Dålig tv-tablå och en stulen låda – lite mer gnäll
Ifall någon har saknat mitt gnäll, kommer det lite till här. 
Mindre problem, men ett som irriterar mig:
Ikväll hade jag räknat med att få se Morden i Midsomer. Istället visar SVT Kronprinsessans födelsedagsfirande hela kvällen.
Ett större problem, men kanske ett som har gett oss ett nytt, klarare perspektiv på ett annat problem.
Idag var min mamma och syster uppe i stugan. (Jag hoppas den senare lägger ut foton senare). Allt var bra där ute, utom en sak. När vi gav oss iväg ganska brådstörtat sist vi var där, råkade vi lämna en metallåda ute på gården, lyckligtvis inte en som rostar. Tyvärr är den inte kvar nu. Och eftersom vår stuga ligger mitt ute i skogen utan någon bilväg (bara en stig som man kan gå på och, nätt och jämt, köra traktorer på) kan ingen ”främmande” ha kommit dit. Det betyder att det måste ha varit någon av grannarna. Jag vägrar att tro att det är damen som brukar hjälpa oss när vi är där, men jag misstänker jägaren. Vet inte om jag nämnt det men det finns en typ som alltid skjuter på allting, till och med när det inte är jaktsäsong (antar att han övar sig). Å andra sidan träffade vi en gång en man med jakthund som verkade ganska trevlig. Det finns en bonde också, men honom vet jag absolut ingenting om (fast det kan ju förstås ha varit han med hunden). I rättvisans namn kan det förstås också vara en av skogshuggarna som landägarna anlitar för att avverka skog som tagit lådan.
Hur som helst, nu känns det inte så bra att vara där längre. Tidigare har vi alltid tvekat att göra oss av med stället, av sentimental skäl. Våra föräldrar köpte det för mer än trettio år sen. Det är fridfullt och ligger vackert och det är en väldigt fin liten stuga. Men nu har vi börjat fundera på att ändå ge oss iväg. Det är jättesvårt att ha två olika ”hem” som är svåra att bo i båda två. Allra först måste vi nog i alla fall skärpa till oss och flytta dit upp tillfälligt så vi kan fixa till huset i stan. Sen ska vi försöka flytta stugan och sälja marken. Jag tror damen vi köpte stället av (eller snarare hennes numera döde man) kan vilja ha tillbaka den för att låta det växa skog där. Hon är faktiskt fortfarande ”skogsbonde” på deltid, fast hon använder ju säsongsanställda för avverkningen. Vi kommer inte att få mycket för marken men det kanske blir lättare att inte ha två ställen att oroa sig för, när man nu har problem med båda.
Det kommer att ta lång tid att ordna upp det här, men kanske har den här obehagliga incidenten fört det goda med sig att vi kan komma fram till ett beslut och bryta dödläget vi befunnit oss i ganska länge.
Bitter och besviken
Numera är det svårt för mig att rycka upp mig ur min apati. Jag börjar inse att det är så här mitt liv blev. Det finns inget hopp alls att jag kommer att lyckas ordna upp allt. Det är för sent, eller snarare, har det alltid varit för sent. Förr var jag arg på mig själv för att jag misslyckades hela tiden. Nu när jag har tänkt efter ordentligt, vet jag att det aldrig har funnits något sätt jag kunde ha hamnat någon annanstans än just här. Med den personlighet jag har, skulle jag ha hamnat här även om jag hade kunnat få en chans till.
En chans till… Ni anar inte hur många gånger jag har velat vrida klockan tillbaka och fortfarande ha tid, fortfarande ha en framtid. Om det fanns något sätt jag kunde få det, skulle jag göra det. Oavsett hur lite förändring jag kanske kan åstadkomma i mitt liv, kommer det inte att kompensera för att det blev så här.
Jag börjar tro att jag till och med hade tur som blev allvarligt sjuk och nästan dog. Det fick mig att tro att det var därför jag var så misslyckad. Fast så var det inte. Jag bara var så här, från början.
Ja, jag är bitter och besviken. Det gör ont att inse att inget någonsin kommer att ändra sig. Mitt liv kommer att fortsätta så här, eller bli sämre. Jag vet inte hur andra lever med sånt här, men jag hanterar det dåligt.
Så besviken
Jag kan inte låta bli att känna mig besviken. Idag såg jag för första gången hur min LiveJournal ser ut för den som inte är inloggad – dvs de flesta av mina kompisar. Kanske väntar jag mig för mycket, men jag valde faktiskt avsiktligt ett ’basic’-konto så jag skulle få en snygg blogg, utan de flesta funktioner betalkontona har. Och nu har de hittat ett sätt att snuva oss dubbelt upp. Vi får nöja oss med de grundläggande, enklare funktionerna, men måste ändå stå ut med annonserna.
Jag hatar annonser på sajter jag besöker. I alla fall oftast. Jag vet några sajter där för det första annonserna är så diskreta att om jag inte letar efter dem märker jag dem inte, och för det andra är annonserna så riktade. Jag hittar varor och tjänster som jag är intresserad av. Men i de flesta fall är annonserna en ögonpina. Och nu har LJ sällat sig till de där giriga typerna. Ursäkta, men det är faktiskt så jag känner det. Om inte LJ hade varit ett så trevligt community skulle jag sluta använda det, men från och med nu tror jag inte att jag kommer att blogga där. Jag ska bara lägga ut en länk till min riktiga blogg/hemsida. Den som är intresserad av mina inlägg får klicka på länken och gå vidare från sajten.
