Världsbokdagen
Med anledning av Världsbokdagen, tänkte jag berätta lite om några av de första böckerna jag läste själv. (Tidigare hade jag flera andra böcker som vuxna läste för mig, och dem älskade jag naturligtvis också.)
När jag fyllde fyra år, fick jag bland annat en Tintinbok – Tintin i Tibet – och två små pocketböcker som hette Camilla får upp ett spår, del 1 och del 2. Den förstnämnda läste jag sönder, för jag tyckte så mycket om den. Jag fick också ett livslångt intresse för Tibet och den tibetanska kulturen.
Camillaböckerna var roliga bland annat för att hjältinnan och jag delade namn. Däremot hade jag väldigt svårt att förstå att hon var tio år äldre än jag. Annars var de ganska mysiga och lite spännande.
Bokmeme: Vilka har du läst?
BBC förutspår att de flesta bara har läst 6 av 100 av de här böckerna.
01 Stolthet och fördom – Jane Austen (filmen, tv-serier och boken)
02 Sagan om ringen – JRR Tolkien (såklart)
03 Jane Eyre – Charlotte Bronte
04 Harry Potter-serien – JK Rowling
05 To Kill a Mockingbird – Harper Lee
06 Bibeln (vissa kapitel…)
07 Svindlande höjder – Emily Bronte
08 1984 – George Orwell
09 His Dark Materials – Philip Pullman
10 Lysande utsikter – Charles Dickens (kanske, minns inte)
11 Unga kvinnor – Louisa M Alcott
12 Tess of the D’Urbervilles – Thomas Hardy
13 Moment 22 – Joseph Heller
14 Shakespeares samlade verk
15 Rebecca – Daphne Du Maurier (filmen)
16 Bilbo – JRR Tolkien
17 Birdsong – Sebastian Faulks
18 Räddaren i nöden – JD Salinger
19 The Time Traveler’s Wife – Audrey Niffenegger
20 Middlemarch – George Eliot (tv-serien)
21 Borta med vinden – Margaret Mitchell
22 Den store Gatsby – F Scott Fitzgerald (för skolan, men tyckte om den också)
23 Bleak House – Charles Dickens (seen the tv series, great)
24 Krig och fred – Leo Tolstoy
25 Liftarens guide till galaxen – Douglas Adams (såg lite ur filmen, avskydde den)
27 Brott och straff – Fyodor Dostoyevsky (tyvärr, för skolan, tyckte inte om den)
28 Vredens druvor – John Steinbeck
29 Alice i Underlandet – Lewis Carroll
30 Det susar i säven – Kenneth Grahame (och fortsättningen)
31 Anna Karenina – Leo Tolstoy
32 David Copperfield – Charles Dickens (kanske, minns inte)
33 Narniaserien – CS Lewis (filmen också.)
34 Emma – Jane Austen (och filmen och/eller tv-serien)
35 Övertalning – Jane Austen (en av mina favoriter)
36 Häxan och lejonet – CS Lewis (filmen också)
37 Flyga drake – Khaled Hosseini
38 Kapten Corellis Mandolin – Louis De Bernieres
39 En geishas memoarer – Arthur Golden
40 Nalle Puh – AA Milne
41 Djurfarmen – George Orwell (skolan)
42 Da Vincikoden – Dan Brown
43 Hundra år av ensamhet- Gabriel Garcia Marquez
44 A Prayer for Owen Meaney – John Irving
45 The Woman in White – Wilkie Collins
46 Anne på Grönkulla – LM Montgomery
47 Far From The Madding Crowd – Thomas Hardy
48 The Handmaid’s Tale – Margaret Atwood
49 Flugornas herre – William Golding (på ett sätt, hatade den)
50 Atonement – Ian McEwan
51 Life of Pi – Yann Martel
52 Dune – Frank Herbert
53 Cold Comfort Farm – Stella Gibbons
54 Förnuft och känsla – Jane Austen
55 En lämplig ung man – Vikram Seth
56 The Shadow of the Wind – Carlos Ruiz Zafon (tänker läsa den)
57 A Tale Of Two Cities – Charles Dickens
58 Brave New World – Aldous Huxley
59 The Curious Incident of the Dog in the Nighttime – Mark Haddon
60 Kärlek i kolerans tid – Gabriel Garcia Marquez (tyckte om den, utom ett kapitel i början och ett i slutet)
61 Möss och människor – John Steinbeck
62 Lolita – Vladimir Nabokov
63 The Secret History – Donna Tartt
64 The Lovely Bones – Alice Sebold
65 Greven av Monte Cristo – Alexandre Dumas
66 På drift – Jack Kerouac
67 Jude the Obscure – Thomas Hardy
68 Bridget Jones Dagbok – Helen Fielding
69 Midnight’s Children – Salman Rushdie (minns inte, kanske)
70 Moby Dick – Herman Melville
71 Oliver Twist – Charles Dickens
72 Dracula – Bram Stoker
73 Den hemliga trädgården – Frances Hodgson Burnett (och minst en film)
74 Notes From A Small Island – Bill Bryson
75 Ulysses – James Joyce
76 The Inferno – Dante
77 Swallows and Amazons – Arthur Ransome
78 Germinal – Emile Zola
79 Fåfängans marknad – William Makepeace Thackeray (tv-serien)
80 De besatta – AS Byatt
81 A Christmas Carol – Charles Dickens (har antagligen sett filmen)
82 Cloud Atlas – David Mitchell
83 Purpurfärgen – Alice Walker
84 Återstoden av dagen – Kazuo Ishiguro (för studierna, tyckte inte om den)
85 Madame Bovary – Gustave Flaubert
86 A Fine Balance – Rohinton Mistry
87 Fantastiske Wilbur – EB White
88 The Five People You Meet In Heaven – Mitch Albom
89 Sherlock Holmes – Sir Arthur Conan Doyle (de flesta)
90 The Faraway Tree Collection – Enid Blyton (inte den, men många andra)
91 Mörkrets hjärta – Joseph Conrad
92 Den lille prinsen – Antoine De Saint-Exupery
93 The Wasp Factory – Iain Banks
94 Den långa flykten – Richard Adams (and the movie)
95 A Confederacy of Dunces – John Kennedy Toole
96 A Town Like Alice – Nevil Shute
97 De tre musketörerna – Alexandre Dumas
98 Hamlet – William Shakespeare
99 Charlie och chokladfabriken – Roald Dahl
100 Samhällets olycksbarn – Victor Hugo
Titlarna är översatta där jag är säker på den svenska titeln. Tyvärr måste jag erkänna att några av de här böckerna har jag aldrig hört talas om. Andra har jag hört talas om men inte velat läsa, och några tänker jag definitivt läsa någon gång.
Podcastar och ljudböcker
Jag har egentligen inte hört på några podcastar och väldigt få ljudböcker. För det mesta föredrar jag att läsa – vanliga tryckta böcker och att se tv och film. Ändå tror jag att jag kanske kan bli mer intresserad av podcastar och videopodcastar, i alla fall lite grand, om de handlade om något jag är väldigt intresserad av. Å andra sidan, ljudböcker är nog inte något för mig alls. Mamma gillar dem, och jag har försökt lyssna på några av hennes, men jag har aldrig lyckats uppbringa mycket intresse för dem. En anledning är att de översatta måste läsas av svenska skådespelare. De läser alltså böcker som ursprungligen skrevs på ett annat språk – numera nästan bara engelska.
Jag har aldrig läste första boken i serien om Damernas detektivbyrå, jag lyssnade på den på en cd-spelare. Skådespelerskan som läste den, Babben, är ju på ett sätt idealisk – som Mma Ramotswe är hon ju ”traditionellt byggd” och är riktigt rolig eller har i alla fall varit det. Tyvärr var det så att när damdetektiver började diskuteras kom Agatha Christie upp och Babben uttalar det med betoning på andra stavelsen. Så var det med det… Konstigt nog klarade hon visst de afrikanska namnen bättre. I alla fall tror jag det.
Den andra ljudboken jag minns var om Jeeves och Wooster (jag har glömt titeln). De här skådespelarna borde ha varit idealiska, och det kunde de kanske ha varit om någon hade bearbetat boken så den utspelade sig i svensk miljö med svenska namn. Men så var det naturligtvis inte. En av dem kunde uttala det brittiska grevskapet Worcestershire rätt men ingen av de andra kunde det. Ingen alls kunde uttala de ovanligare personnamnen – som Berties kompis Barmy Fotheringay-något, som jag tror ska uttalas Fungy-Fipps? Hur som helst massakrerade de namnen. Hasse Alfredsson lät en av sina rollfigurer (han spelade visst två, minns jag) på ”teatersmåländska”. Aldrig mer, säger jag bara.
Fast det är egentligen inte därför jag inte gillar ljudböcker, jag bara – inte gillar dem. För mig handlar böcker om att läsa, inte lyssna. Om jag vill göra det, tar jag fram min iPod för lite musik eller så ser jag på tv/dvd.
Enkel meme
En enkel meme – svara på följande frågor:
1. Vilken bok läser du just nu?
2. Varför valde du den?
3. Vad är det bästa med den?
4. Vad är det sämsta med den?
Här är mina svar:
1. Sveriges historia , band 2
2. Jag är väldigt intresserad av historia och när en ny serie böcker kommer ut – det ska bli åtta till slut – kände jag bara att jag måste ha dem allihop.
3. Det är en välskriven bok, som handlar om ett ämne jag är intresserad av.
4. Det här bandet, och det förra, handlar om saker som gör mig väldigt illa berörd – krig, jakt/dödande, kannibalism, offer. Under större delen av vår historia – världshistorien också – har det tydligen varit så att alla som var mindre och/eller svagare ansågs som byte, och då menar jag vem som helst, djur, barn, kvinnor, män.
Böcker som gör mig besviken
Varning: gnäll.
På sista tiden har alla böcker jag läst varit en besvikelse, i alla fall delvis. Jag kan bara inte tro att jag helt har förlorat min urskiljning, så jag kan bara föreställa mig att på något sätt har böckerna (eller deras författare) eller jag ändrats. Det är antagligen det senare. ”Jag” idag har ändrat sig för mycket. Jag är ledsnare och mer desillusionerad. Kanske om jag lyckas skärpa mig och ordna upp mitt liv, kommer jag att bli mer entusiastisk över böckerna igen. Missförstå mig inte, jag älskar fortfarande böcker, men jag är bara inte lika lycklig över dem längre, inte som jag var så sent som för tre-fyra år sen.
Jag känner att mitt liv glider iväg, bara rinner mellan fingrarna på mig, som i den där vidriga bibelhistorien jag hörde i ”lördagsskolan” på mitt dagis när jag var liten. Den har spökat i bakhuvudet på mig ända sen dess. Om du känner till bibeln så känner du nog till den här också.
En flicka går över ett fält. Hon ska plocka bara de bästa och finaste axen, men varje gång hon ser ett som hon tror är det finaste, får hon se något annat, lite längre bort, som verkar större och bättre. Till slut har hon gått över fältet, utan att ha plockat någonting, och hon får inte gå en gång till.
Det som oroar mig är att fast jag antagligen är någonstans på fältet fortfarande, och är medveten om att jag ska skörda axen, kan jag inte göra det. Det är alltid något som hindrar mig och jag kan inte stå kvar där jag är heller. Jag fortsätter att gå framåt, på ett sätt, fast på ett annat sätt rör jag mig inte alls. Det skrämmer mig.
Jag vet inte vad jag ska göra och jag antar att det här att jag inte tycker om de få böcker jag kan köpa, är det minsta av mina problem. Det är bara det att de där böckerna borde lysa upp mitt liv och istället gör de inte det. Slöseri med pengar, som kunde ha använts till något bättre. Ja, ja. Förlåt att jag tycker synd om mig själv.
Kyrkogårdar och konstiga killar
Nu i eftermiddags gick jag för att hämta några böcker jag hade beställt. Inte för att vi har råd med dem, men vi kom fram till att det skulle gå bra, bara för den här gången. När jag kom till affären (finns naturligtvis inget postkontor och det är så synd, när man tänker på vilket gammalt postverk vi hade – skäms politiker), gjorde jag bort mig totalt, genom att inte kunna få fram sms:et med kolli-id:t. Väldigt pinsamt. Lyckligtvis kände hon bakom disken till Nokiatelefoner.
På vägen tillbaka blev jag lite nervös. Jag gick förbi en guldsmedsaffär och fick syn på två killar som bara stod där och pratade. Det här är en rätt liten stad, men det började bli mörkt och jag var ju ensam, så jag undrade vad de höll på med. Plötsligt sa de hej och tjena, med en underton. Som om de menade ”vi håller inte på med något”. Jag hejade tillbaka, och tänkte att de kanske ville sälja något eller kanske hade en marknadsundersökning, men det var tydligen bara det. Så jag började gå lite fortare – det skulle jag ha gjort i vilket fall som helst, för det var rätt kallt – men jag kunde inte låta bli att se mig om över axeln.
Typiskt att de enda som var i närheten utom de där två var en äldre kvinna som cyklade åt ett annat håll och någon som gick med en särskild käpp – för blinda – men kanske inte den vanliga. Den här personen var nog invalid på något annat sätt också – modigt att vara ute helt ensam, tycker jag. Så efter en liten stund kom jag förbi en frikyrka och sen en kolerakyrkogård, från artonhundratalet. Där höll ett gäng yngre killar till. Efter det såg jag en del andra också. Det tog för övrigt inte mer än fem-tio minuter att ta mig hem.
Deckare och fantasy
Jag har märkt att många av mina intressen och hobbies är ganska ovanliga. Det vill säga att inte vem som helst delar min besatthet. Faktiskt är det så att många inte ens har hört talas om en del av mina favoriter när det gäller ett visst intresse.
Det är lite som med mina favoritdjur (Fast att räkna upp mina favoritdjur kommer att ta tid och utrymme i blogginlägg. Det är nog lättare att räkna upp de jag inte är lika förtjust i, men nu kommer jag ifrån ämnet.)
För att komma till poängen, så kom jag på att mina två favoritgenrer när det gäller böcker är lite som katter och hundar. Jag ska förklara hur jag menar.
Kriminalromaner är i allmänhet – kriminalromaner, fast det finns förstås historiska deckare, thriller, pusseldeckare osv. Så det är som katter. En katt är en katt, vilken ras den än tillhör eller hur den än ser ut. (Fast för att göra det här lite mer komplicerat, har de flesta jag träffar inte hört talas om mina favoritförfattare heller, så jag kanske inte kan dra för stora växlar på den här liknelsen.)
Men hur som helst – Klart och tydligt så här långt?
Fantasy är mer som hundar. Vad är en hund. Stor, tuff, imponerande – som – en eurasier? Ja. En livlig medelstor som tibetansk terrier? Ja. En underbar liten lhasa apso eller bolognese? Ja. En – du förstår vad jag menar. Mina favoritfantasyböcker älskas av några andra, men inte så där jättemånga. Om jag träffar på en genomsnittlig fantasyfan (det vill jag väldigt gärna), slår jag vad om att han eller hon inte ens har hört talas om mina favoriter.
Så är det. När det gäller kriminalromaner gillar flera olika sorter. Fantasy – speciellt mina inte så välkända författare.
Coraline
Upplev det magiska i en modern men mer skrämmande Alice i underlandet. Jag streckläste boken den natten jag först fick händerna på denna förunderliga bok. Den är tänkt som en barnbok men vuxna, åtminstone barnsliga sådana som jag, kan få ut ut mycket av den. Kanske ännu mer. Handlingen utspelar sig kring flickan Coraline som uppfattar sitt liv som bra, men oerhört tråkigt. Som läsare kan man nog tycka att hennes liv är rätt så fantastiskt även innan allt det där magiska börjar. Men Coraline är ensam och känner att hon vill att någon ska ägna sig åt henne.
Det finns ett uttryck som säger att man ska vara försiktig med vad man önskar eftersom det kan bli just så. Detta får Coraline erfara i boken med samma namn. Jag kan verkligen rekommendera denna fantastiska bok som ger läsaren inblick i en värld så krypande skrämmande men samtidigt magisk. Jag kunde inte lägga ner den förrän jag avslutat den och det är länge sen en bok fångat men som denna. Nu i vår kommer den på film också. Jag har sett trailern och kommer naturligtvis inte att kunna motstå att se den trots att jag misstänker att filmen mer än boken ger framförallt barnen något.
 Huset |
 Den andra jag |
Veronica Mars
Du känner antagligen till den amerikanska tv-serien, Veronica Mars. Kanske har du följt den ända från början, som jag. Om inte, och du är nyfiken på vad det handlar om, så läs vidare.
På ett plan är det väl en ungdomsserie som tidigare Buffy och vampyrerna och Roswell och många andra. Skillnaden är att VM också är en deckarserie. Veronica är förutom gymnasielev (i de två tidigare säsongerna) utan också privatdeckare.
När serien börjar är skolan och den lilla staden där de bor, lamslagna av att Veronica bästa vän, dotter till en it-miljonär har hittats ihjälslagen på familjens terass. Bland de misstänkta var tjejens egen pappa.
Veronicas pappa, som var sheriff, var den som vågade anklaga en av de rikaste medborgarna i staden – Neptune i Kalifornien (påhittad stad). Därför förlorade han jobbet. Nästan samtidigt lämnade hans fru, Veronicas mamma, honom.
Nu är de fattiga och illa sedda och Veronica kan inte längre umgås med sina gamla rika kompisar.
Hon lär känna en nyinflyttad kille och de blir kompisar, men hela tiden är hon besatt av att få reda på vem som dödade hennes kompis, och att hon och hennes pappa ska få tillbaka sina goda rykten.
Under seriens gång (säsong 1) kommer hon steg för steg närmare gåtans lösning, men samtidigt löser hon andra fall, bland annat åt klasskamrater som råkat illa ut. Hon lär också känna en dataexpert, Mac (som egentligen heter Cindy, men hatar sitt mesiga namn).
I sista avsnittet av säsong 1 får Veronica veta vem som mördade hennes kompis och samtidigt hamnar både hon och hennes pappa i livsfara. Dessutom tar det slut mellan henne och hennes pojkvän, som är den döda tjejens ex. Tyvärr misstänker både Veronica och hennes pappa honom för mordet.
När säsong 2 börjar råkar Neptune High, Veronicas skola, ut för en stor tragedi. En hel buss full med skolans fattigare elever är med i en trafikolycka. Det visar sig snart att allt inte står rätt till och Veronica blir intresserad av att lösa fallet. Bland annat sitter hennes expojkväns nya flickvän i bussen när den åker över stupet. Hon blir för övrigt den enda överlevande, men ligger i koma.
Hon hatade Veronica, av olika anledningar, men det är ironiskt nog hennes förtjänst att Veronica överlever. Annars hade hon också varit med på bussen.
Som i första säsongen handlar säsong 2 om flera olika fall, men den genomgående röda tråden är bussolyckan. Efter att ha följt olika blindspår, får Veronica till slut reda på vem som var ansvarig. Än en gång hamnar hon i livsfara, men överlever. Hon får också veta att hon faktiskt hade blivit våldtagen på en fest då det först såg ut som hon hade blivit våldtagen, men senare visade det sig att hon hade haft frivilligt sex med sin expojkvän som hon då trodde var hennes halvbror.
Snurrigt? Om du hade följt serien hade du nog inte tyckt det. Hur som helst, var inte exet hennes bror, men någon annan hade också passat på, när Veronica var medvetslös. Där slutar säsong 2.
Säsong 3 var tyvärr inte lika bra som de två tidigare. Om du vill veta mer om serien, kan du till exempel titta på Veronica Mars, Sverige. Där står också att sorgligt nog kommer inte några fler säsonger. Serien är nedlagd i USA. Tråkigt, men ingen serie kan hålla på för alltid.
Det som gör att jag verkligen kan rekommendera serien är att den håller hög kvalitet, i alla fall i säsong 1 och 2. Dialogen är jättebra, huvudpersonerna vältecknade och serien väjer inte för allvarliga problem. Nu är jag kanske orättvis, men trots att serien på ett sätt är väldigt amerikansk, känns den mycket mer äkta en de flesta andra serier som kommit de senaste två-tre åren.
Nämnde jag att det finns flera snygga killar också? 
Tyst vittne
Tyst vittne har gått i flera säsonger. Själv har jag nog sett tre, men den hade redan gått flera säsonger när jag började. Den började någon gång på 1990-talet. Hur som helst, om du har sett den amerikanska tv-serien Jordan rättsläkare (Crossing Jordan) så känner du till ”rättsläkargenren”.
Personligen tycker jag bättre om Tyst vittne än Jordan rättsläkare. I och för sig har jag en favoritkaraktär i båda serierna, bara en, vilket är synd, men hur som helst tycker jag oftast bäst om brittiska serier.
Den utspelar sig i London, på ett universitet (antagligen Londons universitet, men vad vet jag, det kanske finns flera), på rättsläkaravdelningen. Där arbetar två läkare under en tredje läkare som är professor, med att obducera lik. De löser fall åt polisen, eller så kan de avfärda misstankar om brott.
Till skillnad från den amerikanska motsvarigheten, innehåller den här inga särskilda ”effekter”. Det finns ingen speciell polis, som Woody, spelad av Jerry O’Connell. Istället dyker det upp olika poliser varje gång.
Ibland, men inte ofta, får man se lite av karaktärernas privatliv. Det är inte alltid det är så trevligt. Till exempel började förra säsongen med att professor Leo Dalton, chefen, förlorade sin fru och dotter i en hemsk olycka då en bil körde rätt in i ett kafé.
I Jordan rättsläkare retar jag mig på nästan alla huvudpersonerna. Det gör jag åtminstone inte i Tyst vittne.
Det är en intressant serie, och ibland ganska spännande. Jag kan faktiskt inte säga något negativt om den, utom kanske en sak. Min stressade syster klagar över att hon har svårt att koncentrera sig. Avsnitten är nämligen rätt så långa. Långfilmslånga. Kanske var de avsedda att visas i två delar, och i så fall är det fråga om en längre serie, med kortare avsnitt. Lite grand som Jordan rättsläkare. Personligen föredrar jag avslutade avsnitt, och långfilmslångt är bara lite tjatigt på grund av reklampauserna. Hade serien visats på SVT hade jag föredragit det.
Men hur som helst, kan jag verkligen rekommendera den ifall du gillar deckarserier, fast gärna lite ovanligare såna. En liten detalj bara. I början och slutet spelas en vacker melodi. Det låter som gregoriansk sång, eller i alla fall någon form av religiös stämsång. Jag är inte direkt expert på den typen av musik, men vackert är det. Och så en sak till… Jag tycker faktiskt att den yngre manlige obducenten är rätt så gullig, fast kanske inte så jättesnygg. Om det nu betyder något för någon.
