Den här staden gör mig deprimerad
Idag gick jag in till stan för att handla lite mat och för att gå till apoteket. En del ärenden gick bra, andra mindre bra. Jag hann till och med att gå in på biblioteket och kasta en hastig blick på tidningarna, fast egentligen behövde jag skynda mig iväg till affären så jag skulle hinna hem så snart som möjligt. På vägen dit såg jag ett imponerande gammalt fartyg. Tyvärr glömde jag att ta kort på det.
Det är bara det att den här staden gör mig deprimerad. Mina eventuella läsare har hört det här förr, det vet jag, men jag hatar verkligen den här vidriga lilla staden. En del är kanske inte så illa, den passar bara inte mig. Till exempel, jag hatar att bo nära en stor sjö (och skulle hata att bo ute vid havet). Dessutom finns det en rätt så stor älv i närheten också. Men det är i alla fall detaljer, jämfört med de otrevliga och opålitliga människor som bor här och bristen på kultur. Trots att den här lilla hålan faktiskt har ett bättre kulturutbud än på många andra ställen (dock inte Stockholm och Skåne). Fast det är så att 99 % av alla som går på kulturevenemang är minst 70 år, så jag känner mig lite malplacerad). Tyvärr räcker inte det. Det finns ett sämre utbud på biblioteket, i affärerna, överallt. Mycket, men som tur är inte allt, är dyrare. Men om jag hade trivts här, skulle jag ha kunnat bortse från många mindre problem, fast en befolkning bestående av otrevliga, opålitliga personer är inte något mindre problem, det är stort.
Suck. Jag tycker egentligen inte alls bättre om den något större grannstaden, men jag känner mig alltid bättre när jag kommer tillbaka därifrån. Jag tror det beror på att folk har flyttat dit från hela landet för att arbeta i industrierna. Jag önskar att jag kunde bo på landet nära en ganska stor stad. Att kunna åka in och handla och så åka hem igen på kvällen. På så sätt kunde jag få en paus i det otrevliga i alla fall.
Ursäkta gnället. Jag försöker faktiskt hålla mig på gott humör så mycket jag kan och jag försöker att inte lägga ut så många inlägg när jag är deprimerad, men ibland behöver jag bara få ur mig lite gnäll.
Jag blir så trött…
Ibland blir jag bara så trött på folk. Jag är jämt ute och letar nya kompisar både online och i verkliga världen, och ofta (inte alltid, lyckligtvis – ni vet vilka ni är) är de som delar mina intressen värst. När jag besöker forum, communities, grupper, anslagstavlor mm hittar jag bara diskussioner som ger mig huvudvärk. Självutnämnda experter läxar upp andra för att de – påstås det – har gjort något fel eller inte gjort det de ska och så vidare. Varför kan vi inte bara hålla ihop? Varför måste vi ge oss på varandra? Med ”vi” menar jag naturligtvis ”dem”. 😉 Suck. Jag verkar ha råkat in i en riktigt dålig period just nu.
Oväntad vänlighet
Igår var jag ute på en liten (läs: lång) resa. Det var en ganska tröttsam och intensiv utflykt. Till slut tog dagen i alla fall slut och jag fick äntligen vila mig.
Mamma följde med mig. På ett av tågen satt en man som såg ganska ovänlig ut. Så ringde en mobiltelefon och mamma sa: ”Är det min?” Då plötligt log mannen mitt emot oss och sa riktigt vänligt: ”Nej, det är min”. Och så stängde han av den. Där ser man. Folk kan se otrevliga ut och inte vara det.
På vägen tillbaka, satt en kille som visserligen inte alls såg ovänlig ut, men visade sig vara ännu trevligare än vi hade väntat oss. Han råkade höra att mamma hade huvudvärk och väntade på att serveringen skulle komma på tåget lite senare. Då sa han: ”det finns visst en kaffeautomat någonstans här på tåget”. Lite senare började jag undra var en ganska stor sedel som jag hade haft hade tagit vägen. Den låg inte i någon av mina fickor. Då frågade killen om vi behövde växelmynt.
Det är alltid trevligt med positiva överraskningar.
