Bitter och besviken

Numera är det svårt för mig att rycka upp mig ur min apati. Jag börjar inse att det är så här mitt liv blev. Det finns inget hopp alls att jag kommer att lyckas ordna upp allt. Det är för sent, eller snarare, har det alltid varit för sent. Förr var jag arg på mig själv för att jag misslyckades hela tiden. Nu när jag har tänkt efter ordentligt, vet jag att det aldrig har funnits något sätt jag kunde ha hamnat någon annanstans än just här. Med den personlighet jag har, skulle jag ha hamnat här även om jag hade kunnat få en chans till.

En chans till… Ni anar inte hur många gånger jag har velat vrida klockan tillbaka och fortfarande ha tid, fortfarande ha en framtid. Om det fanns något sätt jag kunde få det, skulle jag göra det. Oavsett hur lite förändring jag kanske kan åstadkomma i mitt liv, kommer det inte att kompensera för att det blev så här.

Jag börjar tro att jag till och med hade tur som blev allvarligt sjuk och nästan dog. Det fick mig att tro att det var därför jag var så misslyckad. Fast så var det inte. Jag bara var så här, från början.

Ja, jag är bitter och besviken. Det gör ont att inse att inget någonsin kommer att ändra sig. Mitt liv kommer att fortsätta så här, eller bli sämre. Jag vet inte hur andra lever med sånt här, men jag hanterar det dåligt.