Italienska, latin och interlingua
Italienska är nog världens vackraste språk – åtminstone vissa dialekter. Många människor är överens om det, så det är inte bara min personliga uppfattning. Det är ungefär lika lätt (eller svårt, hur man nu vill se på saken) som spanska. Språken är ju också nära släkt. Precis som spanskan, härstammar italienskan från latinet, som talades i Romarriket under antiken. Italien var ju just romarnas kärnland.
Eftersom jag är intresserad av historia och närliggande ämnen, så är det speciellt roligt att kunna just italienska. I Italien skrivs en massa böcker om historia, arkeologi, konsthistoria med mera.
Italienska talas mest i Italien och så i en del av Schweiz. Fast jag råkar veta att på ön Malta, talas italienska av nästan alla människor, förutom deras eget språk maltesiska och deras ”adopterade” språk, engelska. Naturligtvis finns det ju människor som utvandrat och som fortfarande talar sitt gamla språk, och de kan finnas överallt i världen – mest i USA, Kanada och Australien, tror jag. Sammanlagt talas italienska av ungefär 60 miljoner människor, de flesta i Europa.
Och även om det inte har med språket att göra älskar jag italiensk mat. De olika pasta- och pizzasorterna har ju så enormt aptitretande namn. Ord som fettucine, lasagna, cannelloni och tagliatelli smakar väl nästan lika gott som pastan som heter så?
Latin har jag också läst, men det var väldigt svårt. Ett på en gång osofistikerat och svårt språk. Grammatiken är jobbig, men jag har hört att gammalgrekiskan ska vara svårare och ryskan och serbokroatiskan ännu värre. Latin är väldigt bra att kunna när man vill studera flera moderna språk. (Naturligtvis inte om du vill plugga kinesiska eller japanska, och inte heller arabiska, men flera europeiska språk).
Latinet har fått moderna efterföljare, ett så kallade skapade språk. Interlingua är ett av dem. Det är en förenklad men mer uttrycksfull version av latinet. Mest bygger det på spanska och italienska (med vissa inslag av franska och engelska, och några andra språk). Vad som är allra bäst med det här språket är att man egentligen inte behöver lära sig det för att förstå det. Om man har läst till exempel spanska eller italienska, så förstår man i stort sett allting utan att anstränga sig. Det blir förstås svårare att lära sig skriva och tala det själv – men så är det ju med alla andra språk också.
Eftersom interlingua har utformats så att inga svåra böjningsformer ska finnas, borde det vara lättare att lära sig än många andra språk. Jag har inte själv studerat interlingua, men jag kan försäkra att det är väldigt lätt att förstå skrivna texter på det.
Ibland hör man förslag om att latin skulle bli EU:s officiella språk. Den som föreslår det, kan nog inte ha försökt läsa latin – eller så är det någon latinprofessor som glömt hur svårt språket faktiskt är. Men nu när interlingua finns så skulle man ju kunna använda det istället. Eftersom språket är väldigt lätt att förstå, så skulle många människor kunna ta del av alla dokument och artiklar skrivna på interlingua utan några ytterligare språkstudier. Bara de som arbetar med att författa (eller kanske översätta) texterna måste lära sig interlingua. För övrigt verkar det inte alls svårt.
Jag misstänker att anledningen till att förslag som det där med latin som officiellt språk i EU kommer sig av att man inte vill använda ett modernt språk som fortfarande talas i något land. Det skulle ju ge landet i fråga ett kanske orättvist övertag gentemot andra. Men latin talas inte längre någonstans på allvar – utom i Vatikanen. Och ännu bättre- interlingua talas på ett sätt ingenstans och överallt beroende på var de som valt att studera språket nu bor. Rättvisare än så kan man väl inte tänka sig.
Språk: spanska och portugisiska
Mitt nästa språk var spanska. Precis som franska var det rätt så lätt att lära sig. Det är ganska likt latinet, som på sätt och vis var antikens engelska. I Europa talas spanska framför allt i Spanien. Ibland sägs det också att det talas i Andorra (men det beror visst på att det bor många spanjorer där). Spanska talas också i Nordafrika och i Filippinerna, och naturligtvis i Latinamerika (Mexiko, Centralamerika, vissa öar i Västindien och i Sydamerika).
Enligt vissa beräkningar talas spanska – eller kastiljanska som spansktalande utanför Spanien föredrar att kalla det – , av ca 250 miljoner människor. Det är bara på ett ungefär, men en sak är säker, spanska är ett språk som är bra att kunna. Antagligen kommer det strax efter engelska när det gäller allmän ”användbarhet”.
Några boktips när det gäller spanska: Gabriel Garcia Marquez har skrivit flera bra böcker. Än så länge har jag inte hunnit läsa några av dem på originalspråket, men det ska jag göra, så fort jag kan. Speciellt Hundra år av ensamhet. Jag har läst Kärlek i kolerans tid, och med vissa undantag var den riktigt bra. Tyvärr läste jag den på svenska.
Inom den latinamerikanska litteraturen är den så kallade magiska realismen vanlig. Det betyder helt enkelt att de skriver lite fantasy-eller sagoaktigt. Många rekommenderar Isabel Allendes bok, Andarnas Hus. Jag har inte läst den själv än, ens på svenska eller engelska, men den lär vara bra.
Eftersom jag läst spanska och italienska, skulle det vara kul att läsa lite portugisiska också. Portugal är ett ganska litet land, men portugisiska talas också i Brasilien. Dessutom i ett par länder i Afrika, och i Asien – i Macao. Portugal var liksom Spanien, Nederländerna, England och Frankrike bra på att kolonisera och kriga. Portugisiska talas av ca 10 miljoner i Portugal, och nära 180 miljoner i Brasilien. Alltså är det nog ca 200 miljoner människor i världen som talar portugisiska sammanlagt.
Språk: franska
Mitt tredje språk var franska. Det är heller inte särskilt svårt, tycker jag. Visst finns det en massa oregelbundna verb, men det funderade jag aldrig på. Antagligen var det för att jag fortfarande var ganska ung när jag började med franskan. Det sägs att man måste börja läsa ett främmande språk vid senast sex års ålder för att man ska kunna lära sig det flytande. Om man gör det ska senare språk man lär sig gå lättare också. Som en parentes kan jag nämna att jag nyligen läste att det är bra för inlärningen (av alla ämnen) att spela ett muskikinstrument samtidigt. Bara ett litet tips.
Franska är ett ganska vackert språk. Fast jag tycker varken att svenskan eller engelskan är särskilt fula språk de heller. De språk jag tycker är fula ska jag låta bli att nämna.:) Tyvärr är det inte så lätt att öva sig på franska. Fast på sista tiden har det i alla fall kommit lite fler tv-serier och filmer på franska på tv. Det enda man kan göra, är väl att resa till Frankrike och stanna där i minst ett år. Eftersom jag inte gjort det, så kommer jag nog aldrig att lära mig det riktigt flytande. Det är synd, men man kan ju inte göra allt.
Jag kommer i alla fall att göra vad jag kan för att öva mig genom att se på tv och läsa böcker. Lyckligtvis finns det flera science fiction böcker på franska av en författare som jag redan läst på svenska, nämligen Jules Verne. Min favoritbok är Voyage au centre du terre (Resan till jordens mittpunkt). Jag har också läst Paris au XXìeme siècle (Paris i tjugonde århundradet) men den var inte så bra. Man kan förstå varför Vernes förläggare vägrade ge ut den. Dessutom läste jag några franska barnböcker (i översättning) när jag var liten. Ett exempel är Tistou les pouces verts (Tistou med de gröna fingrarna) av Maurice Druon. När jag läste den nyligen insåg jag att den nog är intressantare för barn än för vuxna.
Man kan naturligtvis läsa några svenska eller engelska böcker i fransk översättning. Det har jag redan gjort, men det är inte lika bra, om man verkligen vill lära sig språket. Boken är ju skriven på ett annat språk, och då måste ju översättaren försöka skapa en version av boken på sitt eget språk. Hur mycket av originalet går förlorat på det sättet?
Fransmännen och belgarna gör en massa jättebra serier. Det tycker jag är ett bra sätt att öva sig på ett språk. TinTin och Linda och Valentin (Laureline et Valerian) är bra exempel och det finns många andra. Läs dem om du är intresserad av tecknade serier.
Franska talas framför allt i Frankrike, men också i Belgien, Luxembourg, Schweiz, Monaco, stora delar av Afrika, i vissa länder i Asien och naturligtvis i Kanada, framförallt i Quebec. Dessutom talas franska i Västindien (flera öar, där det också talas kreol, som lär bygga på franska) och Sydamerika (Franska Guyana) och på några andra öar och ögrupper, i Stilla havet och i Indiska Oceanen.
Det är lite delade meningar om hur många som egentligen talar franska i världen idag. Lite grand beror tveksamheten på hur man definierar ”francophonie”. Gäller det alla som talar franska som förstaspråk, eller alla som kan kommunicera något så när flytande på det, eller kanske alla som överhuvud taget studerat franska i några år? Hur som helst, antalet fransktalande ligger någonstans mellan 100 miljoner och över 200 miljoner. Det sägs i alla fall att franska är det mest användbara språket näst efter engelskan, fast ibland sägs det om spanska och en del andra språk också.
Språk – Anglo (Engelska)
Engelska kanske inte behöver någon närmare presentation, men jag ska ändå nämna lite om det. Numera kan man helt enkelt inte klara sig utan engelska. Under de senaste åren har det blivit så att inte alla gymnasieelever tänker på att läsa tillräckligt mycket engelska. De måste jobba så hårt ändå för att få ihop sina poäng. Men det är fel att de ska bli tvungna att välja bort engelskan. Senare måste de kompensera på något sätt, antingen genom att plugga extra eller att åka som aupair till England eller USA. Naturligtvis hade de kanske tänkt resa ändå, men det hade ju inte skadat om de kunde mer engelska innan de åkte.
Och varför ska de behöva göra så? Gymnasietiden är till för att ge tillräckligt bra kunskaper i de viktigaste ämnena. Då ska man inte behöva jobba igen efteråt. Om du fortfarande går på gymnasiet, så tänk dig för. Det kanske verkar enklast att välja bort engelskan, men det är möjligt att du ångrar dig senare. Jag tror inte det finns något yrke där du inte har användning för engelska.
Själv tycker jag inte att engelskan är svår. Och till skillnad från när det gäller nästan alla andra språk, så har man möjlighet att öva sig på engelska nästan dagligen. Engelskan finns runt omkring oss. Kanske lite för mycket ibland, men det är i alla fall praktiskt när man nu måste lära sig det. Jag började lära mig engelska när jag var omkring två år gammal. Egentligen var det mamma som skulle plugga, men jag började tycka att det var kul så det var jag som lärde mig mest.
Engelska talas nästan överallt i världen av flera miljarder männniskor (åtminstone som andra eller tredje språk). Som förstaspråk talas det av ca 300 miljoner. Vart man än kommer kan man för det mesta klara sig med engelska.
Jag föredrar att kalla den internationella versionen av engelskan för anglo. Det beror på att jag i Sverige, och mina kompisar i t ex Litauen och Indien knappast talar engelska. Vi bor ju inte i England och är inte därifrån. Inte heller talar vi amerikanska, som de gör i USA, eller kanadensiska som i Kanada, aussie eller oz (eller vad de nu kallar det) i Australien osv. Alltså anglo. Om du har ett bättre förslag kan du väl höra av dig.
Språk 2
Det stora problemet när det gäller alla språk utom anglo, är att det kan vara svårt att öva sig på dem, om man inte är beredd att resa till landet där språket talas, och bo och studera eller arbeta där. Helst i minst ett år. Visst kan man göra det när det gäller ett eller två språk, men när man vill lära sig många, kan det vara svårt. Det jag kan rekommendera är att man läser så många böcker som möjligt och se på tv-program och filmer som gjorts på språket i fråga.
En annan sak man kan göra är att utnyttja internet. Där finns gratis nyheter på många språk, och i vissa fall gratis litteratur att ladda ner. Naturligtvis finns det på alla språk vanliga webbsidor med en massa olika innehåll. Förutom detta, som kan vara väldigt kul och användbart, finns rena språksiter. En del av dem tillhandahåller lexikon, andra språkkurser, eller språkresurser. I vissa fall finns det forum och chatrum där du kan öva på språket.
Utan internet hade jag inte kunnat använda mig av så många av mina språk. Jag har chattat med folk på franska, tyska, spanska, italienska (med varierande framgång, måste jag erkänna). Tyvärr är det få som vill hjälpa till, och istället hankar de sig fram med sin egen engelska, som inte alltid är så fantastisk. Men om du träffar på någon som är intresserad av att hjälpa till, så kan det vara det bästa möjliga. Mycket bättre än ett lexikon.
Man kan också använda datorn offline. Jag har skaffat mig en programvara för att lära mig språk. Det heter Languages of the World, från Transparent Language Inc. De flesta av världens större språk finns med, men det är nog bättre att använda programmet till att öva på ett språk man redan har lärt sig lite, än att börja från början, med ett helt nytt språk. Det finns många liknande program att köpa, och i alla fall det här var inte alls så dyrt.
Språk – svenska
Här kommer nästa del i min lilla serie blogginlägg om språk.
Jag tänkte faktiskt börja med svenska – mitt eget språk. Det kanske inte är så häftigt som en del andra språk som talas av en massa människor, kanske på fler än en kontinent. Men vi har faktiskt ett intressant och, tycker en del, vackert språk. Jag kan inte avgöra om det är vackert eller inte. Om man har hört ett språk talas sedan innan man föddes, så är det svårt att tänka på det som vackert eller fult.
En sak som jag är helt säker på är i alla fall att svenskan är inte det ”värsta” språket i världen. Men tyvärr tyckte jag nästan så när jag var yngre. Jag var övertygad om att svenskan snart skulle dö ut bland annat på grund av en massa anglicismer. Varför ska man ha olika språk om alla börjar låta precis som engelskan, egentligen?
Svenskan är uttrycksfullt, och precis lika bra som något annat språk i världen. Det kanske är svårt att lära sig. Men det är inte heller så lätt att avgöra när man pratat språket hela sitt liv.
Även om det inte talas på flera kontinenter så är det faktiskt ett ganska viktigt språk i Östersjöområdet. Det är modersmål för 300 000 människor i Finland förutom de ungefär 9 miljoner svenskar som talar det. Dessutom används det som ett andra eller tredje språk i bland annat Estland (och naturligtvis i Finland, av människor med finska som modersmål).
Har du någon gång undrat var gränsen går mellan språk och dialekt? Efter vad jag förstår brukar man inte kunna förstå andra språk utan att ha studerat dem först. Men vi förstår ju norska, och med lite ansträngning, danska också (fast vi får ju lära oss lite om dem i svenskundervisningen i skolan). Enligt den vanliga principen skulle våra språk alltså inte kunna kallas för språk, utan borde räknas som dialekter. Egentligen kanske vi talar nordiska (och i Sverige mer exakt östnordiska).
Jag brukar titta på tv-serien Värsta språket. Där har jag lärt mig en massa kul och intressant om svenskan, och andra språk. Det kan jag verkligen rekommendera. Fredrik Lindström har också skrivit några böcker om vårt språk. Läs dem. Det är både kul och intressanta.
Visste du förresten att det vi kallar svenska egentligen inte alls bara härstammar från rena urnordiskan (som kanske lät lite som isländska och älvdalska).
Under medeltiden påverkades svenska språket bland annat av tyskan. På medeltiden verkar det som om folk på Brittiska öarna, Island, Grönland, Färöarna, hela Skandinavien och i åtminstone norra Tyskland kunde förstå varandra, ungefär som svenskar och danskar kan förstå varandra idag. Det är faktiskt ganska häftigt.
Med kristendomens införande och kyrkans ökande makt i Sverige (och naturligtvis i övriga Norden) blandades en massa latin in i språket.
Under 1600-och 1700-talen var Frankrike en stormakt i Europa (fast fram till början av 1700-talet var faktiskt Sverige en mindre stormakt, främst i Östersjö-området). Från Frankrike kom också en massa kultur och vetenskap, så franskan påverkade svenskan ganska mycket under den här tiden.
Sedan andra halvan av 1900-talet har engelskan börjat sitt segertåg över världen – och naturligtvis också i Sverige.
Svenskan, tillsammans med övriga nordiska språk, andra germanska språk (som tyska, engelska och holländska), slaviska språk (som polska och tjeckiska), romanska språk (som franska, italienska, spanska och portugisiska) och till och med grekiska tillhör allihop den indo-europeiska språkgruppen. Men det gör inte finskan, och inte heller estniskan, samiskan och ungerskan, för att ta några exempel. De tillhör istället den finsk-ugriska språkgruppen. Jag ska bara nämna en annan språkgrupp, fast det finns ganska många i världen. Arabiska och hebreiska hör till den semitisk-hamitiska språkgruppen.
Språk
Jag håller på att göra om en gammal hemsida helt, så jag tänkte använda en del av det som stod på min ”språksida” istället. Innehållet passar bättre på en blogg ändå.
Om du är intresserad av att lära dig språk kanske du kommer att tycka att det här är intressant.
Jag tänkte berätta lite om de språk som jag har studerat och andra som jag tycker är intressanta. För mig har det här med att lära mig språk blivit vanebildande. Jag vill på ett sätt samla på språk. Två eller tre räcker inte. Jag vill kunna många. Fast jag inser förstås att jag har haft tur som inte tycker det är alltför svårt, inom vissa gränser. Tyvärr har jag inte lyckats lära mig något språk flytande utom mitt eget – svenska – och så engelska (eller som jag brukar kalla det – anglo).
Det är inte bara språket i sig som jag tycker är kul. När man studerar ett språk lär man sig mycket om landet eller länderna där språket talas. Litteraturen, konsten, musiken, historien – allt möjligt ingår i språkstudierna.
Tibet som inte är en självständig nation idag, har en otroligt fascinerande kultur. Om jag kunde, skulle jag hemskt gärna vilja lära mig tibetanska, fast det skulle antagligen vara oerhört svårt för mig, eftersom det tillhör en annan språkfamilj än något annat språk jag har lärt mig hittills. De använder för övrigt också ett annat alfabet.
Tibetanska talas bara av omkring en miljon människor – fast jag har läst andra siffror också, t ex tre miljoner – i vilket fall som helst är det ett ganska litet språk, räknat i antal personer som talar det. I Bhutan talas en tibetansk dialekt – dzongkha – av omkring två miljoner personer. Bhutans kultur är väldigt lik den tibetanska, eller i alla fall den kultur som finns i delar av Tibet.
Det område som kallas Tibet varierar i storlek beroende på hur man räknar. Till och med lågt räknat är det i alla fall större än Västeuropa.
En väldigt intressant sedvänja som praktiseras i delar av Tibet är vid sidan av polygami (att en man är gift med flera kvinnor) som tydligen bara är vanligt bland de allra rikaste, också polyandri (när en kvinna är gift med mer än en man). De äkta männen är oftast bröder,
Urgammalt hantverk
Först kom Gutenberg, i Tyskland på 1400-talet. Hans uppfinning sågs inte med blida ögon av alla inom etablissemanget. Utvecklingen gick vidare. Så småningom gick det också att massproducera böcker.
Du kanske undrar varför jag tycker det här är så intressant. Det är väldigt enkelt. Jag skapar också böcker. Visserligen skriver jag böcker och självklart läser jag dem också, alltså mina egna naturligtvis, men framför allt andras. De som redan är publicerade.
Men jag håller också på att lära mig att binda böcker. När min lärare/instruktör, som också är min mamma, har lärt mig den här fantastiska konsten, så kommer jag att kunna skapa böcker från en hög papper, binda in pocketböcker eller andra ”enklare” typer av böcker och reparera trasiga böcker.
Även om jag inte varit författare (det är klart man är författare om man skriver – jag påstår ju inte att jag är publicerad – än.), hade jag velat kunna det här. Jag älskar nämligen böcker.
Men det här att jag lär mig att binda böcker har en mycket mer direkt koppling till min egen familj. Jag är nämligen tredje generationen i vår familj som håller på med bokbinderi. Vissa av verktygen och annat man behöver för att binda böcker, har mamma ärvt efter sin pappa, min morfar.
Jag och mamma använder samma saker som morfar använde för femtio år sedan och ägnar oss åt samma hantverk.
Vi har till och med ett gammalt svartvitt foto av morfar när han häftar en bok. Häftlådan har vi kvar också och använder. Här kan man verkligen tala om att känna historiens vingslag.
Folk har kunnat skapa böcker i snart sexhundra år och nu sitter vi här också, hemma hos oss, och gör samma sak, mer eller mindre. Vi är självklart amatörer och jag har bara börjat att lära mig, nu i år, men i alla fall. Mamma och jag och alla andra amatörbokbindare för vidare det här gamla hantverket.
Det är faktiskt rätt så fantastiskt. Cool, helt enkelt. 1400-talet möter 2000-talet.
Revolutionen
En del av revolutionen (och evolutionen). Det är lite så det känns. En liten länk i den långa kedjan sedan skrivkonsten uppfanns i Mesopotamien för kanske fem tusen år sedan.
I artikeln ovan står det att bloggen – den här du läser är bara ett exempel av många – är en del i utvecklingen ända sedan Gutenberg och boktryckarkonsten. Så du och jag och alla andra som bloggar är ett litet led i evolutionen.
I artikeln står också en hel del intressant om att det här kollektiva sättet att uttrycka sig kommer att påverka vår ”kollektiva hjärna” och samhället.
Väldigt fascinerande och vi – du och jag och alla andra bloggare – är med i revolutionen. Vi är med när historien skrivs. Här kan man verkligen känna historiens vingslag.
En gång i tiden sågs tryckta böcker som ett hot mot finkulturen. Idag kanske internet upplevs som mer hot än en tillgång. Andra ”tror” inte på bloggen. Men om spionerna inte vinner, om de giriga pengasamlarna inte får vinna, då kanske vi om femhundra år kommer att se tillbaka på internets genombrott som en ny fas i kulturhistorien, och bloggandet som ett inslag i journalistiken, lika viktiga som perspektivet inom konsten, inspelning av musik, litteratur i form av tryckta böcker eller tryckta nyhetsblad – tidningar.
En gång för inte så väldigt länge sedan kunde man inte få veta något om aktuella händelser genom att slå upp tidningen på morgonen. Man visste inte vad en tidning var. Nu kan man få nyheter lite hur som helst, men då fick man vara tacksam om man fick veta något muntligt av någon som varit på plats och sett vad som hände.
Det är lätt att glömma bort att blogg inte bara är en cool liten hemsida där man kan lägga ut foton på sig själv eller klistra in och visa upp små roliga test med bilder.
Tänk på krisen i Burma – där var bloggen ett av de viktigaste sätten att förmedla nyheter till omvärlden. Det kan vara något att tänka på när man sätter sig och uppdaterar sin personliga blogg. Mediet är verkligen mångsidigt och viktigt.
Länge leve bloggen!
