Språk: franska
Mitt tredje språk var franska. Det är heller inte särskilt svårt, tycker jag. Visst finns det en massa oregelbundna verb, men det funderade jag aldrig på. Antagligen var det för att jag fortfarande var ganska ung när jag började med franskan. Det sägs att man måste börja läsa ett främmande språk vid senast sex års ålder för att man ska kunna lära sig det flytande. Om man gör det ska senare språk man lär sig gå lättare också. Som en parentes kan jag nämna att jag nyligen läste att det är bra för inlärningen (av alla ämnen) att spela ett muskikinstrument samtidigt. Bara ett litet tips.
Franska är ett ganska vackert språk. Fast jag tycker varken att svenskan eller engelskan är särskilt fula språk de heller. De språk jag tycker är fula ska jag låta bli att nämna.:) Tyvärr är det inte så lätt att öva sig på franska. Fast på sista tiden har det i alla fall kommit lite fler tv-serier och filmer på franska på tv. Det enda man kan göra, är väl att resa till Frankrike och stanna där i minst ett år. Eftersom jag inte gjort det, så kommer jag nog aldrig att lära mig det riktigt flytande. Det är synd, men man kan ju inte göra allt.
Jag kommer i alla fall att göra vad jag kan för att öva mig genom att se på tv och läsa böcker. Lyckligtvis finns det flera science fiction böcker på franska av en författare som jag redan läst på svenska, nämligen Jules Verne. Min favoritbok är Voyage au centre du terre (Resan till jordens mittpunkt). Jag har också läst Paris au XXìeme siècle (Paris i tjugonde århundradet) men den var inte så bra. Man kan förstå varför Vernes förläggare vägrade ge ut den. Dessutom läste jag några franska barnböcker (i översättning) när jag var liten. Ett exempel är Tistou les pouces verts (Tistou med de gröna fingrarna) av Maurice Druon. När jag läste den nyligen insåg jag att den nog är intressantare för barn än för vuxna.
Man kan naturligtvis läsa några svenska eller engelska böcker i fransk översättning. Det har jag redan gjort, men det är inte lika bra, om man verkligen vill lära sig språket. Boken är ju skriven på ett annat språk, och då måste ju översättaren försöka skapa en version av boken på sitt eget språk. Hur mycket av originalet går förlorat på det sättet?
Fransmännen och belgarna gör en massa jättebra serier. Det tycker jag är ett bra sätt att öva sig på ett språk. TinTin och Linda och Valentin (Laureline et Valerian) är bra exempel och det finns många andra. Läs dem om du är intresserad av tecknade serier.
Franska talas framför allt i Frankrike, men också i Belgien, Luxembourg, Schweiz, Monaco, stora delar av Afrika, i vissa länder i Asien och naturligtvis i Kanada, framförallt i Quebec. Dessutom talas franska i Västindien (flera öar, där det också talas kreol, som lär bygga på franska) och Sydamerika (Franska Guyana) och på några andra öar och ögrupper, i Stilla havet och i Indiska Oceanen.
Det är lite delade meningar om hur många som egentligen talar franska i världen idag. Lite grand beror tveksamheten på hur man definierar ”francophonie”. Gäller det alla som talar franska som förstaspråk, eller alla som kan kommunicera något så när flytande på det, eller kanske alla som överhuvud taget studerat franska i några år? Hur som helst, antalet fransktalande ligger någonstans mellan 100 miljoner och över 200 miljoner. Det sägs i alla fall att franska är det mest användbara språket näst efter engelskan, fast ibland sägs det om spanska och en del andra språk också.
Språk – Anglo (Engelska)
Engelska kanske inte behöver någon närmare presentation, men jag ska ändå nämna lite om det. Numera kan man helt enkelt inte klara sig utan engelska. Under de senaste åren har det blivit så att inte alla gymnasieelever tänker på att läsa tillräckligt mycket engelska. De måste jobba så hårt ändå för att få ihop sina poäng. Men det är fel att de ska bli tvungna att välja bort engelskan. Senare måste de kompensera på något sätt, antingen genom att plugga extra eller att åka som aupair till England eller USA. Naturligtvis hade de kanske tänkt resa ändå, men det hade ju inte skadat om de kunde mer engelska innan de åkte.
Och varför ska de behöva göra så? Gymnasietiden är till för att ge tillräckligt bra kunskaper i de viktigaste ämnena. Då ska man inte behöva jobba igen efteråt. Om du fortfarande går på gymnasiet, så tänk dig för. Det kanske verkar enklast att välja bort engelskan, men det är möjligt att du ångrar dig senare. Jag tror inte det finns något yrke där du inte har användning för engelska.
Själv tycker jag inte att engelskan är svår. Och till skillnad från när det gäller nästan alla andra språk, så har man möjlighet att öva sig på engelska nästan dagligen. Engelskan finns runt omkring oss. Kanske lite för mycket ibland, men det är i alla fall praktiskt när man nu måste lära sig det. Jag började lära mig engelska när jag var omkring två år gammal. Egentligen var det mamma som skulle plugga, men jag började tycka att det var kul så det var jag som lärde mig mest.
Engelska talas nästan överallt i världen av flera miljarder männniskor (åtminstone som andra eller tredje språk). Som förstaspråk talas det av ca 300 miljoner. Vart man än kommer kan man för det mesta klara sig med engelska.
Jag föredrar att kalla den internationella versionen av engelskan för anglo. Det beror på att jag i Sverige, och mina kompisar i t ex Litauen och Indien knappast talar engelska. Vi bor ju inte i England och är inte därifrån. Inte heller talar vi amerikanska, som de gör i USA, eller kanadensiska som i Kanada, aussie eller oz (eller vad de nu kallar det) i Australien osv. Alltså anglo. Om du har ett bättre förslag kan du väl höra av dig.
Språk 2
Det stora problemet när det gäller alla språk utom anglo, är att det kan vara svårt att öva sig på dem, om man inte är beredd att resa till landet där språket talas, och bo och studera eller arbeta där. Helst i minst ett år. Visst kan man göra det när det gäller ett eller två språk, men när man vill lära sig många, kan det vara svårt. Det jag kan rekommendera är att man läser så många böcker som möjligt och se på tv-program och filmer som gjorts på språket i fråga.
En annan sak man kan göra är att utnyttja internet. Där finns gratis nyheter på många språk, och i vissa fall gratis litteratur att ladda ner. Naturligtvis finns det på alla språk vanliga webbsidor med en massa olika innehåll. Förutom detta, som kan vara väldigt kul och användbart, finns rena språksiter. En del av dem tillhandahåller lexikon, andra språkkurser, eller språkresurser. I vissa fall finns det forum och chatrum där du kan öva på språket.
Utan internet hade jag inte kunnat använda mig av så många av mina språk. Jag har chattat med folk på franska, tyska, spanska, italienska (med varierande framgång, måste jag erkänna). Tyvärr är det få som vill hjälpa till, och istället hankar de sig fram med sin egen engelska, som inte alltid är så fantastisk. Men om du träffar på någon som är intresserad av att hjälpa till, så kan det vara det bästa möjliga. Mycket bättre än ett lexikon.
Man kan också använda datorn offline. Jag har skaffat mig en programvara för att lära mig språk. Det heter Languages of the World, från Transparent Language Inc. De flesta av världens större språk finns med, men det är nog bättre att använda programmet till att öva på ett språk man redan har lärt sig lite, än att börja från början, med ett helt nytt språk. Det finns många liknande program att köpa, och i alla fall det här var inte alls så dyrt.
Språk – svenska
Här kommer nästa del i min lilla serie blogginlägg om språk.
Jag tänkte faktiskt börja med svenska – mitt eget språk. Det kanske inte är så häftigt som en del andra språk som talas av en massa människor, kanske på fler än en kontinent. Men vi har faktiskt ett intressant och, tycker en del, vackert språk. Jag kan inte avgöra om det är vackert eller inte. Om man har hört ett språk talas sedan innan man föddes, så är det svårt att tänka på det som vackert eller fult.
En sak som jag är helt säker på är i alla fall att svenskan är inte det ”värsta” språket i världen. Men tyvärr tyckte jag nästan så när jag var yngre. Jag var övertygad om att svenskan snart skulle dö ut bland annat på grund av en massa anglicismer. Varför ska man ha olika språk om alla börjar låta precis som engelskan, egentligen?
Svenskan är uttrycksfullt, och precis lika bra som något annat språk i världen. Det kanske är svårt att lära sig. Men det är inte heller så lätt att avgöra när man pratat språket hela sitt liv.
Även om det inte talas på flera kontinenter så är det faktiskt ett ganska viktigt språk i Östersjöområdet. Det är modersmål för 300 000 människor i Finland förutom de ungefär 9 miljoner svenskar som talar det. Dessutom används det som ett andra eller tredje språk i bland annat Estland (och naturligtvis i Finland, av människor med finska som modersmål).
Har du någon gång undrat var gränsen går mellan språk och dialekt? Efter vad jag förstår brukar man inte kunna förstå andra språk utan att ha studerat dem först. Men vi förstår ju norska, och med lite ansträngning, danska också (fast vi får ju lära oss lite om dem i svenskundervisningen i skolan). Enligt den vanliga principen skulle våra språk alltså inte kunna kallas för språk, utan borde räknas som dialekter. Egentligen kanske vi talar nordiska (och i Sverige mer exakt östnordiska).
Jag brukar titta på tv-serien Värsta språket. Där har jag lärt mig en massa kul och intressant om svenskan, och andra språk. Det kan jag verkligen rekommendera. Fredrik Lindström har också skrivit några böcker om vårt språk. Läs dem. Det är både kul och intressanta.
Visste du förresten att det vi kallar svenska egentligen inte alls bara härstammar från rena urnordiskan (som kanske lät lite som isländska och älvdalska).
Under medeltiden påverkades svenska språket bland annat av tyskan. På medeltiden verkar det som om folk på Brittiska öarna, Island, Grönland, Färöarna, hela Skandinavien och i åtminstone norra Tyskland kunde förstå varandra, ungefär som svenskar och danskar kan förstå varandra idag. Det är faktiskt ganska häftigt.
Med kristendomens införande och kyrkans ökande makt i Sverige (och naturligtvis i övriga Norden) blandades en massa latin in i språket.
Under 1600-och 1700-talen var Frankrike en stormakt i Europa (fast fram till början av 1700-talet var faktiskt Sverige en mindre stormakt, främst i Östersjö-området). Från Frankrike kom också en massa kultur och vetenskap, så franskan påverkade svenskan ganska mycket under den här tiden.
Sedan andra halvan av 1900-talet har engelskan börjat sitt segertåg över världen – och naturligtvis också i Sverige.
Svenskan, tillsammans med övriga nordiska språk, andra germanska språk (som tyska, engelska och holländska), slaviska språk (som polska och tjeckiska), romanska språk (som franska, italienska, spanska och portugisiska) och till och med grekiska tillhör allihop den indo-europeiska språkgruppen. Men det gör inte finskan, och inte heller estniskan, samiskan och ungerskan, för att ta några exempel. De tillhör istället den finsk-ugriska språkgruppen. Jag ska bara nämna en annan språkgrupp, fast det finns ganska många i världen. Arabiska och hebreiska hör till den semitisk-hamitiska språkgruppen.
Språk
Jag håller på att göra om en gammal hemsida helt, så jag tänkte använda en del av det som stod på min ”språksida” istället. Innehållet passar bättre på en blogg ändå.
Om du är intresserad av att lära dig språk kanske du kommer att tycka att det här är intressant.
Jag tänkte berätta lite om de språk som jag har studerat och andra som jag tycker är intressanta. För mig har det här med att lära mig språk blivit vanebildande. Jag vill på ett sätt samla på språk. Två eller tre räcker inte. Jag vill kunna många. Fast jag inser förstås att jag har haft tur som inte tycker det är alltför svårt, inom vissa gränser. Tyvärr har jag inte lyckats lära mig något språk flytande utom mitt eget – svenska – och så engelska (eller som jag brukar kalla det – anglo).
Det är inte bara språket i sig som jag tycker är kul. När man studerar ett språk lär man sig mycket om landet eller länderna där språket talas. Litteraturen, konsten, musiken, historien – allt möjligt ingår i språkstudierna.
Tibet som inte är en självständig nation idag, har en otroligt fascinerande kultur. Om jag kunde, skulle jag hemskt gärna vilja lära mig tibetanska, fast det skulle antagligen vara oerhört svårt för mig, eftersom det tillhör en annan språkfamilj än något annat språk jag har lärt mig hittills. De använder för övrigt också ett annat alfabet.
Tibetanska talas bara av omkring en miljon människor – fast jag har läst andra siffror också, t ex tre miljoner – i vilket fall som helst är det ett ganska litet språk, räknat i antal personer som talar det. I Bhutan talas en tibetansk dialekt – dzongkha – av omkring två miljoner personer. Bhutans kultur är väldigt lik den tibetanska, eller i alla fall den kultur som finns i delar av Tibet.
Det område som kallas Tibet varierar i storlek beroende på hur man räknar. Till och med lågt räknat är det i alla fall större än Västeuropa.
En väldigt intressant sedvänja som praktiseras i delar av Tibet är vid sidan av polygami (att en man är gift med flera kvinnor) som tydligen bara är vanligt bland de allra rikaste, också polyandri (när en kvinna är gift med mer än en man). De äkta männen är oftast bröder,
Varför jag skriver
Jag skriver för att jag hela tiden har huvudet fullt av berättelser. Jag funderar alltid på ”om det var så här istället…” En författare har total kontroll över sin skapade värld. Eftersom jag själv saknar kontroll över mitt liv, hur mycket jag än försöker och kämpar, vill jag ha den kontrollen någonstans.
Att skriva är att skapa, och jag kan inte skapa något annat.
Dessutom är språk mitt liv. Jag älskar att lära mig språk, men än så länge kan jag bara skriva på två språk. Om jag fick önska mig, skulle jag vilja kunna skriva på alla mina språk, men jag inser att det egentligen bara är de två jag redan kan som jag verkligen har ”användning” för.
En anledning till att jag skriver (och skapar berättelser inne i huvudet) är att jag inte står ut med mig själv som jag är, eller mitt liv som det är. När jag skriver skapar jag om min verklighet så jag kan stå ut med att leva.
Jag skriver för att det är en av de mycket få saker som gör mig glad och stolt över mig själv. Det är en av de få saker jag är bra på. Alltså får det mig att känna mig lyckad, enligt mina egna kriterier. Och det är det enda sättet att känna sig lyckad.
Jag älskar att foga ihop handlingen och utveckla karaktärerna. Trots att jag älskar språk, är det ändå handlingen, karaktärerna och deras interaktion som intresserar mig mest.
När man skriver kan man lägga in sina åsikter, som ingen någonsin frågar efter, i berättelsen, och på så sätt få sagt vad man tycker, och kanske också påverka andra. Om man ser på de litterära verk som överlevt genom historien, har de haft ett enormt inflytande på eftervärlden, även om samtiden ignorerade dem och dess författare. Jag kan lämna efter mig något som består.
Jag skriver för att det är nästan det enda som kan få mig att glömma omvärlden. Att skriva får mig att försvinna in i en annan och bättre värld.
Att lära sig saker utvecklar hjärnan, men att skapa saker gör det också. Och om man lär sig saker som man kan ha användning för i sitt skrivande är det till dubbel nytta.
Det man skriver kunde aldrig någonsin ha skrivits av någon annan människa. Det är alltid helt unikt för författaren. Att skapa något som är unikt är en fantastisk känsla.
Nysvenska
Så där, nu hörde jag det igen. Nysvenskan. Snart förstår vi inte varandra alls.
Här följer några exempel: (ni som inte bor i Stockholmstrakten fattar nog vad jag menar) numera ägnar man sig åt ”passionssparande” – betyder det att folk sparar på passionen till ett senare datum?
Alla sche-ljud utom ett har rationaliserats bort. Allt låter likadant nu.
Och så det här: Kristina uttalas numera Kistina och den som gjort något fel får stå ut med att få ”kitik” och – det här skäms jag nästan för att nämna – det politiska partiet ”kissdemokraterna”. Undrar vad de jobbar med?
Här kommer ett gammalt exempel, men det är lika aktuellt idag som när jag först hörde det: for-sätta. Vad betyder det? Vad är en for – eller ska det vara fora? Och var sätter man den och varför?
Vi får heller inte glömma den ohälsosamma drycken ”mjulk”, den vackra årstiden ”hust” som vi upplever just nu och till slut, i Idol och liknande ”pogram” blir ju folk som bekant ”utrustade” – med vad då, får jag fråga? (Sångröster, eller?) Publiken eller juryn ”rustar” ju på dem, vad det nu betyder.
Till slut, det här exemplet har jag reagerat på i flera år nu: ”fopp-boll” – vad sjutton är en eller ett fopp? Var sitter den eller det? Är det en kroppsdel? Obs! Har inget med foppa-toffel att göra, får man väl anta – det uttalas ju annorlunda.
Vackraste ordet
Det har talats mycket om vilket som är det vackraste ordet i svenska språket. En del säger kärlek, och tycke och smak kan man ju inte diskutera. Var och en har sin åsikt. Personligen uppfattar jag att den där frågan “vilket är det vackraste ordet” gäller mer än bara betydelsen. Det måste till något mer.
Andra kanske inte tycker att det krävs så många kriterier. Vackert för en del kanske enbart ligger i betydelsen. Som sagt, var och en har ju rätt att tycka vad den vill.
Länge kunde jag inte komma på något, fast jag naturligtvis har favoritord, som t ex blått (det ser inte så vackert ut som ord, tycker jag, men färgen tycker jag om), hund, katt, syster, familj, hem, böcker osv.
Hur som helst, så kom jag på det. Lindra. Det är nog det vackraste svenska ordet. Smaka lite på det. Lin-dra. Det låter mjukt och sött. Snällt, liksom. Och det inte bara ser ut och låter vackert, utan betyder något ganska trevligt också. Det hade ju inte varit så kul om det varit en synonym till tortyr, t ex, eller illamående, eller att förlora.
Så där har ni det. Mitt vackraste ord. Lindra.
Särskrivningar
En sak som jag verkligen avskyr är särskrivningar. Jag tycker inte att det finns någon som helst ursäkt för att skriva så. Inte heller allvarliga grammatiska fel som upprepas igen och igen i en och samma text. Detsamma gäller återkommande stavfel. Läser folk inte några böcker alls? Eller litar de blint på sitt ordbehandlingsprogram? Word har faktiskt inte alltid rätt. Om man tänker efter vilket språk det är skapat för från början, så förstår man lätt varför man inte kan gå efter vilken stavning en amerikansk programvara rekommenderar. För övrigt tror jag att idrottsreportrarna på tv och tidningar har ett stort ansvar för nedbrytningen av vårt språk. Idrott förresten ska vi bara inte tala om. Jag avstår från flera kommentarer.
Postkodlotteriet och reklamen
Jag har visst inte gnällt på ett tag. Det börjar nog bli dags igen.
En sak som retar mig jättemycket är Postkodlotteriet. Jag kanske inte ens borde fråga, men ok, jag gör det ändå. Vad #%&%&#&# är en Postkod? Har vi det i Sverige? Varför heter det så? Ok, jag kan väl gissa, men det borde inte behöva vara så här i vårt land.
Snart tar väl de där cowboy-idioterna över också. Och då menar jag inte de söta gay-cowboyarna i Brokeback Mountain… (Dregelpaus).
Reklamen då… Hur många reklamfilmer är egentligen producerade i Sverige längre? Det är faktiskt inte klokt. Jag gillar inte ens reklam, utom ICA-reklamen och Teliareklamen. Men om vi nu ändå måste ha reklam, ska den inte vara svensk då? Va?
Varför ska vi ha alla de där enormt likartade reklamfilmerna där det märks tydligt att ljudet är dubbat. Shampooreklamen och tvättmedelsreklamen och …
Vad är förresten en ”formula”? För all del, jag kan ju gissa, men hur kan de bara hitta på ”nya” ord, när vi faktiskt har riktiga svenska ord? Fast jag får väl sluta nu, innan jag dör av ilska.
Men där tog det slut, för den här gången. Gnället alltså. Det känns faktiskt rätt skönt.
