Mera historia
Som en del av mina historiska blogginlägg, tänker jag skriva lite om en stad eller annat område här i Sverige. Jag kommer naturligtvis mest att fokusera på platsens historia, men det blir nog lite andra fakta också.
Engelskt ord 2
Den här gången är ordet crave som betyder att man känner en stark längtan efter något. Ordet härstammar från det gammalengelska crafian i betydelsen att kräva något. Det är av germanskt ursprung och är besläktat med det svenska ordet kräva, och det danska kraeve.
Trajanus
Den första historiska personen är den romerske kejsaren Trajanus. När jag läste Antikens kultur och samhällsliv, var han min favoritkejsare. Han verkade vara en trevlig person, som bara råkade leva i en svår tid. Ironiskt nog, fast han inte verkade tycka om krig och strider, var han den romerske kejsare som har fått den tvivelaktiga äran att uppnå romarrikets största utsträckning. Hans livsverk har dokumenterats på ett monument i Rom, Trajanuskolonnen. Där kan man följa hans karriär på vad som nästan kan beskrivas som en tecknad serie. På en del bilder av honom ser han ganska bra ut. De är antagligen från hans ungdom. Så här har ni honom, en av de få romerska kejsarna som inte ens de antika romerska skvallerskribenterna kunde gräva fram några skandaler om.
Engelskt ord
Den här gången är ordet: ford. Det betyder vadställe. Alltså ett ställe där man kan ta sig över en annars djup, och ström flod. Det är ett gammalengelskt ord, som är släkt med det holländska ordet voorde och också det engelska ordet fare, som är släkt med gammalnordiska ordet ferja, som ju har lett till det moderna engelska ordet ferry, och naturligtvis också de svenska färja och fara.
Ny serie blogginlägg
Jag tänkte börja med en ny ”serie” blogginlägg. Engelska ordet. Jag förklarar ett engelskt ord, helt enkelt. Kanske finns det inget intresse för det här, men jag får se hur det går.
Särskrivning
Läste just det här, och håller verkligen med. Om jag ser någon som skriver dålig svenska, har jag väldigt svårt att ta den personen på allvar. Särskrivningar är bland de värsta felen jag ser, men sammanblandningen av var/vart irriterar mig också. När någon frågar ”vart” något är, vill jag alltid svara ”åt höger” eller ”lite västerut”, inte ”där, på hyllan där borta”.
Och ”stör sig på” – är det man själv som stör? Objektformerna de/dem verkar folk inte förstå alls längre. Hur skulle de annars kunna få ihop följande mening? ”Dem åkte och hälsade på de.”
Kanske är det bara jag som reagerar på ”hade varit roligt” som tydligen betyder ”skulle vara roligt”. För mig betyder ”hade varit roligt” att det nu inte längre finns någon chans att det roliga ska inträffa. Väljer jag ”skulle vara roligt” anser jag fortfarande att jag har möjlighet att få göra det som är roligt. Eller är det jag som missförstått?
Dessutom tycker jag uttalet har ändrat sig väldigt snabbt. Jag är helt med på att svenskan ändrar sig på en generation. Kanske på femton år också. Men på fem år? Eller ännu kortare tid? Är inte det lite väl snabbt? För mig som bor ute ”i landsorten” finns det faktiskt flera olika ”sje-ljud”. ”Ö” uttalas fortfarande annorlunda än ”u”, tycker jag – men det är väl snart bara vi ”lantisar” och knappast ens vi, som uttalar så.
Grr. Ibland är det bara så många saker som retar mig.
Sveriges Historia
Nu har jag sett ett avsnitt av Sveriges Historia, tv-serien som går på TV4. Eftersom jag älskar historia, hade jag vissa förväntningar. Tyvärr kan man inte säga att de uppfylldes. Trots att TV4 lyckats engagera Dick Harrison, som ju är en skicklig historiker, ger programmet ett intryck av historieundervisning på lågstadiet.
Nu är jag som sagt väldigt intresserad av historia, så kanske får andra ut mer av den här serien än jag, men jag lärde mig i alla fall nästan inget nytt.
Det var förstås kul att få veta lite mer om ”Uppåkra”. Jag skulle gärna vilja mer om Nordens största stad under tusen år och varför vi idag inte vet vad staden egentligen hette. Det skulle också vara kul att få en kvalificerad gissning när det gäller hur många oupptäckta ”Uppåkra” som kan finnas runtom i Sverige, till exempel här i Västsverige där jag bor.
Jag kanske ser fler avsnitt i serien, men jag väntar mig inte så mycket längre. Trots det får man säga att det är en fin service TV4 erbjuder när man kan få se avsnitten på internet efter de har visats på tv. Det uppskattar jag.
Lokalhistoria
I måndags var jag på ett föredrag om lokalhistoria. Det handlade om en tändsticksfabrik som låg här under artonhundratalet och en bit in på nittonhundratalet. Det var ganska intressant, men sorgligt också, på ett sätt. Så många människor, mest kvinnor och barn, tvingades arbeta för låga löner och blev sjuka av fosforn som tändstickorna doppades i. Min mormor berättade för mamma att i hennes klass fanns det flickor vars pappor arbetade som ”sassare” (satsare), alltså de som doppade stickorna i fosfor, och de här barnen var klart och tydligt förståndshandikappade, hade talfel osv. Deras föräldrar dog ofta av gifterna de utsattes för på jobbet. Först blev ansiktena och händerna skära, sen dog de, tydligen.
Lokalhistorikern som jag hade turen att få träffa några gånger, nämndes också, och det gjorde mig ledsen. Han var en fantastisk människa. Alla som kände honom saknar honom och den här staden blir väl aldrig sig lik utan honom.
Missförstå mig inte. Han som höll föredraget – som för övrigt var min gamla rektor från gymnasiet – gjorde ett bra jobb. Trots att han själv var missnöjd med sin röst, hördes den bra. Han berättade att han var besviken över att hans röst var så svag nuförtiden, för den var ju hans yrkesinstrument, kan man säga. Det var läskigt att se hur mycket han hade åldrats sen jag såg honom sist. Han var väl inte direkt ung på den tiden, det var lite svårt för mig att avgöra då. Alla vuxna såg likadana ut, och jag hade för övrigt bara sett honom på nära håll ett par gånger, men ändå. Jag tror inte jag hade känt igen honom om han inte hade nämnt sitt gamla yrke. Ja, ja. Så är det väl. Jag måste försöka vänja mig, men jag avskyr att behöva bo där jag gick i skolan. Det finns egentligen ingen från den tiden som jag skulle vilja träffa igen. Jo, en, men han är tyvärr död, så det går ju inte.
En annan sak som var lite jobbig var att alla andra i publiken var gamla. Pensionärer. Det gör mig illa berörd att se åldrande, särskilt ett helt rum fullt.
Hur svårt kan det vara?
När man stöter på den här typen av stavfel i sin butik, då börjar i alla fall jag tänka ”varför har hon/han ett jobb, när inte jag har det?”. Hur svårt kan det vara att lära sig sitt eget språk?
Ibland är det kanske säkrast att använda en förkortning:
Förkortning
Men annars kör de på utan några hämningar:
Felstavning
En till
Som jag ser det så ingår det här i det allmänna förfallet av vårt vackra språk. Det som gör mig allra mest deprimerad är att snart är det de här språkmarodörerna som vinner. Om tillräckligt många använder språket fel, så blir det “rätt”. Så har det alltid varit. Jag tycker verkligen inte att vi måste gå tillbaka till sextonhundratalet, och någon sorts “ren” svenska. Det existerar inget perfekt tillstånd för språket. Det utvecklas hela tiden. Jag kan acceptera att det förändrar sig, efter en generation, efter tio-tjugo år. Det är bara naturligt. Men inte så här fort. Muterar språket på bara två-tre år, slutar det väl med att vi svenskar inte förstår varandra och då är det slut med svenskan. Det får inte hända. Så länge jag lever kommer i alla fall jag att kämpa för vårt språk. Det betyder inte, som vem som helst som läser min blogg vet, att jag föraktar andra språk, inte alls. Jag älskar språk, alla möjliga språk, men inte på bekostnad av mitt eget.
Mät din snorre!
Jag har just läst en jättekul artikel om hur svårt svenska språket kan vara för invandrare. Inte nödvändigtvis grunderna, utan att verkligen förstå alla nyanser. Att kunna skämta. Egentligen stämmer det nog för de flesta språk. Undra på att det tar så många år att verkligen lära sig ett språk flytande, inte så som många svenskar anser sig kunna engelska, så där lite lagom, så de hjälpligt kan hänga med i Hollywoodfilmer och förstå internet (men knappast verkligen använda det internationella internet).
Hur många gånger har du förresten läst en rubrik till ett blogginlägg på bruten svengelska? Författaren tror säkert att hon/han behärskar engelska, men ibland kan det se väldigt roligt ut. Översättningen är gjord med hjälp av en onlineöversättningstjänst. Vilken tur att svenska och engelska är så lika. Redan tyskan blir det svårt med och finska och andra språk som är ännu mer olika svenskan/engelskan är nästan omöjliga att förstå med hjälp av en sån tjänst.
