Börjar tröttna på Wattpad
Jag börjar tröttna lite på Wattpad som inte fungerar som det ska. När jag började använda sajten för minst ett år sen, med mitt första konto, kändes det som jag faktiskt fick några få träffar fast jag mest publicerade noveller på svenska och dessutom en samling extremt korta kortnoveller (som inte riktigt är min grej, faktiskt). Visst, jag använder också Wattpad för att hitta några få riktigt bra böcker att läsa. Och jag hade faktiskt en liten minimal interaktion med andra användare.
Men så började jag skriva en annan sorts novell och ville ha någonstans att lägga ut den på, då skaffade jag ett nytt konto och så här långt har det inte fungerat alls. De få som jag känner som har velat läsa mina noveller känner mig och kan hur lätt som helst besöka min personliga hemsida för att läsa dem. Och det får mig att undra vad poängen egentligen är. Kanske har Wattpad förändrats – eller så har det blivit tvärt emot vad jag väntade mig – att folk faktiskt tycker illa om mina nya noveller och att de faktiskt tyckte om de gamla lite grand. Hur som helst känns det inte som Wattpad fungerar för mig längre.
Om jag vill att mina närmaste vänner och familjen ska läsa mina noveller behöver jag ju inte Wattpad. De kan läsa dem på vilket sätt som helst (t ex på min hemsida eller i ett mejl osv).
Så trött på det här…
Det visade sig att allt var inte alls ordnat, som jag trodde. Sjukhuset kan inte skriva ut medicin till mig, för jag är inte patient där. Min ”egen” läkare borde göra det och hon vägrar. Nu har jag skrivit i ett onlineformulär för att byta vårdcentral. Jag får verkligen hoppas att den är bra igen. Det var den inte när jag gick där sist. Om de inte hjälper mig heller måste jag gå till en privat vårdcentral. Men det här är inte okej. Jag är svensk medborgare och jag är skriven i den här staden. De kan inte vägra allihop. Jag har ett hälsoproblem som måste ordnas. Jag borde väl anmäla dem, men om jag måste ringa till polisen vet jag redan vad som kommer att hända. Det är en tjock, lat gammal tant som bara sitter av tiden tills pensionen. Hon kommer inte att göra något alls. Det vet jag. Det är än lång historia som jag inte går in på här. Jag borde väl bara ringa till den privata vårdcentralen, som ligger i Göteborg. Suck.
Mäklarsajtproblem
Som några av er vet, har mitt hus brunnit ner. Det var fruktansvärt traumatiskt, och jag kan fortfarande inte se på en liten röd stuga med vita knutar utan att få tårar i ögonen, men det är inte vad jag tänkte gå in på här.
Fast jag har en fin trädgård och lite mark, fast huset är borta, hade jag hoppats hitta något större (mer mark) någon gång i framtiden, för att odla mina egna grönsaker, frukt osv. Därför har jag kollat på mäklarsajterna i flera år nu och problemet är att oavsett prisnivå (inom eller utom mina gränser) finns det bara ingenting ens i närheten av vad jag vill ha, där jag vill bo.
Jag vet att jag är petig och jag har antagligen helt andra krav än de flesta andra, men jag tycker bara inte om något jag har hittat på de där sajterna. Det har fått mig att undra om de riktigt bra objekten aldrig kommer ut på marknaden. Eller kan det vara så att i ett land som Sverige, som ju är glest befolkat och förhållandevist ”rent” och grönt, det inte finns någon mark kvar till en sån som jag? Det verkar inte möjligt.
I vilket fall som helst tänker jag fortsätta leta, men vid det här laget har jag börjat förlora hoppet om att någonsin hitta något. Jag vet ju exakt vad jag vill ha, jag kan bara inte hitta det. Suck. Efter det som hände med huset känns det lite läskigt att bo på den tomten, i alla fall ett tag framöver. Vem vet om den som tände eld på huset kanske fortfarande finns i närheten och kanske är de fortfarande ute efter mig? Ja, ja, jag antar att jag måste komma över min rädsla, för jag står bara inte ut här längre. Den här lilla stan har inget kvar att erbjuda mig. Den var en gullig liten stad när jag var liten och den var säkert ännu mer idyllisk när mamma var liten, men idag, för mig som vuxen, är den bara inte min grej. (Missförstå mig inte, jag vill inte till storstaden, jag känner mig bara inte hemma här längre.)
