Nysvenska
Så där, nu hörde jag det igen. Nysvenskan. Snart förstår vi inte varandra alls.
Här följer några exempel: (ni som inte bor i Stockholmstrakten fattar nog vad jag menar) numera ägnar man sig åt ”passionssparande” – betyder det att folk sparar på passionen till ett senare datum?
Alla sche-ljud utom ett har rationaliserats bort. Allt låter likadant nu.
Och så det här: Kristina uttalas numera Kistina och den som gjort något fel får stå ut med att få ”kitik” och – det här skäms jag nästan för att nämna – det politiska partiet ”kissdemokraterna”. Undrar vad de jobbar med?
Här kommer ett gammalt exempel, men det är lika aktuellt idag som när jag först hörde det: for-sätta. Vad betyder det? Vad är en for – eller ska det vara fora? Och var sätter man den och varför?
Vi får heller inte glömma den ohälsosamma drycken ”mjulk”, den vackra årstiden ”hust” som vi upplever just nu och till slut, i Idol och liknande ”pogram” blir ju folk som bekant ”utrustade” – med vad då, får jag fråga? (Sångröster, eller?) Publiken eller juryn ”rustar” ju på dem, vad det nu betyder.
Till slut, det här exemplet har jag reagerat på i flera år nu: ”fopp-boll” – vad sjutton är en eller ett fopp? Var sitter den eller det? Är det en kroppsdel? Obs! Har inget med foppa-toffel att göra, får man väl anta – det uttalas ju annorlunda.
Vackraste ordet
Det har talats mycket om vilket som är det vackraste ordet i svenska språket. En del säger kärlek, och tycke och smak kan man ju inte diskutera. Var och en har sin åsikt. Personligen uppfattar jag att den där frågan “vilket är det vackraste ordet” gäller mer än bara betydelsen. Det måste till något mer.
Andra kanske inte tycker att det krävs så många kriterier. Vackert för en del kanske enbart ligger i betydelsen. Som sagt, var och en har ju rätt att tycka vad den vill.
Länge kunde jag inte komma på något, fast jag naturligtvis har favoritord, som t ex blått (det ser inte så vackert ut som ord, tycker jag, men färgen tycker jag om), hund, katt, syster, familj, hem, böcker osv.
Hur som helst, så kom jag på det. Lindra. Det är nog det vackraste svenska ordet. Smaka lite på det. Lin-dra. Det låter mjukt och sött. Snällt, liksom. Och det inte bara ser ut och låter vackert, utan betyder något ganska trevligt också. Det hade ju inte varit så kul om det varit en synonym till tortyr, t ex, eller illamående, eller att förlora.
Så där har ni det. Mitt vackraste ord. Lindra.
Särskrivningar
En sak som jag verkligen avskyr är särskrivningar. Jag tycker inte att det finns någon som helst ursäkt för att skriva så. Inte heller allvarliga grammatiska fel som upprepas igen och igen i en och samma text. Detsamma gäller återkommande stavfel. Läser folk inte några böcker alls? Eller litar de blint på sitt ordbehandlingsprogram? Word har faktiskt inte alltid rätt. Om man tänker efter vilket språk det är skapat för från början, så förstår man lätt varför man inte kan gå efter vilken stavning en amerikansk programvara rekommenderar. För övrigt tror jag att idrottsreportrarna på tv och tidningar har ett stort ansvar för nedbrytningen av vårt språk. Idrott förresten ska vi bara inte tala om. Jag avstår från flera kommentarer.
Dokusåpor, dåligt språk och förnedring
Något jag verkligen hatar är dokusåpor och tävlingsprogram. Men det är väl två olika saker? Kanske, men nu för tiden brukar gränserna mellan de värdelösa programtyperna gå ihop.
Hur kan människor som för bara ca 5-7 år sedan – dvs de flesta vuxna människor från drygt 20 och uppåt – plötsligt bli beroende av sådana hjärndöda program? Kan det verkligen kallas underhållning?
Men jag är inte förvånad, tyvärr. Åtminstone när man tittar på hur skolan ser ut. Dagens tonåringar är obildade, slöa och verkar rent ut sagt dumma.
Hur kunde det bli så? Ja, personligen misstänker jag att det beror på det sittande partiets långvariga tid vid makten. Alla dessa pedagogiska experiment som testas och förkastas ungefär vart tionde år.
Bara en sådan sak som de hemsidor och profilsidor som finns ute på internet… Personer som är lite drygt 20 år gamla, kan stava, rätt så bra, och behärskar sitt eget språk ganska ok. Men alla tonåringar och yngre, skriver så ofattbart dåligt att man förstår att de nästan inte har ett skriftspråk alls. Tydligen är deras så kallade språk enbart muntligt.
De ungdomar som växer upp nu, är så försummade av sina föräldrar att de låter sig utnyttjas av främmande personer i anonyma chatrum. Flickorna, som för övrigt även i vanliga fall klär sig som gatuprostituerade, tar gärna av sig det lilla de har på sig efter mycket liten övertalning. Posera för nakenbilder? Javisst, bara jag blir känd. Så verkar det låta rätt ofta idag. Dokusåpa-”stjärnor” tycker det är feministiskt att förnedra sig genom att exploatera sina ofta plastikopererade kroppar.
Att ha så lite respekt för sig själv är märkligt och skrämmande. Det som skrämmer mig mest är att efter alla dessa år av kvinnlig frigörelse, jämlikhet och jämställdhet, så är det ändå kvinnor och flickor med ett litet inslag av småpojkar, och naturligtvis djur, som exploateras värst i alla sammanhang. Målgruppen för hela detta smörgåsbord av slavarbetande, avklädda, prostituerade eller slaktade offer är självklart män.
Språket – utveckling eller?
Nu måste jag bara klaga lite igen… Vad har egentligen hänt med vårt svenska språk?
Visserligen är jag vegan, men jag kan i alla fall uttala mjölk. Dricker ni andra ”mjulk”? Nyss såg jag ett inslag på tv om ”Tolvkillingsoperan”. Låter gulligt. Jag menar, de är ju så söta när de får ”mjulk” av sina mammor… Har ni märkt att de viftar på svansen då?
Nuförtiden ”sjänner” folk sig på alla ”mujliga” olika sätt, verkar det som, och en del reser ”usterut”. Lyckligtvis är det fortfarande sommar, men senare blir det som vanligt ”hust”.
Fattar ni överhuvudtaget vad ni säger längre?
Ok, ok. Det kanske räcker nu, men kom igen. Är det rimligt att språket förändras varje år? Flera gånger per år? Hur ska någon kunna förstå vad någon annan säger om det fortsätter så här?
Jag är fullt medveten om att ett språk som inte förnyas dör. Men om det förvandlas till oigenkännlighet vart tredje till vart femte år, kan man ju inte längre tala om ett språk. Ska vi ha 100 eller 1000 språk istället, eller kanske 10 000?
Går det att kommunicera med varandra längre då? Eller ska man behöva använda sig av engelskan ännu mer, bara för att kunna göra sig förstådd i sitt eget land?
Det har ju redan gått för långt med användningen av engelskan i vardagsspråket. Ännu mer skulle bara innebära att man blir tvungen att dödförklara svenskan och sluta använda det.
Och det skulle i alla fall jag tycka var väldigt synd.
Och hur var det förr då?
Fast jag är väldigt intresserad av historia, gör mina studier mig ganska deprimerad. Jag läste ett exempel på vår medeltida moral taget ur Västgötalagen. Det handlade om när en ”lekare” dvs underhållare hade blivit slagen på en marknad. Den enda ”rättvisa” han kunde få var att man rakade en bit av svansen på en kviga – märk väl en kviga, inte en tjurkalv – och smetade på fett. Sen fick lekaren hålla sig kvar vid svansen och försöka hålla sig på benen – för hans fötter skulle också vara nerkladdade med fett. I lagkapitlet förekom också några rader om en trälkvinna, och det var naturligtvis inte till trälkvinnans fördel. Med andra ord, löst folk som underhållare, kvinnor och djur, skulle inte vänta sig någon rättvisa alls. Det enda som hänt sedan dess är att lekarna har fått fler rättigheter, om de är män i alla fall…
Språkstudier
Jag älskar att lära mig nya språk – eller att jobba med de gamla. Men bortsett från svenska (självklart) och engelska, är det ganska svårt att öva sig. Man behöver åka till landet i fråga, gärna under längre tid – ett halvår, ett år eller mera. Om man inte kan det – och jag har inte möjlighet att göra det nu i alla fall, och jag vet inte när det skulle kunna bli, finns det lite annat man kan göra.
Jag brukar läsa nyheterna på nätet. Inte bara dagliga nyheter som i dagstidningarna utan om alla möjliga olika ämnen jag är intresserad av. När jag kan försöker jag passa på att läsa de här nyheterna på andra språk än svenska och engelska. T ex när det gäller “vanliga” nyheter brukar jag gå till en site som heter EuroNews. Där kan jag läsa samma nyhet på franska, spanska, italienska och tyska. Det underlättar en hel del. Men om jag behöver kan jag översätta några ord med hjälp av t ex Altavista Babelfish.
Det är lite svårare med t ex teknologinyheter eller nyheter om miljö och ekologi för att nämna några av mina intressen. Ofta kan jag bara få tag i dem på mina första två språk. Men när jag kan försöker jag läsa sånt åtminstone på franska och ibland också spanska – mina “näst bästa” språk. Nu menar jag inte någon värdebedömning, bara vilka språk jag behärskar bäst.
En annan sak som jag gör – det här gäller bara franska, inte spanska eller något av de andra språken – är att läsa böcker. Jag försöker hitta någon kul bok, t ex en deckare och så läser jag den på franska istället för på svenska eller engelska. Dessutom, just den deckarserien jag börjat med, tror jag inte finns översatt till svenska alls, och kanske inte ens engelska.
Häromåret upptäckte jag att en kinesisk bok jag ville läsa bara fanns översatt till ett västerländskt språk. Det var tur för mig att det språket var franska. Därför fick jag chans att läsa boken, och öva mig på ett av mina språk på en gång.
Vad som är nästan allra bäst – utom att vara i landet eller åtminstone prata med en infödd – är att chatta och maila med en infödd, eller kanske att skriva inlägg på en anslagstavla, ett forum eller en internetgrupp. Ett tag hade jag möjlighet att chatta med en fransman. Det var jättebra. Jag kunde använda lite svårare uttryck än vanligt, för att jag fick feedback direkt. Om jag undrade över ett ord, kunde han ge mig det direkt. Fast maila är bra det också. Då får man sitta med ett lexikon, fast det är bäst att man kan uttrycka sig åtminstone lite enkelt, helt utan hjälp. Det är svårare att utgå från lexikonet hela tiden.
Sen kan man ju fråga sig hur stor användning man kan ha för främmande språk. Rent praktiskt/ekonomiskt kanske jag inte har det. Jag har inte tänkt mig att flytta utomlands även om jag funderade på det mycket för några år sen. Naturligtvis skulle man kanske kunna få ett jobb här i Sverige som innebär att man får användning för något annat språk. Fast då måste man ju behärska det helt flytande. Det gör jag med engelska, men sorgligt nog inte med något av de andra. Inte än i alla fall.
Drömmen är att få bli översättare, men det lär nog inte hända. Jag skriver böcker både på svenska och engelska, men det blir nog inte så att jag någonsin kommer att behärska franska och spanska fullt så bra att jag kan skriva egna böcker.
Trots det tror jag att jag har “nytta” av mina språkstudier. Om inte annat är det bra för hjärnan. Dessutom är det jättekul. Nuförtiden är det inte mycket som jag tycker är jättekul, men att skriva, läsa och använda språk på olika sätt är faktiskt det.
Att läsa om historia är ett annat nöje. Läsa, inte plugga. Musik är ett annat av mina intressen och enda anledningen till att jag nämner det här, i det här inlägget, är att det kan vara användbart i språkstudier.
Man kan lyssna på texterna, och försöka översätta dem inne i huvudet. Musik är också en aspekt av ett lands kultur, så de låtar du lyssnar på lär dig lite om landet vars språk du studerar.
Det här var några exempel på vad jag brukar göra för att öva mig på de språk jag studerar. Inget av det här är särskilt dyrt. Om man inte har råd eller tid att resa eller gå en kurs kan man alltid försöka med det här. Det fungerar naturligtvis inte om man är helt och hållet nybörjare, men det ska finnas bra onlinekurser och kurser på CD och DVD. Fast det är förstås mycket dyrare.
