Kyrkogårdar och konstiga killar
Nu i eftermiddags gick jag för att hämta några böcker jag hade beställt. Inte för att vi har råd med dem, men vi kom fram till att det skulle gå bra, bara för den här gången. När jag kom till affären (finns naturligtvis inget postkontor och det är så synd, när man tänker på vilket gammalt postverk vi hade – skäms politiker), gjorde jag bort mig totalt, genom att inte kunna få fram sms:et med kolli-id:t. Väldigt pinsamt. Lyckligtvis kände hon bakom disken till Nokiatelefoner.
På vägen tillbaka blev jag lite nervös. Jag gick förbi en guldsmedsaffär och fick syn på två killar som bara stod där och pratade. Det här är en rätt liten stad, men det började bli mörkt och jag var ju ensam, så jag undrade vad de höll på med. Plötsligt sa de hej och tjena, med en underton. Som om de menade ”vi håller inte på med något”. Jag hejade tillbaka, och tänkte att de kanske ville sälja något eller kanske hade en marknadsundersökning, men det var tydligen bara det. Så jag började gå lite fortare – det skulle jag ha gjort i vilket fall som helst, för det var rätt kallt – men jag kunde inte låta bli att se mig om över axeln.
Typiskt att de enda som var i närheten utom de där två var en äldre kvinna som cyklade åt ett annat håll och någon som gick med en särskild käpp – för blinda – men kanske inte den vanliga. Den här personen var nog invalid på något annat sätt också – modigt att vara ute helt ensam, tycker jag. Så efter en liten stund kom jag förbi en frikyrka och sen en kolerakyrkogård, från artonhundratalet. Där höll ett gäng yngre killar till. Efter det såg jag en del andra också. Det tog för övrigt inte mer än fem-tio minuter att ta mig hem.
Deckare och fantasy
Jag har märkt att många av mina intressen och hobbies är ganska ovanliga. Det vill säga att inte vem som helst delar min besatthet. Faktiskt är det så att många inte ens har hört talas om en del av mina favoriter när det gäller ett visst intresse.
Det är lite som med mina favoritdjur (Fast att räkna upp mina favoritdjur kommer att ta tid och utrymme i blogginlägg. Det är nog lättare att räkna upp de jag inte är lika förtjust i, men nu kommer jag ifrån ämnet.)
För att komma till poängen, så kom jag på att mina två favoritgenrer när det gäller böcker är lite som katter och hundar. Jag ska förklara hur jag menar.
Kriminalromaner är i allmänhet – kriminalromaner, fast det finns förstås historiska deckare, thriller, pusseldeckare osv. Så det är som katter. En katt är en katt, vilken ras den än tillhör eller hur den än ser ut. (Fast för att göra det här lite mer komplicerat, har de flesta jag träffar inte hört talas om mina favoritförfattare heller, så jag kanske inte kan dra för stora växlar på den här liknelsen.)
Men hur som helst – Klart och tydligt så här långt?
Fantasy är mer som hundar. Vad är en hund. Stor, tuff, imponerande – som – en eurasier? Ja. En livlig medelstor som tibetansk terrier? Ja. En underbar liten lhasa apso eller bolognese? Ja. En – du förstår vad jag menar. Mina favoritfantasyböcker älskas av några andra, men inte så där jättemånga. Om jag träffar på en genomsnittlig fantasyfan (det vill jag väldigt gärna), slår jag vad om att han eller hon inte ens har hört talas om mina favoriter.
Så är det. När det gäller kriminalromaner gillar flera olika sorter. Fantasy – speciellt mina inte så välkända författare.
Coraline
Upplev det magiska i en modern men mer skrämmande Alice i underlandet. Jag streckläste boken den natten jag först fick händerna på denna förunderliga bok. Den är tänkt som en barnbok men vuxna, åtminstone barnsliga sådana som jag, kan få ut ut mycket av den. Kanske ännu mer. Handlingen utspelar sig kring flickan Coraline som uppfattar sitt liv som bra, men oerhört tråkigt. Som läsare kan man nog tycka att hennes liv är rätt så fantastiskt även innan allt det där magiska börjar. Men Coraline är ensam och känner att hon vill att någon ska ägna sig åt henne.
Det finns ett uttryck som säger att man ska vara försiktig med vad man önskar eftersom det kan bli just så. Detta får Coraline erfara i boken med samma namn. Jag kan verkligen rekommendera denna fantastiska bok som ger läsaren inblick i en värld så krypande skrämmande men samtidigt magisk. Jag kunde inte lägga ner den förrän jag avslutat den och det är länge sen en bok fångat men som denna. Nu i vår kommer den på film också. Jag har sett trailern och kommer naturligtvis inte att kunna motstå att se den trots att jag misstänker att filmen mer än boken ger framförallt barnen något.
 Huset |
 Den andra jag |
Veronica Mars
Du känner antagligen till den amerikanska tv-serien, Veronica Mars. Kanske har du följt den ända från början, som jag. Om inte, och du är nyfiken på vad det handlar om, så läs vidare.
På ett plan är det väl en ungdomsserie som tidigare Buffy och vampyrerna och Roswell och många andra. Skillnaden är att VM också är en deckarserie. Veronica är förutom gymnasielev (i de två tidigare säsongerna) utan också privatdeckare.
När serien börjar är skolan och den lilla staden där de bor, lamslagna av att Veronica bästa vän, dotter till en it-miljonär har hittats ihjälslagen på familjens terass. Bland de misstänkta var tjejens egen pappa.
Veronicas pappa, som var sheriff, var den som vågade anklaga en av de rikaste medborgarna i staden – Neptune i Kalifornien (påhittad stad). Därför förlorade han jobbet. Nästan samtidigt lämnade hans fru, Veronicas mamma, honom.
Nu är de fattiga och illa sedda och Veronica kan inte längre umgås med sina gamla rika kompisar.
Hon lär känna en nyinflyttad kille och de blir kompisar, men hela tiden är hon besatt av att få reda på vem som dödade hennes kompis, och att hon och hennes pappa ska få tillbaka sina goda rykten.
Under seriens gång (säsong 1) kommer hon steg för steg närmare gåtans lösning, men samtidigt löser hon andra fall, bland annat åt klasskamrater som råkat illa ut. Hon lär också känna en dataexpert, Mac (som egentligen heter Cindy, men hatar sitt mesiga namn).
I sista avsnittet av säsong 1 får Veronica veta vem som mördade hennes kompis och samtidigt hamnar både hon och hennes pappa i livsfara. Dessutom tar det slut mellan henne och hennes pojkvän, som är den döda tjejens ex. Tyvärr misstänker både Veronica och hennes pappa honom för mordet.
När säsong 2 börjar råkar Neptune High, Veronicas skola, ut för en stor tragedi. En hel buss full med skolans fattigare elever är med i en trafikolycka. Det visar sig snart att allt inte står rätt till och Veronica blir intresserad av att lösa fallet. Bland annat sitter hennes expojkväns nya flickvän i bussen när den åker över stupet. Hon blir för övrigt den enda överlevande, men ligger i koma.
Hon hatade Veronica, av olika anledningar, men det är ironiskt nog hennes förtjänst att Veronica överlever. Annars hade hon också varit med på bussen.
Som i första säsongen handlar säsong 2 om flera olika fall, men den genomgående röda tråden är bussolyckan. Efter att ha följt olika blindspår, får Veronica till slut reda på vem som var ansvarig. Än en gång hamnar hon i livsfara, men överlever. Hon får också veta att hon faktiskt hade blivit våldtagen på en fest då det först såg ut som hon hade blivit våldtagen, men senare visade det sig att hon hade haft frivilligt sex med sin expojkvän som hon då trodde var hennes halvbror.
Snurrigt? Om du hade följt serien hade du nog inte tyckt det. Hur som helst, var inte exet hennes bror, men någon annan hade också passat på, när Veronica var medvetslös. Där slutar säsong 2.
Säsong 3 var tyvärr inte lika bra som de två tidigare. Om du vill veta mer om serien, kan du till exempel titta på Veronica Mars, Sverige. Där står också att sorgligt nog kommer inte några fler säsonger. Serien är nedlagd i USA. Tråkigt, men ingen serie kan hålla på för alltid.
Det som gör att jag verkligen kan rekommendera serien är att den håller hög kvalitet, i alla fall i säsong 1 och 2. Dialogen är jättebra, huvudpersonerna vältecknade och serien väjer inte för allvarliga problem. Nu är jag kanske orättvis, men trots att serien på ett sätt är väldigt amerikansk, känns den mycket mer äkta en de flesta andra serier som kommit de senaste två-tre åren.
Nämnde jag att det finns flera snygga killar också? 
Tyst vittne
Tyst vittne har gått i flera säsonger. Själv har jag nog sett tre, men den hade redan gått flera säsonger när jag började. Den började någon gång på 1990-talet. Hur som helst, om du har sett den amerikanska tv-serien Jordan rättsläkare (Crossing Jordan) så känner du till ”rättsläkargenren”.
Personligen tycker jag bättre om Tyst vittne än Jordan rättsläkare. I och för sig har jag en favoritkaraktär i båda serierna, bara en, vilket är synd, men hur som helst tycker jag oftast bäst om brittiska serier.
Den utspelar sig i London, på ett universitet (antagligen Londons universitet, men vad vet jag, det kanske finns flera), på rättsläkaravdelningen. Där arbetar två läkare under en tredje läkare som är professor, med att obducera lik. De löser fall åt polisen, eller så kan de avfärda misstankar om brott.
Till skillnad från den amerikanska motsvarigheten, innehåller den här inga särskilda ”effekter”. Det finns ingen speciell polis, som Woody, spelad av Jerry O’Connell. Istället dyker det upp olika poliser varje gång.
Ibland, men inte ofta, får man se lite av karaktärernas privatliv. Det är inte alltid det är så trevligt. Till exempel började förra säsongen med att professor Leo Dalton, chefen, förlorade sin fru och dotter i en hemsk olycka då en bil körde rätt in i ett kafé.
I Jordan rättsläkare retar jag mig på nästan alla huvudpersonerna. Det gör jag åtminstone inte i Tyst vittne.
Det är en intressant serie, och ibland ganska spännande. Jag kan faktiskt inte säga något negativt om den, utom kanske en sak. Min stressade syster klagar över att hon har svårt att koncentrera sig. Avsnitten är nämligen rätt så långa. Långfilmslånga. Kanske var de avsedda att visas i två delar, och i så fall är det fråga om en längre serie, med kortare avsnitt. Lite grand som Jordan rättsläkare. Personligen föredrar jag avslutade avsnitt, och långfilmslångt är bara lite tjatigt på grund av reklampauserna. Hade serien visats på SVT hade jag föredragit det.
Men hur som helst, kan jag verkligen rekommendera den ifall du gillar deckarserier, fast gärna lite ovanligare såna. En liten detalj bara. I början och slutet spelas en vacker melodi. Det låter som gregoriansk sång, eller i alla fall någon form av religiös stämsång. Jag är inte direkt expert på den typen av musik, men vackert är det. Och så en sak till… Jag tycker faktiskt att den yngre manlige obducenten är rätt så gullig, fast kanske inte så jättesnygg. Om det nu betyder något för någon.
Stolthet och fördom
Stolthet och fördom, har jag redan sett i minst en version till tidigare, men det spelar ingen roll. Jag älskar Jane Austens böcker (i alla fall de flesta), fast nu gäller det filmen. En version var visst en tv-serie, men som sagt, vad det än är, tycker jag om dem. Kanske inte om de kommer som tecknade serier, fast vem vet? En del japanska serier kan vara riktigt bra och definitivt de fransk/belgiska.
Hur som helst, jag tyckte att skådespelarna (Donald Sutherland, Keira Knightley, Matthew MacFadyen) var verkligen bra. Det lustiga är att jag redan sett MacFadyen i en tv-serie och där tyckte jag inte alls om honom. Här var han mycket bättre.
Handlingen kan sammanfattas kort, även om det ligger mycket mer under än vad som syns på ytan, så det är inte grundidén i sig som är så märkvärdig. Det är nog snarare utförandet. Jane Austen var briljant i sin skenbara enkelhet.
Man ska nog fundera lite på hur den här tiden såg ut. För familjer i den här samhällsklassen (inte alls så rika som man kanske kunde tro) var det livsviktigt att hitta en lämplig man till döttrarna. Men samtidigt var en kvinnas liv fruktansvärt begränsat.
Jane Austen själv, som ändå hade fått sina böcker publicerade, levde rätt så mycket på nåder. När något ”viktigare” hushållsarbete skulle utföras fick stackars Jane packa ihop sina författargrejer och flytta på sig.
Det påminner mig om vår egen Selma Lagerlöf. Hon blev en gång bjuden på middag på någon gård i hemtrakten. Det var alldeles efter hon vunnit Nobelpriset i litteratur. Hon tog för givet att hon var hedersgäst, just på grund av att hon fått det där priset. Så när man skulle sätta sig till bords, gick hon först in i rummet där man skulle sitta. Då får hon en reprimand av sin värdinna. ”Fruar först, Selma lilla.” Längre än så hade vi alltså inte kommit på de kanske hundra åren som gått sedan Jane Austens tid. Bara en liten parentes.
En intressant detalj när det gäller filmen är att det spelades in alternativa slut. Det ena skulle användas för den amerikanska publiken, och den andra för Europa.
I den amerikanska versionen var det något fjantigt sentimentalt men det vi här i Europa fick se, var det en ganska kul avrundning på filmen. Se den, om du gillar historisk chic lit. Annars ska du nog avstå.
Spirited Away
Spirited Away är en japansk film från 2001, släppt i Sverige 2003.
Den handlar om Chihiro som är en lite grinig tioårig flicka. Hon och hennes familj ska flytta in i ett nytt hus. Pappan väljer att ta en genväg till det nya bostadsområdet, och de åker vilse.
Ganska snart börjar Chihiro få onda aningar för hon får syn på fula, ganska skrämmande varningsfigurer. Men föräldrarna lyssnar naturligtvis inte på henne. Hon är ju bara en liten flicka.
De kommer fram till något som ser ut som ett övergett nöjesfält. Där finns en restaurang, full med en massa kött.Chihiros föräldrar börjar äta och förklarar att de ska betala senare. Men Chihiro vägrar. Hon tycker allt är skrämmande och olycksbådande.
Snart börjar det bli mörkt, och då dyker det upp ansiktslösa andar. Chihiro springer tillbaka till sina föräldrar, men hittar bara två stora grisar.
Hon börjar springa för att komma undan andarna, och till slut gömmer hon sig. Då ser hon en mystisk pojke, Haku, som lovar att hjälpa henne. Han ordnar ett arbete åt henne i ett badhus för andar och gudar. Det är ett rätt läskigt jobb, och folket är konstigt, men Chihiro kämpar på. Hon måste ju hitta ett sätt att rädda sina föräldrar som snart kommer att slaktas och bli mat på den där restaurangen. Med andra ord måste de ha ätit andra människor i grisform.
Det där var faktiskt ganska lustigt. Som vegan skulle jag själv inte ha varit frestad alls av allt det där köttet, och för övrigt skulle åtminstone inte jag börja äta utan att betala, vad det än var som bjöds. Men jag vet ju inte sederna i Japan. Å andra sidan kan man ju misstänka någon form av magi så föräldrarna kanske inte kunde hjälpa det de gjorde.
Hur som helst, filmen är rolig, spännande och fascinerande. Jag är ganska ny på det här med japansk tecknad film, men den här och Det levande slottet, tyckte jag i alla fall mycket om. Man ska inte tro att de är det minsta likt vanliga, västerländska tecknade filmer som verkar vända sig till små barn (före skolåldern). Nu tror jag inte att Spirited Away direkt vänder sig till alla vuxna, men det är definitivt en film för tonåringar och unga vuxna, eller alla som är unga inuti.
Det är inte en film som är full av blod, våld och hjärnsubstans, men kan nog vara lite skrämmande för yngre barn. Fast det är ju knappast filmens målgrupp. Jag tyckte om den i alla fall. Fantasy-, eller sagokänslan uppskattade jag mycket. Den är vältecknad och på alla sätt välgjord. Jag kan verkligen rekommendera den.
Interstate 60
Här kommer nästa film i min serie kommentarer/recensioner av tv-serier och filmer jag nyligen sett. Interstate 60 hade jag aldrig hört talas om förrän en kompis rekommenderade den.
Den handlar om en kille som fyller år. Han råkar träffa på en äkta ”trickster” – en av de få inhemska amerikanska varelserna som uppfyller önskningar. Alltså inte en ande – som den grinige gubben i reklamen som hatar Lotto – utan en människoliknande typ som kallar sig O W Grant (One Wish Grant – enönskningsuppfyllning).
Men som alla tricksters är Grant opålitlig. Hans önskningar är oftast sammanlänkade med en inneboende fälla. Många som fått en önskning uppfylld blir dödad eller på något annat sätt lurad. En man som man får se, blir överkörd av en bil, alldeles efter han fått sin ogenomtänkta önskning uppfylld. En annan ville kunna äta så mycket han ville, men tänkte inte på hur hungrig han ständigt skulle bli och hur dyrt det skulle komma att bli.
Huvudpersonen i filmen, Neal Oliver, önskar sig ett svar på vad han ska göra med sitt liv. Det här intresserar för en gångs skull O W Grant så han skickar ut killen på en lång resa genom ett USA han inte riktigt känner igen. Ett alternativt universum kan man säga.
Här hittar Neal en stad där droger är lagliga – i alla fall en – och den gör alla till zombies som lever för att dansa på klubbar och på dagen går omkring som robotar och sköter gatsopning, papperkorgstömning mm i staden. En skillnad mellan den här staden och andra är att här blir ungdomar myndiga vid 16 års ålder. En desperat mamma liftar med Neal för att få tillbaka sin sextonårige son, men när hon inser att hon inte kan få det, mot hans vilja, tar hon också av drogen och sedan är hon lycklig, men totalt borta.
Man träffar också på en tjej som blivit besatt av att hitta det perfekta ligget. Hon försöker först få Neal, men när han inser att han bara ska bli en siffra i hennes anteckningsbok, vägrar han och hävdar att han kommer att bli den hon alltid minns, för att hon inte fick honom.
Då försöker hon förföra Grant, men får en otäck chock. Jag ska inte gå in på exakt vad det är. Filmen är full av galna, drastiska, skruvade skämt, men det finns en underliggande röd tråd.
När Neal vaknar – för han verkar ha drömt alltihop, men ändå inte – har han sitt svar. Han vet vad han ska göra med sitt liv.
Filmen är på ett sätt rätt episodisk, men alltihop hänger ihop och för övrigt är det mesta roligt och intressant. Jag kan rekommendera alla att se den här filmen, fast jag vet ju inte om alla kommer att tycka lika bra om den som jag gjorde. Ta chansen i alla fall.
Heroes
Heroes är en amerikansk science fiction-serie.
Vad kan jag berätta om den här serien då? Till att börja med, efter att ha sett trailern med den där blonda hejaklacksledaren som hoppade från en bro eller vad det nu var, och slog axeln ur led och så vred hon tillbaka den igen, ja då hade jag inte alls tänkt se serien.
Jag tänkte, ok, bara en Buffyserie till ungefär. Gäsp. Men så märkte jag att nästan alla killarna i serien var jättesnygga eller åtminstone gulliga eller kul och charmiga. (Gissa vilken som är vilken haha).
Naturligtvis är handlingen jätteintressant också. Mycket intressantare än jag trodde. Jag tycker jättebra om de flesta killarna – Mohinder, Peter, Isaac och självklart Hiro. Till och med hejaklacksledarens polare är rätt gullig på sitt lite töntiga sätt.
Men jag tycker inte om tjejerna alls. De är bara – jag vet inte – så äckliga. Men det är ju bara som jag ser det. Jag är säker på att de flesta killarna och många tjejer också kommer att tycka om dem. Och även om du inte gör det är serien bra i alla fall.
Om du inte har sett den än, handlar den om en grupp människor, de flesta unga, som plötsligt märker att de har ovanliga förmågor (”superkrafter”). De försöker komma till rätta med hur deras liv har ändrat sig, och de kommer snart att tvingas bestämma sig för om de vill vara goda eller onda. Om det låter spännande, passa då på att se serien. Jag tror du kommer att gilla den.
Dr Who
Dr Who är en brittisk science fictionserie. Om du inte har sett den så kanske du är nyfiken på vad den handlar om. För det första: den är väldigt annorlunda än de amerikanska serierna. Engelsmännen har en lite ovanlig humor som det tar ett tag att vänja sig vid.
På grund av att jag inte är riktigt van än, inte bara vid humorn utan stilen i allmänhet, tycker jag att kvaliteten på avsnitten är lite blandad. Vissa är både hemska och sorgliga, andra faller lite platt. En del är faktiskt rätt så obehagliga. Men nu när jag har hunnit ganska långt i serien börjar jag faktiskt vänja mig.
Om du får chansen att se den här serien och inte är säker på om du vill följa den, så föreslår jag att du ger den en chans. Se ett par avsnitt innan du bestämmer dig.
Här kommer en kortfattad beskrivning av vad serien handlar om.
I första avsnittet får man lära känna en engelsk tjej som heter Rose. Hon upptäcker att det håller på att hända något konstigt på varuhuset där hon arbetar. Skyltdockorna beter sig lite ovanligt, för att inte säga hotfullt.
Plötsligt dyker en man i fyrtioårsåldern upp, i alla fall ser han så ut. Han hjälper henne komma undan de läskiga skyltdockorna. Snart får hon veta att de där dockorna bara är en del i ett större problem.
Mannen presenterar sig som Doktorn. Det visar sig att han brukar dyka upp när jordens befolkning är i fara. När allt har ordnat sig för den här gången, erbjuder han Rose att följa med honom i sitt telefonhyttliknande rymdskepp, TARDIS. Det kan både resa i rymden och i tiden, så Rose tackar ja. Hon råkar ut för en massa faror tillsammans med Doktorn.
Mer ska jag inte säga om handlingen. Men som sagt. Ge serien en chans. Som alla brittiska serier håller den bra kvalitet. Sen får man säga vad man vill om den speciella humorn.
Serien är något av en kultserie i hemlandet, åtminstone den ”gamla” serien som började på 1960-talet och höll på ända fram till slutet av 1980-talet. Av någon anledning, kanske att Doktorn alltid är rätt så fjollig, är den särskilt populär bland homosexuella män.
