Prinsessmyten
Jag läste just den här artikeln om prinsessmyten och om den är skadlig för små flickor.
Fast jag gillade rosa en kort tid när jag var liten och tyckte om att rita prinsessor då också, har jag aldrig identifierat mig med prinsessor och jag har aldrig velat vara en dum, blond kändis. Min syster och jag lekte aldrig prinsessor, vi lekte skeppsbrott och expedition (utforskning) – det var våra favoritlekar. I flera år trodde jag att jag var en pojkflicka, men nu har jag insett att jag bara inte var en typisk flicka, bara en flicka och inget annat. Och ja, jag tror att prinsessmyten kan vara skadlig för småflickor, precis som allt annat. Det kan lära dem att bli passiva offer och jag hatar verkligen det. Å andra sidan, som någon påpekade, så kanske den också kan vara ofarlig. Nuförtiden finns det ju krigarprinsessor också.
Förra sommaren såg jag en grupp barn leka. Förutsägbart nog, var pojkarna cowboys och flickorna var – byte? Squawer? I vilket fall som helst, jagade pojkarna som var ”beväpnade” flickorna som skrek och på alla sätt passade in i myten om den hjälplösa lilla flickan. Det var jättesvårt för mig att hålla tyst (ibland kan jag inte, som när jag ser ungar göra något som kan vara farligt), men jag lyckades faktiskt. De är ju inte mina barn och jag är säker på att deras mammor skulle ha haft synpunkter på att jag försökte uppfostra deras barn.
Grr. Ja, ja, kanske kommer de där småtjejerna också att växa upp och bli vettiga vuxna, och om de inte gör det, då är det inte helt överraskande. Suck. Jag är en massa saker, bland annat pessimist.
Vaf? Mentalsjuka fantasier
Nyligen läste jag den här artikeln och den gjorde mig rasande. I den står det att en av de vanligaste sexfantasierna hos kvinnor är att bli våldtagen? Vaf? (Som Berglin säger.)
Jag fattar verkligen inte det här. Om någon för några år sen hade frågat mig om jag trodde att kvinnor hade fantasier om att bli våldtagna hade jag sagt nej. Men uppenbarligen är det sant. Det är totalt främmande för mig och de kvinnor jag känner bäst.
Det är helt mentalsjukt. Deras omdömeslösa fantasier kan göra livet svårare för andra kvinnor (eller förstöra deras liv för alltid). Det borde de tänka på innan de går ut med de där fantasierna.
Faktiskt får det mig att undra om jag verkligen är en kvinna, och om jag inte är det, vad är jag då?
Kul video
Eftersom jag behöver tänka på något annat och skratt är nyttigt, tänkte jag dela med mig av den här roliga videon.
Hoppsan
Jag läste det här och tyckte det var (vågar jag säga kul?) I framtiden hoppas jag att han väljer ett säkert rör och ett som tillhör honom. Så slipper han nog problem. Hihi.
Va? Snöar det i Sverige? Det hade jag ingen aning om.
Måndag den här veckan var totalt vidrig för mig. (Läs inte längre, om du har något emot gnäll).
Jag vaknade vid sextiden och kunde inte somna om. Jag kunde ha sovit till tio, men naturligtvis kunde jag inte det. Jag hade en tenta att åka till i en annan stad. För att ta mig dit måste jag åka tåg och byta tåg en gång på vägen. Ok, att komma dit gick väl bra, men jag måste alltid vara en sån duktig flicka att jag bestämde mig för att ta sista tåget tillbaka, ett som gick fyrtio minuter efter tentan slutade (fast man måste ju inte stanna ända till slutet).
Gissa vad som hände? Jag behövde inte alls stanna ända till slutet. Jag var klar efter en och en halv timme, inte fem. För att spara pengar hade jag köpt en icke-ombokningsbar biljett. Så när jag kom till stationen frågade jag om jag fick göra det i alla fall och den där typen sa att jag fick väl köpa en ny biljett då, utan att ens se på mig medan han pratade.
Sen väntade jag i nästan fyra timmar, den sista timmen på ett försenat tåg och ankomsttiden uppdaterades hela tiden, i första hand online (jag har inte en sån där dyr telefon, så jag måste hela tiden ringa till min syster och kolla). Genom att jag åkte med ett försenat tåg, missade jag det tåg jag skulle byta till, och det som gick alldeles efter, för det var ju klart att låta ett tåg vänta i en hel minut, det var självklart alldeles för mycket begärt, tydligen.
Och så var det kylan. Nämnde jag kylan? Jag frös så att nästan bet sönder mina egna tänder. Kunde inte kontrollera käkarna. Det var så kallt att min syster hörde det på mig när vi pratade i telefonen.
Var var jag nu? Jo, visst. Det där att jag missade tåget jag skulle byta till, gjorde att jag fick åka en lång omväg ut till kusten, där passagerarna skulle boka om våra biljetter, för att de järvägsanställda hade glömt att det snöar här varje vinter. Eftersom Sverige är ett sånt tropiskt paradis är det ju förståeligt att man misstar sig på det. INTE!
Någon måste ha klagat, för lite senare kom samma mans röst i högtalaren och nu lät han mycket mer deltagande, och sa att vi inte behövde boka om biljetterna. (Kanske hade det lite att göra med att kundservice stängde klockan åtta, och nu var klockan nästan tio, vem vet?) Allt detta hände ungefär en halvtimme efter jag skulle ha varit hemma.
Så jag satte mig på det sista tåget, utan giltig biljett, men någon hade visst informerat vår konduktör (tågvärd, som det visst heter nu) att offer för förseningarna skulle komma med hennes tåg, för hon kollade bara att jag hade någon sorts biljett och det var allt. Tillbaka igen omkring halv tolv på natten. Sen blev det en underbar snabb promenad i snön på halkiga gator för att ta sig hem till en mycket sen middag..
För att se det från den positiva sidan såg jag en jättegullig hund (puli?) på en av stationerna, dessutom en otroligt gullig och charmig liten flicka i tvåårsåldern, och så kommer jag inte att behöva plugga mer i år. Det skulle vara ännu bättre om jag fick godkänt, men det lär jag inte få veta på minst tre veckor, så jag får väl bara fokusera på att jag inte behöver plugga och oroa mig (om tentan i alla fall).
Jag har varit så trött idag att jag inte har känt för att göra något av allt det jag såg fram emot att göra, när jag höll på att plugga varje kväll. Jag lovade mig själv att jag skulle läsa, skriva, översätta, se på tv, lyssna på musik… Nu saknar jag nästan (fast inte riktigt) pluggandet, för det var i alla fall något att göra. Jag kan ju lika gärna läsa, skriva (och så vidare) någon annan gång. Vilket betyder att jag inte gör det. Jag sitter bara och fryser. Nämnde jag kylan? Jag menar kylan inne i huset, inte ute. Det är iskallt här inne. Och tvättmaskinen är antagligen trasig och vi har inte råd att köpa en ny. Hejsan, glädjen i att tvätta för hand som – för så där en hundra år sen eller sextio.
Och så bara en liten påminnelse. Det jag berättade om i mitt förra gnäll-inlägg gäller fortfarande. Det har bara blivit en liten aning lättare att tänka på det.
Ingen fara, det här inlägget fyller nog mitt behov av att gnälla ända tills, minst, nästa år. Haha.
Dåliga nyheter
Jag är totalt knäckt. Igår fick jag riktigt dåliga nyheter, inte bara en gång utan två och jag är fortfarande i chocktillstånd. Kan inte berätta så mycket om det, vet inte ens allt som hänt i det ena fallet och kommer inte att få veta exakt vad konsekvenserna blir i det andra. På sista tiden hade jag lyckats hålla mig på ganska gott humör, men nu är jag helt förstörd. Jag vet inte varför vi alltid måste ha sån otur.
Vad var det där?;)
Kul filmklipp. Du kanske har sett det här förr, men för mig var det nytt. Om du gillar sånt, ha det så kul. 
Hiss till rymden
När jag läste om den här idén första gången (i en sciencefictionbok) älskade jag den. Inte för att jag skulle vilja åka upp till månen, men det är själva idén som är så otroligt spännande. Tänk att bara kunna skicka upp material i rymden utan att behöva använda en raket eller liknande rymdfarkoster. Bara skicka upp det. Och nu är det tydligen så att det finns de som arbetar med att förverkliga den här drömmen. Häromdagen läste jag om det i den här artikeln. Så dagen efter upptäckte jag att någon faktiskt hade lyckats, i tävlingen, inte med att skicka upp något till månen. Mer om det här.
Vi lever i en skrämmande tid, men sånt här kompenserar lite för det i alla fall.
Kyrkogårdar och konstiga killar
Nu i eftermiddags gick jag för att hämta några böcker jag hade beställt. Inte för att vi har råd med dem, men vi kom fram till att det skulle gå bra, bara för den här gången. När jag kom till affären (finns naturligtvis inget postkontor och det är så synd, när man tänker på vilket gammalt postverk vi hade – skäms politiker), gjorde jag bort mig totalt, genom att inte kunna få fram sms:et med kolli-id:t. Väldigt pinsamt. Lyckligtvis kände hon bakom disken till Nokiatelefoner.
På vägen tillbaka blev jag lite nervös. Jag gick förbi en guldsmedsaffär och fick syn på två killar som bara stod där och pratade. Det här är en rätt liten stad, men det började bli mörkt och jag var ju ensam, så jag undrade vad de höll på med. Plötsligt sa de hej och tjena, med en underton. Som om de menade ”vi håller inte på med något”. Jag hejade tillbaka, och tänkte att de kanske ville sälja något eller kanske hade en marknadsundersökning, men det var tydligen bara det. Så jag började gå lite fortare – det skulle jag ha gjort i vilket fall som helst, för det var rätt kallt – men jag kunde inte låta bli att se mig om över axeln.
Typiskt att de enda som var i närheten utom de där två var en äldre kvinna som cyklade åt ett annat håll och någon som gick med en särskild käpp – för blinda – men kanske inte den vanliga. Den här personen var nog invalid på något annat sätt också – modigt att vara ute helt ensam, tycker jag. Så efter en liten stund kom jag förbi en frikyrka och sen en kolerakyrkogård, från artonhundratalet. Där höll ett gäng yngre killar till. Efter det såg jag en del andra också. Det tog för övrigt inte mer än fem-tio minuter att ta mig hem.
