Vilse

Nyligen läste jag om två personer i mitt onlinecommunity som jobbar i filmindustrin. En gång för flera år sen chattade jag med en tjej som studerade brottsplatsteknik och skulle bli FBI-agent, det var i alla fall vad hon sa. Vem vet om det var sant? Men hon verkade inte hitta på, det är allt jag kan säga.

Hur som helst, när jag fick reda på vad de här personerna gjorde, fick jag ännu mer ångest. Det är som att vrida om kniven i såret. Och, nej, jag är inte avundsjuk. Jag är glad för deras skull. De måste arbeta mycket hårdare än jag skulle klara som jag är nu. Antagligen har de mycket mer talang än jag, så det kommer inte att hända mig i vilket fall som helst.

Det är bara det att när jag läser om folk som har de här fantastiska karriärerna, även om de inte är kändisar, eller något i den stilen, så gör det ont. Mer än om jag bara läser om folk som kan försörja sig. Det skulle jag vara glad att kunna, om jag nu klarade det, men det gör inte ont för de där människorna springer bara i ekorrhjulet, de förverkligar inte sina drömmar.

Men nu är det så att jag har aldrig haft särskilt mycket självförtroende och jag har alltid varit en lågenergiperson. En del kanske säger att jag är lat. Det får de. Om det får dem att känna sig lite bättre, så får de gärna göra det.

Du förstår, jag lider av en så enorm trötthet. Och värk. Depression, ångest. Sånt är mitt liv. Men förklaringar hjälper inte. Jag vill göra något som kanske inte gör mig lycklig men i alla fall lite glad. Lite nöjd.

Antagligen är det så att för vissa är till och med de mest grundläggande saker som andra kan ta för givet, något som alltid kommer att vara utom räckhåll.

Hela livet har folk kommit med hurtiga kommentarer till mig. ”All framgång kräver hårt arbete.” ”Sätt igång bara.” Osv. Tills man mår illa. Visst, jag skulle gärna arbeta hårt, om jag bara visste med vad. Jag har aldrig vetat. Det är som om jag är blind eller något.

Du vill antagligen inte veta vad jag skulle vilja göra, men det här är min blogg så jag tänker tala om det ändå. Jag skriver. Hittar på historier. Att få mina böcker publicerade skulle vara fantastiskt. Någon, en journalist, som var snäll nog att läsa en av mina berättelser, tyckte att jag skulle försöka få mina berättelser filmatiserade (eller att de kan bli tv-serier, antagligen). Det skulle kännas underbart.

Men om det inte gick skulle jag gärna jobba i en bokhandel, ett bibliotek, ett museum eller arkiv. Kanske en tidskrift, eller möjligen en dagstidning. Under förutsättning att jag fick skriva en spalt på sista sidan. Myspys. Inget med en deadline som verkligen känns livshotande.

Tyvärr verkar det som om allt världen har att erbjuda är arbete med människor. Inte direkt vad jag skulle vilja göra, men visst, jag kan göra det och jag gör det. Självklart är jag tacksam för varje tillfälle jag kan få att tjäna lite pengar.

Jag menar, jag är inte någon växt. Solsken och vatten kan inte hålla mig vid liv. Solsken? Jo, du minns väl det där vi hade förra året? Vatten, det har vi. Det strömmar ner från himlen varje dag, så om jag kunde leva på bara det, skulle det vara lätt, men så är det ju inte.

Så för att sammanfatta, jag är här och jag gör inte det jag vill göra och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig dit jag vill. Jag gick väl vilse någonstans.