The Boy in the Dress, UK 2014
Det finns ingen svensk titel på den här filmen och det tycker jag är ganska dåligt. Man kunde gott ha ansträngt sig lite. Pojken i klänningen duger väl lika bra som originaltiteln? Men om man vill skulle man säkert kunna komma på något ännu bättre. Synd.
Den här filmen kunde jag se gratis på SVT Play, och den ligger faktiskt kvar i ca en vecka till, så det går fortfarande att se den.
På Internet Movie Database, finns en ganska ofördelaktig recension där filmen jämförs negativt med boken som den tydligen bygger på. Det tycker jag är lite orättvist. Visst, jag har inte läst boken, och det skulle jag faktiskt gärna göra, men eftersom jag inte har gjort det tyckte jag riktigt bra om filmen.
Den handlar om en pojke som heter Dennis som bor i England. Hans liv är tråkigt och deprimerande. Hans mamma har lämnat familjen, som förutom Dennis består av pappan och en äldre bror. Det enda roliga i livet som Dennis har är fotbollen (och sin bästa kompis och lagkamrat Darvesh). Och Dennis är väldigt bra. Han är stjärnan i sitt lag.
Tyvärr har hans pappa blivit djupt deprimerad över att ha förlorat sin fru och är därför inte riktigt närvarande för sina söner. Man får se flera sorgliga små detaljer som illustrerar detta. Till exempel har pappan bränt alla foton av mamman, utom ett som Dennis lyckats gömma undan, bara lite svett i kanterna. Pappan kommer inte längre till matcherna, men Darvesh och hans mamma gör det så Dennis har i alla fall dem.
En dag när han går till Rajs tidningsaffär, får Dennis se ett nummer av Vogue och blir besatt. Från första stund älskar han glamouren och glittret och det är både roligt och rörande när det gäller en så här ”typiskt pojkaktig” liten pojke.
Alla i skolan beundrar en tjej som heter Lisa, som är lite av en rebell, älskar mode och drömmer om att bli modeskapare. En dag upptäcker hon att Dennis också läser Vogue och de blir vänner. Hon får också snart reda på att Dennis älskar hennes klänningar och får honom att prova en. Senare syr hon en egen åt honom också. För att testa den, får hon honom att gå med till tidningsbutiken där han faktiskt, mirakulöst nog, inte blir igenkänd. Lisa presenterar honom som sin nya utbytesstudentkompis Denise, från Frankrike.
Senare när Dennis känner sig väldigt nere, vill han testa sin nya förklädnad i skolan, och fast Lisa verkar lite tveksam, lyckas de snart genomföra sin lilla show. De klarar sig till och med förbi skolans expeditionssekreterare som varje dag vakar noga över elevernas skoluniformer och varje liten avvikelse noteras och straffas.
Till att börja med blir upplevelsen allt Dennis önskar sig, men efter ett tag blir det lite komplicerat.
Jag går inte in på vad som händer därefter, men trots komplikationerna och problemen, slutar filmen ganska lyckligt. Som jag nämnde förut är det en trevlig film som får en att känna sig bra, med roliga personer, fantastiska skådespelare och en väldigt intressant handling också.
Pojkflickor
Jag läste just en intressant artikel. Den hjälpte mig få upp ögonen för en del saker. För det första: jag var ingen pojkflicka. Det trodde jag att jag var, men det var jag inte. Fast jag hatar skärt och volanger och föredrog att vara kompis med killar, tycker jag i alla fall om klänningar – som är enkla men söta – och jag vill ha håret lite halvlångt. Jag ser fram emot att få barn och naturligtvis älskar jag killar – inte bara som kompisar utan på alla sätt.
Vad är jag då? Tydligen en flicka, fast inte lika flickig som andra. Det här är på ett sätt väldigt goda nyheter. Jag har alltid känt att jag har haft lika stor rätt att vara en flicka som alla de där skära, volangprydda tjejerna. Bara min sorts tjej, inte deras. Och nu visar det sig att det har jag alltid varit.
Jag tycker alla ska få vara så som de trivs att vara (om de bara inte skadar någon annan), utan att behöva få någon sorts stämpel. Genetiskt tillhör vi ju ett kön. Som individer är man bara den man är. Vi borde klä oss som vi vill också. Att alla ser exakt likadana ut är så tråkigt.
Artikelförfattaren föreslår att idag måste inte kvinnor imitera män för att åstadkomma något i livet. Jag tror att man kan gå ett steg längre. Idag är det antagligen nödvändigt att klä sig utmanande och ”feminint” eller till och med posera naken, för att komma någon vart. Det är sorgligt, men i övrigt är det väl rätt bra, så jag ska väl inte klaga.
