Studier och mobbning
Jag hörde nyss på ett inslag på nyheterna om att så många elever har svårt att gå färdigt gymnasiet. Det får mig att tänka på vad alla är olika.
Själv hade jag inga som helst problem med själva studierna (utom att smälta att jag som fick så väldigt bra betyg, ändå har misslyckats i livet). Mitt problem var klasskamraterna. Kanske borde jag har fått någon form av diagnos. Kanske är det bara det gamla vanliga – att majoriteten har svårt för den som på något sätt är lite annorlunda.
Det får mig också att tänka på de inslag jag sett om elever som blivit mobbade under hela skoltiden. Jag kan ganska väl relatera till det, fast jag inte var så aktivt mobbad, utan mer utfrusen. Det är faktiskt väldigt sorgligt att känna att man är en paria som ingen, inte ens de som själva inte är så fantastiskt populära eller framstående vill ha att göra med.
Min poäng är att jag aldrig skulle ha accepterat att bli mobbad. Jag skulle ha stannat hemma. Berättat för mina föräldrar. Sett till att jag fick någon form av alternativ undervisning, t ex hemma hos mina föräldrar, som ju lyckligtvis var lärare själva.
Nu vill jag inte alls skylla på offren. Det jag vill få fram att lärare och annan skolpersonal stirrar sig blinda på närvaro. Jag var borta nästan halva gymnasiet, pga utfrysningen. Ingen gjorde något åt det och som sagt, jag fick väldigt bra betyg ändå.
Om mobbning
Just nu är det mycket uppmärksamhet på mobbning. Personligen var jag mest utfryst och utesluten i skolan och inte faktiskt mobbad för det mesta medan jag gick i skolan. Mobbning började senare. Jag tänker inte gå in på det nu, för det är för jobbigt för mig, men med tanke på mina tidigare erfarenheter så har jag ändå ett par idéer. Eftersom jag har blivit mobbad och blev ”passivt mobbad” i skolan kan jag lätt föreställa mig hur det skulle vara att bli ”aktivt mobbad” också.
Första åtgärden och enklaste:
Vad jag undrar över är varför de här tonåringarna och barnen inte raderar sina konton på sociala medier och skaffar nya under nya namn. De gånger jag känt mig förföljd och utsatt för obehaglig uppmärksamhet online, har jag tvingats radera hemsida, konton på social medier osv och börjat om igen. Hur svårt kan det vara? Naturligtvis har jag meddelat mina riktiga vänner var de kan hitta mig.
Min andra idé är detta:
Jag vet i och för sig att jag är annorlunda och det är naturligtvis en anledning till att folk tycker så illa om mig, men det finns faktiskt en fördel med det. Om någon hade aktivt mobbat mig i skolan skulle det inte ha gjort mig ett dugg att bli tvungen att flytta till en annan skola och börja om igen. Eftersom jag är den jag är, vilket också innebär att jag är en pessimist, skulle jag i och för sig inte lita på att det skulle hjälpa, men jag skulle inte tveka att ge mig iväg. Det skulle vara så mycket bättre att lämna mobbarna bakom mig och få avsluta skolgången ifred.
Slutligen, och det är är den svåraste delen och den dyraste, men lyckligtvis måste de flesta inte gå igenom den. Om hela familjen är måltavla för trakasserier och mobbning, att på något sätt få föräldrarna att gå med på att flytta till en annan stad.
Ja, jag håller helt och hållet med om att det är synd att offret/offren ska behöva flytta på sig, men att envist stanna och lida är väldigt likt en person som insisterar på att utnyttja sin förkörsrätt när man är på väg rakt mot en lastbil som har fel på bromsarna. Visst, enligt trafikreglerna så har man ju rätt, men man är ju lika död och krossad om lastbilen kör över en.
