Vad var det där?;)
Kul filmklipp. Du kanske har sett det här förr, men för mig var det nytt. Om du gillar sånt, ha det så kul. 
Jag måste göra några översättningar igen
Ok, jag ger mig. Jag förstår att jag måste översätta mina Wallanderfanfic till engelska. När jag läste resultatet av en onlineöversättning insåg jag att så här kan det inte fortsätta. Du anar inte hur dumt det såg ut. Hoppas verkligen ingen tror att jag skriver så dåligt på riktigt. Översätta är så tråkigt, men eftersom det uppenbarligen finns en efterfrågan, måste jag göra det. Dessutom kanske det är en bra idé av en annan anledning. I alla fall försöker jag intala mig det. Om jag börjar jobba med något, kanske jag kommer in i det här med att skriva igen, och i så fall kanske jag lyckas avsluta min roman till slut. Det hoppas jag i alla fall.
Deckare och fantasy
Jag har märkt att många av mina intressen och hobbies är ganska ovanliga. Det vill säga att inte vem som helst delar min besatthet. Faktiskt är det så att många inte ens har hört talas om en del av mina favoriter när det gäller ett visst intresse.
Det är lite som med mina favoritdjur (Fast att räkna upp mina favoritdjur kommer att ta tid och utrymme i blogginlägg. Det är nog lättare att räkna upp de jag inte är lika förtjust i, men nu kommer jag ifrån ämnet.)
För att komma till poängen, så kom jag på att mina två favoritgenrer när det gäller böcker är lite som katter och hundar. Jag ska förklara hur jag menar.
Kriminalromaner är i allmänhet – kriminalromaner, fast det finns förstås historiska deckare, thriller, pusseldeckare osv. Så det är som katter. En katt är en katt, vilken ras den än tillhör eller hur den än ser ut. (Fast för att göra det här lite mer komplicerat, har de flesta jag träffar inte hört talas om mina favoritförfattare heller, så jag kanske inte kan dra för stora växlar på den här liknelsen.)
Men hur som helst – Klart och tydligt så här långt?
Fantasy är mer som hundar. Vad är en hund. Stor, tuff, imponerande – som – en eurasier? Ja. En livlig medelstor som tibetansk terrier? Ja. En underbar liten lhasa apso eller bolognese? Ja. En – du förstår vad jag menar. Mina favoritfantasyböcker älskas av några andra, men inte så där jättemånga. Om jag träffar på en genomsnittlig fantasyfan (det vill jag väldigt gärna), slår jag vad om att han eller hon inte ens har hört talas om mina favoriter.
Så är det. När det gäller kriminalromaner gillar flera olika sorter. Fantasy – speciellt mina inte så välkända författare.
Homosexuell Sherlock Holmes kan floppa för Guy Ritchie?
I alla fall enligt den här artikeln
.
Varför? Vad är det för fel med det? Ok, för att vara ärlig så är jag rätt petig, så jag kunde ju önska att det var några andra skådespelare (än Robert Downey Jr och Jude Law), men slash är alltid trevligt. Det kan lysa upp en dålig dag.
Långt där uppe
Häromdagen såg jag näst sista avsnittet av den brittiska tv-serien Being Human. Precis som allitd, har jag blivit hopplöst förälskad i en av huvudpersonerna, men eftersom han är en vampyr, är det nog mera skådespelaren jag är attraherad av. Så där är han, den senaste i en lång rad kändiskillar jag faller för. Jag faller för dem, men jag kan aldrig hoppas på att ens existera i samma värld som dem. Jonathan Bennett, Alexander Rybak och nu Aidan Turner är bara några få av de där killarna.
Och då slog det mig. De är allihop långt bortom vad jag kan hoppas på. Jag menar, självklart är de där skådespelarna och sångarna det, och det är inte riktigt det jag menar. Jag tänker mig alltid den typen av kille i verkligheten, i närheten av mig, och ibland märker jag att, ja, den typen av kille skulle kunna vara precis nätt och jämnt inom räckhåll för mig, om jag har tur. Men inte de flesta av dem. De är långt bortom och utanför vad jag kan vänta mig. Det är en deprimerande tanke. Jag menar inte att de har andra intressen eller ens att de uppenbarligen är mycket mer utåtriktade och lyckade än vad jag är. Det är mycket mer än så. Killar av den typen – än en gång menar jag snygga, charmiga, intressanta killar, också utanför kändisvärlden – skulle gå rakt förbi mig utan att ens se mig.
Jag vet inte riktigt vart jag försöker komma med det här, men det gjorde mig lite ledsen. De skulle inte ens ge mig en chans. De som jag faktiskt träffas är oftast antingen inte intresserade av mig alls, eller så är jag inte intresserad av dem. Om det blir mer än så, då när vi går vidare var för sig, slår jag vad om att det inte finns en lång rad av tjejer som väntar på att få fånga de där killarna. Så jag antar att vi är B-laget, om det ens finns tillräckligt många bokstäver i alfabetet för såna som oss.
Inte riktigt så som jag trodde att mitt liv skulle bli, när jag var femton eller sexton, men det är väl bara så det är.
Feministisk porr?
Jag läste nyss en artikel om feministisk porr. Måste erkänna att jag blev lite besviken när jag insåg att den, precis som ”vanlig” porr, bara handlar om tjejer. Självklart väldigt kul för den som gillar tjejer, men inte lika kul för mig. Istället efterlyser jag lite bögporr för tjejer. Tyvärr ser man alldeles för lite av söta killar tillsammans. Om någon vill sätta igång med att spela in några såna filmer, så ställer jag gärna upp och skriver manus. Det är ett löfte.
Kär igen…
Jag blir väl lätt kär, och i många, men den jag menar just nu är Alexander Rybak. Vilken söt, charmig kille. Vilken talang. De där bruna ögonen och leendet får mig bara att smälta. Fast jag skulle väl få ställa mig sist i den långa, långa kön av förhoppningsfulla tjejer som drömmer om honom.
