Vad hände?
Idag sken solen och det var för en gångs skull rätt varmt och inte blåsigt alls. Riktigt fint, faktiskt. Jag skyndade mig ut för att inte missa solskenet. Mamma och jag gick och handlade (bara lite mat, inget roligare än så).
Då slog den till. Depressionen. Genom att stanna inomhus rätt länge (förutom för att hämta in posten, äpplen osv eller hänga tvätt) hade jag lyckats glömma bort allt. Delvis stängt av mig själv. Nu kom alltihop tillbaka igen. Vilken värdelös misslyckad typ jag är. Vilken förlorare.
I affären träffade vi på en tant som mamma har känt i många år. Jag kommer ihåg hennes barn. Det var som att se tillbaka i tiden. Där stod han, killen (som inte var någon kompis till mig, men jag kände honom, han bodde i vårt kvarter). Fast han är ju inte sex år längre, med det där tandlösa sexårsleendet. Det var killens son. och enligt farmodern fanns det flera barnbarn och hon och den här pojken var på väg för att hämta dem.
Fantastiskt! Den här killen, som om jag ska vara helt ärlig, är yngre än jag, har mer än ett barn nu. Och jag då? Jag bor hemma hos mamma. Kämpar fortfarande med att avsluta min examen för att, längre fram, förhoppningsvis, få ett jobb. Ingen pojkvän, inga barn. Hjälp!
Jag vet att många har det mycket sämre, så jag skäms för att gnälla så här, men jag hatar mig själv så mycket för att ha misslyckats så här. Det värsta är att jag aldrig har vetat vad jag ska göra, eller snarare hur jag ska göra det, självklart, för annars hade jag gjort det för många år sen. (Blunda, ta ett djupt andetag. Om du inte kan lugna ner dig, hur ska du då kunna ordna upp den här skiten du har hamnat i?) Så där. En sak i taget. Det låter väl enkelt? Synd att det inte är det.