Porr för feminister? – igen.
Nu läste jag en artikel
till om sk feministporr. Vad alla de där förståsigpåarna och kulturpersonligheterna totalt missar är att efter alla dessa år är kvinnan fortfarande objekt. I det här fallet verkar det som de senaste trettio åren eller mer aldrig har hänt. För dem är porr fortfarande nakna kvinnor. Inte lesbiska alltså. Det är jättebra att lesbiska gör lesbisk porr för andra lesbiska. Jag menar de där så kallade feministerna som påstår att deras filmer med nakna kvinnor är bra porr.
Fel. Fel. Fel. För mig krävs det nakna killar. Den sortens gayporr handlar om snygga killar som har kul, inte fula gamla män som har sex med och förnedrar kvinnor. Den nakna (unga) manskroppen är attraktiv. Kvinnor är bara slappa och hängiga. Hur kan det vara sexigt?
Ja, ja, folk får väl tycka vad de vill, men jag tycker ändå att om man vill kalla sig feminist, varför inte låta bli kvinnokroppen? Bort med tassarna från våra kroppar.
Vilken färg är du?
Intressant artikel om färg
Som vanligt är jag annorlunda. Jag är nog mest BlåGrön, med ganska mycket Rött (jag är en smygröd hehe) och en liten aning Gult (sen två-tre år tillbaka). Det finns också lite grand Grått, tyvärr.
En psykolog kan säkert läsa ut något ur det här, men vad vill jag nog inte veta. 
Vilken färg är du?
Homosexuell Sherlock Holmes kan floppa för Guy Ritchie?
I alla fall enligt den här artikeln
.
Varför? Vad är det för fel med det? Ok, för att vara ärlig så är jag rätt petig, så jag kunde ju önska att det var några andra skådespelare (än Robert Downey Jr och Jude Law), men slash är alltid trevligt. Det kan lysa upp en dålig dag.
Långt där uppe
Häromdagen såg jag näst sista avsnittet av den brittiska tv-serien Being Human. Precis som allitd, har jag blivit hopplöst förälskad i en av huvudpersonerna, men eftersom han är en vampyr, är det nog mera skådespelaren jag är attraherad av. Så där är han, den senaste i en lång rad kändiskillar jag faller för. Jag faller för dem, men jag kan aldrig hoppas på att ens existera i samma värld som dem. Jonathan Bennett, Alexander Rybak och nu Aidan Turner är bara några få av de där killarna.
Och då slog det mig. De är allihop långt bortom vad jag kan hoppas på. Jag menar, självklart är de där skådespelarna och sångarna det, och det är inte riktigt det jag menar. Jag tänker mig alltid den typen av kille i verkligheten, i närheten av mig, och ibland märker jag att, ja, den typen av kille skulle kunna vara precis nätt och jämnt inom räckhåll för mig, om jag har tur. Men inte de flesta av dem. De är långt bortom och utanför vad jag kan vänta mig. Det är en deprimerande tanke. Jag menar inte att de har andra intressen eller ens att de uppenbarligen är mycket mer utåtriktade och lyckade än vad jag är. Det är mycket mer än så. Killar av den typen – än en gång menar jag snygga, charmiga, intressanta killar, också utanför kändisvärlden – skulle gå rakt förbi mig utan att ens se mig.
Jag vet inte riktigt vart jag försöker komma med det här, men det gjorde mig lite ledsen. De skulle inte ens ge mig en chans. De som jag faktiskt träffas är oftast antingen inte intresserade av mig alls, eller så är jag inte intresserad av dem. Om det blir mer än så, då när vi går vidare var för sig, slår jag vad om att det inte finns en lång rad av tjejer som väntar på att få fånga de där killarna. Så jag antar att vi är B-laget, om det ens finns tillräckligt många bokstäver i alfabetet för såna som oss.
Inte riktigt så som jag trodde att mitt liv skulle bli, när jag var femton eller sexton, men det är väl bara så det är.
Nytt fräscht gnäll
Ikväll var det Allsång på Skansen. Det vet väl de flesta. Jag följer inte programmet, men man kan inte undgå att höra det genom alla öppna fönster i stan. Att höra musiken dåna ut genom fönstren fick mig att fundera på en sak, och jag vill betona att det här är en ren allmän observation, inte riktad mot någon särskild person. (Visst. Hehe.)
Redan kända personer får göra i princip vad som helst, bara för att de redan är kända för något. Talang krävs inte. Fast jag kämpar dagligen med att försöka vara på gott humör kan jag inte låta bli att reta mig på det här. (För stockholmare och lite yngre läsare, kan jag tala om att det här är gammalsvenska – svenska från före millennieskiftet – för ”störa sig på”.) Vad är det som gör att totalt talanglösa personer utan personlighet och charm ständigt syns på tv, medan andra, betydligt intressantare personer (och då menar jag självklart inte mig själv eller min familj eller mina närmaste vänner utan artister som är aktuella nu, men på något sätt kommer i skymundan framför de mest populära.)?
Ja, ja. Jag är en bitter gnällspik, så läs för all del inte det här. Oj. Om du har kommit så här långt, så har du visst just gjort det. Så synd. 😉
Heteronormen
Eftersom Pridefestivalen börjar idag, noterar jag att heteronormen behöver granskas. Det håller jag i och för sig med om, men jag vill nämna att bara för att man är heterosexuell behöver man inte alls passa in i några normer. Man kan vara annorlunda ändå. Sexuell läggning är ju inte den enda faktorn som påverkar ens personlighet.
Feministisk porr?
Jag läste nyss en artikel om feministisk porr. Måste erkänna att jag blev lite besviken när jag insåg att den, precis som ”vanlig” porr, bara handlar om tjejer. Självklart väldigt kul för den som gillar tjejer, men inte lika kul för mig. Istället efterlyser jag lite bögporr för tjejer. Tyvärr ser man alldeles för lite av söta killar tillsammans. Om någon vill sätta igång med att spela in några såna filmer, så ställer jag gärna upp och skriver manus. Det är ett löfte.
Nytt novellarkiv!
Här kan du lägga ut noveller, kortnoveller, kortromaner och kapitel i romaner.
Kär igen…
Jag blir väl lätt kär, och i många, men den jag menar just nu är Alexander Rybak. Vilken söt, charmig kille. Vilken talang. De där bruna ögonen och leendet får mig bara att smälta. Fast jag skulle väl få ställa mig sist i den långa, långa kön av förhoppningsfulla tjejer som drömmer om honom.
