Danni av Ulrika Windisch Levander
För ganska länge sen (kanske ett år sen) läste jag ungdomsfantasyboken Danni av Ulrika Windisch Levander, men det har inte blivit av förrän nu att jag recenserar den. Fast bättre sent än aldrig. Jag läste den i eboksformat (lånebok). Eftersom jag tyckte om den, köpte jag den senare som häftad bok. Jag brukar göra så.
Så här (bland annat) står det på baksidan av boken: Allt började när Danni hjälpte en gammal dam. Underliga saker började hända och Meonerna dök upp (igen). Plötsligt var hon indragen i ett spel mellan det onda och det goda.
Det här kändes som en lite ovanlig fantasybok och det tycker jag är en stor fördel. Jag hade lite svårt att placera miljön (vilket land?). Allt kändes ganska tidlöst. Boken är välskriven (men som vanligt skulle det inte ha skadat med lite mer korrekturläsning och redigering). Danni är en sympatisk huvudperson som det är lätt att tycka om och engagera sig i. Den som har läst fler recensioner av mig vet att det är viktigt för mig.
Ulrika Windisch Levander verkar inte ha skrivit något annat, vilket är synd. Det skulle vara kul att läsa något mer av henne.
Farligt att förtära av Maria Lang
Eftersom flera av deckarförfattaren Maria Langs böcker har nyutgivits, tänkte jag börja läsa dem. Olyckligtvis finns ingen nummerordning i ”baksidestexten” på bibliotekets eböcker. Jag försökte välja den första boken men råkade få bok nummer två. Men det gick i alla fall ganska bra. Händelser i bok nr 1 (Mördaren ljuger inte ensam) nämndes bara i förbigående och inte på något sätt som förstör behållningen med att läsa boken.
Nu har jag alltså läst Farligt att förtära, den andra boken i serien om Puck (och Einar) Bure och Christer Wijk. Puck är huvudpersonen i boken – ”jag” i berättelsen, Einar är först Pucks fästman och så småningom blir han hennes äkta man i senare böcker. Hans gamle kompis Christer Wijk är polis.
Jag vet inte än vad som hände i första boken mer än att Puck troligtvis lärde känna Einar och Christer. I Farligt att förtära är Puck lärarvikarie på ett läroverk inne i Stockholm. Där arbetar redan Einar.
Det visar sig genast att här finns en samling något ovanliga personer. Mest är det lärare och andra ”vuxna”, men också ett par elever. Einar Bure har skrivit en teaterpjäs som sistaårseleverna, de blivande studenterna, abiturienterna, som det tydligen hette i slutet av fyrtiotalet, ska spela upp alldeles innan studenten. Därför finns också en ung regissör och en konstnär som gjort kulisserna.
Puck ska egentligen bara vikariera ett par veckor, och har naturligtvis fått jobbet för att hennes fästman är fast anställd. Under tiden bor Puck i en lägenhet på själva skolan. Hon får också hastigt och lustigt en rumskamrat, som Einar verkar vara lite för svag för. Det är också många andra som är intresserade av tjejen.
Snart märker man att alla de inblandade har olika typer av relationer sins emellan och det finns mycket ovänskap, kanske rentav hat mellan dem, men också kärlek eller sexuella relationer.
Det blir mycket prat om sex, på för oss nutidsmänniskor lite konstigt språk. Jag fick slå upp författaren på Wikipedia, för jag trodde ett ögonblick att den här deckaren kanske hade skrivits under Maria Langs (Dagmar Lange) studietid. Men det var inte så. Hon är 35 år gammal men verkar ändå väldigt fixerad vid sex. Kanske ansågs det lite speciellt och vågat att skriva så. Ärligt talat blir det lite tröttsamt. Alla antydningar som görs så mycket av men man får inte läsa något i klartext.
Själva deckargåtan är ganska komplicerad och fungerar bra. Om man bortser från allt tröttsamt prat om sex, är det här en intressant och spännande bok. Även om man inte kan räkna den till kategorin ”historiska” deckare, så är i alla fall jag fascinerad av att se hur gymnasiet och samhället i allmänhet fungerade på den tiden.
Rörgast av Johan Theorin
Efter en lång väntetid har äntligen sista delen av Johan Theorins serie av Ölandsdeckare, kommit ut. Så fort jag upptäckte det skyndade jag mig att låna eboken från mitt bibliotek och läste färdigt den på ett par dagar.
För att vara helt ärlig, tyckte jag från början att hans Ölandsdeckare var välskrivna, spännande – men också hemska. Jag är en person som bara inte tål att läsa om djurplågeri och i längden kan jag också tycka att alla mänskliga tragedier som staplades på varandra blev lite för mycket. Ändå är jag glad att jag har läst de tre första böckerna i serien. Som sagt, de var ändå väldigt intressanta. Även om jag fick bläddra förbi djurplågeriet.
En anledning till att jag tycker de här Ölandsdeckarna är så spännande är att jag som liten tillbringade fem somrar på Öland och ett par gånger åkte jag och min familj dessutom dit vid andra tider på året. Som jag berättat tidigare, har jag också ett av mina finaste bokminnen från en av de där somrarna. Någon enstaka gång nämns också min familjs smultronställen, men oftast inte. Det är häpnadsväckande att Öland (och i det här fallet norra Öland) som är så förhållandevis liten, ändå har så många gamla byar. De flesta av de mindre ortsnamnen är helt okända för mig, trots mina somrar på ön. Och var mest just på norra Öland, där böckerna till största delen utspelar sig.
Men nu ska jag komma till Rörgast, den fjärde och sista boken i serien. Jag tycker nog att den här är den allra bästa av de fyra. Rent själviskt tycker jag också om att det inte förekom något djurplågeri i den. Däremot, precis som tidigare, berättades det mycket om mänskiiga tragedier, som också kändes svårt att läsa om, men ändå intressant. Det mesta utspelade sig i tillbakablickar till (mestadels) 1930-talet. Man förstår att det som händer i nuet, har rötter långt tillbaka i familjen. Handlingen kretsar kring en för Ölandsförhållanden mycket rik familj, som har gått väldigt långt i sin kamp för att behålla sin rikedom och de har inte brytt sig det minsta om vilka de har skadat under tiden.
Även om Gerlof, bokens huvudperson, inte är lik någon person jag träffat i verkligheten, är han en väldigt bra huvudperson. På grund av sin höga ålder har han massor av intressanta minnen från Ölands historia. I just den här boken, handlar det också om en del yngre personer, som man lär känna och får en del sympati för under handlingens gång. Precis som i tidigare böcker dyker det upp en spöklik händelse, fast bara en den här gången.
Törnrosens nyckel
Jag läste nyligen Törnrosens nyckel, av Tone Almhjell. Enligt en recension av en norskspråkig tjej, var det engelska originalets språk inte så bra. Det kan jag inte uttala mig om. Jag läste den svenska översättningen. Den var så pass bra att jag lät mig luras. Jag trodde att det var en bok med svenska som originalspråk (eller kanske finlandssvenska), detta för att miljön i boken så tydligt kändes nordlig.
Det känns lite konstigt att en norsk författare skulle försöka sig på att skriva en bok på engelska. Jag måste erkänna att jag uppfattar min egen engelska som riktigt bra, men jag skulle själv aldrig våga mig på att skriva en bok som ska ges ut av ett förlag på ett annat språk än mitt eget. Däremot skriver jag utan att skämmas blogginlägg, kortare noveller och fanfiction på engelska och i undantagsfall enkla kommentarer i diskussioner på franska. Någon enstaka gång har jag också chattat (hjälpligt) på tyska, italienska och spanska. Bara en liten utvikning. 
Bortsett från det underliggande sorgliga temat (död och att förlora någon man tycker om), var det här en spännande och välskriven bok. Boken bygger på en mycket intressant idé – en särskild värld dit barns döda sällskapsdjur kommer. Men den världen hotas av en livsfarlig fiende och huvudpersonen – Lin (eller Lindelin) Rosenquist som har fått sitt namn från en gammal sång, kommer till undsättning. Hon tillhör en liten grupp barn, Törnroser, som kan resa till djurens värld för att rädda dem från faror. I sin kamp för att rädda djurens värld, har hon glädje av sina trolljägartalanger hemifrån gården hon kommer ifrån.
I sin nya värld, växer djuren till ungefär människostorlek och kan då också prata människospråk. Det är en fascinerande, ja rentav oemotståndlig idé. Tänk att en dag få möta sina älsklingar igen och få prata med dem. Jag blir riktigt tårögd vid tanken.
I stort sett slutar boken lyckligt och det är åtminstone viktigt för mig och kanske också för de barn boken är skriven för i första hand. Men jag måste erkänna att en av ”fienderna”, tyckte jag väldigt synd om och önskar att det hade kunnat sluta annorlunda för honom.
Dessutom, en liten reflektion – boken verkar förutsätta att bara barn älskar sina sällskapsdjur och saknar dem. Det finns faktiskt vuxna (så att säga – hihi) som också gör det. Kanske mer än många barn, faktiskt.
Defying Fate – Two Tales of the Warden av D. L Morrese
Jag har just läst färdigt eboken Defying Fate – Two Tales of the Warden av D. L Morrese.
Från början verkade det här vara en väldigt enkel, men ganska rolig fantasyberättelse, men efter ett tag insåg jag det fanns mer att hämta. Berättelsen blev mer komplicerad men fortfarande, ganska rolig, och det är ok för mig. Kortfattat, är det här historien om en ung prins, Donald, som reser omkring i sin pappas kungadöme (och ett grannland) i undervisningssyfte. Han har med sig en guide/livvakt som är en gammal soldat med en mycket pessimistisk syn på livet. Efter hand får Donald fler vänner. det visar sig att det pågår mycket mer i den här världen än jag trodde från början. En av Donalds nya vänner är egentligen en flera tusen år gammal android. En av de andra är en lika gammal robothund (eller kanske en ”canoid” – eftersom hunden är väldigt lik en riktig/biologisk hund). Allt handlar om Donalds självpåtagna uppdrag att förhindra ett onödigt krig mellan hans land och grannlandet (befolkat av dvärgar) Gotrox. Till att börja med verkar det som hans uppdrag är hopplöst, men Donald kan bara inte tänka sig att ge upp och hans vänner gör sitt bästa för att hjälpa honom.
I stort sett är det här en välskriven och fascinerande men ganska enkel berättelse. Mitt enda problem är grammatiken – författaren verkar ha en oförklarlig motvilja mot perfekttempuset. Det förekommer bara i en del dialog. Utan undantag har författaren valt att byta ut perfekt mot imperfekt. Det irriterade mig. Jag började formulera om varje mening inne i huvudet, till vad jag tyckte var rätt. I övrigt var det här en rolig, lättsam läsupplevelse med många sympatiska och roliga personer.
Kristina Appelqvists kriminalromaner
Den svarta löparen
Den som törstar
Liv i överflöd
De blå damerna
Kristina Appelqvist skriver en serie deckare som utspelar sig på ”Västgöta Universitet” (i verkligheten Högskolan i Skövde). Huvudpersonen är Emma Lundgren som just har blivit rektor på universitetet.
Det här är en helt okej serie deckare, med övervägande sympatiska huvudpersoner. Att jag betonar det så mycket beror på att det för mig är väldigt viktigt att man kan tycka om huvudpersonerna i boken. Annars är det väldigt svårt för mig att ryckas med av en annars aldrig så välskriven handling.
Huvudattraktionen för mig är i vilket fall som helst att böckerna utspelar sig i en stad och på en högskola där jag själv har läst.
Det finns ju kriminalromaner som utspelar sig i Norrland, Västerås, Skåne, på Öland, Gotland och naturligtvis i Stockholm och Göteborg, för att inte tala om Bohuslän, men det här är (mer eller mindre) första gången någon utspelar sig i Västergötland. Camilla Ceders deckare utspelar sig visserligen tekniskt sett i Västergötland, men eftersom det är alldeles utanför Göteborg, så räknar jag hennes böcker till Göteborgsdeckarna.
Kristina Appelqvists böcker är inte jättespännande, men däremot intressanta och jag föredrar personligen bra mysterier, framför rafflande spänningsromaner.
Jag tycker särskilt mycket om igenkänningsfaktorn – det vackra landskapet omkring Skövde och de välkända miljöerna på högskolan och i själva Skövde. Men jag vill också betona att det här är välskivna kriminalromaner. De är inte förutsägbara, som t ex Camilla Läckbergs böcker.
Death of a Serpent av Susan Russo Anderson (En Serafina Florio-deckare)
Jag har just läst färdigt den här fascinerande historiska deckaren. Den utspelar sig på Sicilien på 1860-talet, en plats och en tid som är (mer eller mindre) helt ny för mig. Förutom när jag läste historia på universitetet har jag nog inte läst något från den här epoken och platsen.
Det jag verkligen tyckte om i den här boken, förutom den väldigt intressanta handlingen, var att jag tyckte om de flesta huvudpersonerna. På sista tiden har jag blivit besviken på så många böcker, därför att till och med ”de goda” har varit så extremt osympatiska. Det är svårt att komma in i handlingen i en bok där man hatar alla det handlar om. Men när det gäller den här boken hade jag inget problem alls med det.
Jag blev lite förvånad när jag insåg att en stor del av handlingen utspelade sig på en bordell. Men det blir så att man verkligen känner sympati för många av de som arbetar där, och det är inte bara att man tycker synd om ”flickorna”.
Deckaren är Serafina, som är barnmorska och nybliven änka med sju barn (ett har rymt hemifrån och en av dem är iväg på universitetet). Bordellmamman är Serafinas bästa kompis, och det är därför som hon åtar sig att utreda morden som har inträffat på bordellens yttertrappa. Någon verkar vara ute efter Rosa, bordellmamman, eller ligger något annat motiv bakom?
En av de få sakerna som faktiskt störde mig lite i den här mycket välskrivna boken, var att nästan ingen ifrågasätter att barnmorskan plötsligt har blivit detektiv. Det är bara två av hennes söner som ens kommenterar det!
En annan sak jag har undrat lite över är att allt är så modernt. Serafina har studerat på universitetet. Hon och hennes väninna och några av barnen åker på idylliska små utflykter med tåg. Alla verkar känna till väldigt mycket om vad som händer i Amerika, fast i rättvisans namn, emigrerar väldigt många sicilianare och många andra har antagligen släktingar där som håller kontakten regelbundet. Just det kanske inte är så förvånande egentligen. Men hur som helst, även om miljön är lite för modern, spelar det ingen roll. Det här var en så fantastisk läsupplevelse att jag inte vill ifrågasätta detaljerna. Författaren måste ha forskat ordentligt så det är väl troligast att hon vet mer om tiden och platsen än vad jag gör.
Jag kan definitivt rekommendera den här boken, för alla som tycker om historiska kriminalromaner.
Hespira av Matthew Hughes
Jag har just läst färdigt Matthew Hughes roman Hespira. Som i de första två böckerna i serien kretsar handlingen kring privatdetektiven Henghis Hapthorn. Han är lite egotrippad men ganska rolig. Boken (liksom de tidigare två i serien) innehåller flera underbart underliga och fascinerande detaljer, som det faktum att Hapthorns intuition har flyttat ut och bor numera i en annan kropp. Dessutom har motsvarigheten till en persondator förvandlats till ett gulligt litet djur som kallas en grinnet, som ser ut som en blandning av katt och apa.
Handlingen utspelar sig i vår världs ”näst sista” tidsålder, lite som i Jack Vances The Dying Earth, och är vetenskapsbaserad, men håller på att förvandlas till en era av ’sympathetic association’, det vill säga magi. Hapthorn ser inte fram emot det, utan sin intuition.
I den här boken åtar sig Hapthorn ett till synes enkelt fall, men det leder till oväntade komplikationer som tvingar Hapthorn att lämna jorden för en tid. Samtidigt träffar han en mystisk kvinna som förlorat minnet. Han tar henne med sig på sin resa. Under resans gång råkar Hapthorn och Hespira ut för mer mystiska händelser.
De två tidigare böckerna fungerade inte helt och hållet för mig, fast jag älskade en del av idéerna. Den här boken kändes mycket bättre för mig fast jag har en känsla av att det inte var något direkt fel på de andra två, jag bara föredrog handlingen i den här. Å andra sidan ser jag nu fram emot att läsa om hela serien. Då kanske jag kommer att känna annorlunda om de två tidigare böckerna. Det finns också en samling noveller om Hapthorn som jag nu har köpt och laddat ner. Oturligt nog för mig blev boken tillgänglig gratis bara omkring en vecka senare, och det kanske den fortfarande är.
Serien om Henghis Hapthorn tillhör till största delen genren science fiction, men är lite annorlunda än vanligt. Jag kan rekommendera dem för alla som tycker om science fiction, deckare och fantasy. Jag önskar det fanns fler böcker i serien och jag håller tummarna att Hughes kommer att skriva en (eller flera) till.
Den här boken fanns inte tillgänglig i pocket, som jag hade föredragit. Den fanns inte ens i hårda pärmar, utom till ett rent löjligt pris (från ungefär 90 dollar och uppåt). Först hade jag ingen aning om varför, men efter en digital konversation med författaren vet jag nu, och det är tyvärr oundvikligt. Det är synd, för jag har de två första böckerna i serien i pocket.
Amazon köper Goodreads…
Jag fick just veta att Amazon har köpt Goodreads och nu är jag lite orolig. Det är inte det att jag inte tycker om Amazon. för det gör jag. Vi hyr dvd:er från Lovefilm som ägs av Amazon och vi köper ofta böcker och dvd:er och annat från dem. Men jag känner mig ändå lite tveksam inför den här förändringen.
Så jag började leta efter alternativ. Jag använder inte Librarything så mycket längre. Man får bara lägga in 200 böcker och jag har visst nått den gränsen nu (och det är ändå inte alla mina böcker). Shelfari tillhör redan Amazon och det har inte förbättrat sidan alls. Det jag tycker mest illa om är att de försöker få mig att logga in med mitt Amazon-ID (jag har inte ens ett eget, jag och min familj delar ett).
I alla fall, efter ett par försök, hittade jag flera alternativ, men ett par av dem verkar inte fungera riktigt och jag ska avstå från att kommentera dem. Ytterligare en verkar väldigt bra, väldigt lik Librarything, bara ännu bättre, men jag förstår fortfarande inte helt hur jag ska använda den så jag kommer inte att ta upp den mer heller. Och så var det The Reading Room. Så här långt verkar den sidan fungera jättebra (särskilt när det gäller att importera mina bokhyllor från Goodreads). Den verkar faktiskt vara väldigt lik Goodreads, så jag känner mig redan hemmastadd.
Innan jag går vidare måste jag erkänna något – jag är inte riktigt lika flitig med att lägga ut recensioner på Goodreads eller Librarything som jag varit. Jag betygsätter böckerna jag har läst färdigt och jag kollar alltid online innan jag köper en bok, men jag vill väl spara mina recensioner till min egen hemsida/blogg. Och det leder mig vidare till det andra jättebra alternativet till Goodreads: Booklikes.
Till att börja med blev jag både överraskad och överväldigad när jag insåg att det inte bara var en bokrecensionssida, utan också en bokblogg när man skriver upp sig. Fast nu har jag bestämt mig för att ta det lugnt och se hur det går. Det finns bara tre bloggteman att välja mellan, men jag vet ju inte hur mycket jag kommer att lägga ut ändå, så jag nöjer mig med att gå igenom sidan och vänja mig vid den. Jag tror att jag har lyckats importerat mina Goodreadsböcker, men än så länge syns ingenting. Kanske tar det bara lite längre tid.
Hur som helst tror jag att jag vet tillräckligt för att kunna rekommendera båda sidorna, om man nu är en bokälskare som letar alternativ till Goodreads.
Avslutningsvis vill jag bara nämna de få svenska bokcommunity som jag hittat. De är inte alls som de internationella, bara väldigt enkla sidor. Det är ganska tråkigt, för jag försöker verkligen köpa/låna/läsa nästan lika många titlar på svenska som på engelska. När det gäller franska, är jag bara tacksam att det finns några böcker jag kan få tag i.
