Pojkflickor

Jag läste just en intressant artikel. Den hjälpte mig få upp ögonen för en del saker. För det första: jag var ingen pojkflicka. Det trodde jag att jag var, men det var jag inte. Fast jag hatar skärt och volanger och föredrog att vara kompis med killar, tycker jag i alla fall om klänningar – som är enkla men söta – och jag vill ha håret lite halvlångt. Jag ser fram emot att få barn och naturligtvis älskar jag killar – inte bara som kompisar utan på alla sätt.

Vad är jag då? Tydligen en flicka, fast inte lika flickig som andra. Det här är på ett sätt väldigt goda nyheter. Jag har alltid känt att jag har haft lika stor rätt att vara en flicka som alla de där skära, volangprydda tjejerna. Bara min sorts tjej, inte deras. Och nu visar det sig att det har jag alltid varit.

Jag tycker alla ska få vara så som de trivs att vara (om de bara inte skadar någon annan), utan att behöva få någon sorts stämpel. Genetiskt tillhör vi ju ett kön. Som individer är man bara den man är. Vi borde klä oss som vi vill också. Att alla ser exakt likadana ut är så tråkigt.

Artikelförfattaren föreslår att idag måste inte kvinnor imitera män för att åstadkomma något i livet. Jag tror att man kan gå ett steg längre. Idag är det antagligen nödvändigt att klä sig utmanande och ”feminint” eller till och med posera naken, för att komma någon vart. Det är sorgligt, men i övrigt är det väl rätt bra, så jag ska väl inte klaga.