Prinsessmyten
Jag läste just den här artikeln om prinsessmyten och om den är skadlig för små flickor.
Fast jag gillade rosa en kort tid när jag var liten och tyckte om att rita prinsessor då också, har jag aldrig identifierat mig med prinsessor och jag har aldrig velat vara en dum, blond kändis. Min syster och jag lekte aldrig prinsessor, vi lekte skeppsbrott och expedition (utforskning) – det var våra favoritlekar. I flera år trodde jag att jag var en pojkflicka, men nu har jag insett att jag bara inte var en typisk flicka, bara en flicka och inget annat. Och ja, jag tror att prinsessmyten kan vara skadlig för småflickor, precis som allt annat. Det kan lära dem att bli passiva offer och jag hatar verkligen det. Å andra sidan, som någon påpekade, så kanske den också kan vara ofarlig. Nuförtiden finns det ju krigarprinsessor också.
Förra sommaren såg jag en grupp barn leka. Förutsägbart nog, var pojkarna cowboys och flickorna var – byte? Squawer? I vilket fall som helst, jagade pojkarna som var ”beväpnade” flickorna som skrek och på alla sätt passade in i myten om den hjälplösa lilla flickan. Det var jättesvårt för mig att hålla tyst (ibland kan jag inte, som när jag ser ungar göra något som kan vara farligt), men jag lyckades faktiskt. De är ju inte mina barn och jag är säker på att deras mammor skulle ha haft synpunkter på att jag försökte uppfostra deras barn.
Grr. Ja, ja, kanske kommer de där småtjejerna också att växa upp och bli vettiga vuxna, och om de inte gör det, då är det inte helt överraskande. Suck. Jag är en massa saker, bland annat pessimist.
Pojkflickor
Jag läste just en intressant artikel. Den hjälpte mig få upp ögonen för en del saker. För det första: jag var ingen pojkflicka. Det trodde jag att jag var, men det var jag inte. Fast jag hatar skärt och volanger och föredrog att vara kompis med killar, tycker jag i alla fall om klänningar – som är enkla men söta – och jag vill ha håret lite halvlångt. Jag ser fram emot att få barn och naturligtvis älskar jag killar – inte bara som kompisar utan på alla sätt.
Vad är jag då? Tydligen en flicka, fast inte lika flickig som andra. Det här är på ett sätt väldigt goda nyheter. Jag har alltid känt att jag har haft lika stor rätt att vara en flicka som alla de där skära, volangprydda tjejerna. Bara min sorts tjej, inte deras. Och nu visar det sig att det har jag alltid varit.
Jag tycker alla ska få vara så som de trivs att vara (om de bara inte skadar någon annan), utan att behöva få någon sorts stämpel. Genetiskt tillhör vi ju ett kön. Som individer är man bara den man är. Vi borde klä oss som vi vill också. Att alla ser exakt likadana ut är så tråkigt.
Artikelförfattaren föreslår att idag måste inte kvinnor imitera män för att åstadkomma något i livet. Jag tror att man kan gå ett steg längre. Idag är det antagligen nödvändigt att klä sig utmanande och ”feminint” eller till och med posera naken, för att komma någon vart. Det är sorgligt, men i övrigt är det väl rätt bra, så jag ska väl inte klaga.
