigt snart på den dansken, faktiskt och förstår att skådespelaren också gjorde det. Rollfiguren fick ju inte utvecklas alls och var faktiskt i mina ögon något av en stereotyp, för bilden vi har av danskar och framför allt en typisk storstadsbo.
En sak jag har lite svårt för fortfarande, är dock Sagas autism. Jag ställer mig helt frågande till att hon skulle fått bli polis men om hon nu hade fått det, tänker jag att hon nog hade anställts på något annat sätt och i praktiken inte fått vara ute på fältet i vanliga fall utan mest suttit vid ett skrivbord och framför en dator och analyserat fakta.
Jag ska försöka akta mig för att komma med någon spoiler, men jag kan väl säga så här mycket att jag anser att vissa misstänkta personer kom väl lindrigt undan och den verkliga mördaren tyckte jag faktiskt väldigt synd om. Ändå är det ingen som tänkte samma sak? Ingen av rollfigurerna i avsnittet sa något om det. På grund av hela fallet, som jag inte ska gå närmare in på, tycker jag att allt var ganska speciellt, och i flera fall låg mina sympatier hos mördaren och inte hos de flesta offren (dock däremot ett par av dem, för de var i mina ögon helt oskyldiga och förtjänade inte att dras in i fallet).
På ett sätt hoppas jag att det blir en säsong till, men jag respekterar helt och hållet Sofia Helins åsikt att det kanske är för jobbigt för henne med rolltolkningen av Saga.
Vilken typ föredrar du?
Jag läste just den här ganska intressanta artikeln på Care2. Tydligen är det så att vi människor brukar leta efter en partner som är ganska like oss själva. Det låter vettigt faktiskt, i alla fall ibland, även om det ju också händer att ”motsatser dras till varandra”.
Artikeln tar upp fyra personlighetstyper:
Utforskaren, som styrs av höga nivåer av dopamin, tar gärna risker, vill ha äventyr och omväxling och är nyfiken.
Byggaren har höga serotoninnivåer och är lugn, tycker om scheman och regler och är konventionell.
Regissören är påverkad av testosteron och är fokuserad, analytisk och logisk.
Förhandlaren har höga östrogennivåer, ser helheten och är medlidsam, självuppoffrande och fantasifull.
Två av de här typerna är definitivt inte min stil. Det är Utforskaren och Regissören. *Ryser*.
Jag tror mina morföräldrar var Byggare och det var väldigt praktiskt att ha i huset, så om jag haft en bror (eller syster) som var av den typen skulle det vara jättebra. Men som pojkvän? Nej tack. Om jag inte kunde få ha två. 
Nej, min absoluta favorittyp är Förhandlaren. Båda mina föräldrar och min syster och jag själv ingår i den här kategorin. Så naturligtvis vill jag ha en pojkvän som också är Förhandlare. Fast jag vill helst inte att han ska ha alltför höga östrogennivåer.
