Om Ängelby
När jag såg att det skulle komma en ny tv-serie som heter Ängelby, visste jag inte vad jag skulle tro, med tanke på att Mia Skäringer skulle ha en av huvudrollerna. Var det en komedi eller vad var det egentligen?
Men så läste jag om vad serien handlade om, och insåg att det där lät rätt intressant. Jag läste också om hur rörigt det varit när serien spelades in och att den hade på något sätt fått klippas ihop efteråt, fast det trodde jag man alltid gjorde.
Hur som helst, jag såg första avsnittet och tyckte faktiskt att det var rätt bra. Jag läste också en recension där serien beskrevs som en flopp. Nu ska jag inte döma för tidigt. Personen som skrev recensionen hade sett fyra avsnitt. Men i alla fall tycker jag det var ett lite väl hårt omdöme. Visserligen hade jag missat ett glas vin som huvudpersonen tydligen skulle ha druckit innan hon satte sig i bilen och körde. Kanske försvann det i klippningen, kanske var det jag som inte var uppmärksam. Men i övrigt var det inte något problem att följa med.
Min mamma, som helst vill ha snabba, lättillgängliga tv-serier, filmer och böcker, tyckte den var lite svår att förstå. Men min syster som är som jag och gärna ser något mystiskt och lite ”långsamt” hade heller inga problem med att förstå.
Så nu tänker jag se nästa avsnitt i alla fall. Ge serien en chans. Jag tycker den verkar spännande.
Mr Robot
Jag har just sett första avsnittet av Mr Robot (kunde de inte ha försökt komma på n svensk titel?). Det var riktigt intressant. Kanske är det här en orättvis jämförelse, men den är mycket bättre och intelligentare än Warehouse 13 som jag också tittar på just nu.
När jag först såg att en svensk skådespelare skulle vara med var jag faktiskt lite besviken. För att vara helt ärlig, är ju inte alla svenska skådespelare särskilt bra, men nu är jag väl orättvis igen. Inget land i världen har enbart fantastiska skådespelare. Och i det här fallet hade jag inget att oroa mig. Den här killen, som jag jag inte hade hört talas om tidigare, verkar klara sig ganska bra.
Tyvärr verkar det inte vara fanfictionmaterial, men det måste ju inte allting vara heller. Jag har händerna fulla just nu ändå, mest med fanfiction men också original, så jag klagar inte.
Den här typen av serie (om datorer, internet och hackande) kanske inte passar alla, men det är också en thriller, om det nu låter mer tilltalande.
The Boy in the Dress, UK 2014
Det finns ingen svensk titel på den här filmen och det tycker jag är ganska dåligt. Man kunde gott ha ansträngt sig lite. Pojken i klänningen duger väl lika bra som originaltiteln? Men om man vill skulle man säkert kunna komma på något ännu bättre. Synd.
Den här filmen kunde jag se gratis på SVT Play, och den ligger faktiskt kvar i ca en vecka till, så det går fortfarande att se den.
På Internet Movie Database, finns en ganska ofördelaktig recension där filmen jämförs negativt med boken som den tydligen bygger på. Det tycker jag är lite orättvist. Visst, jag har inte läst boken, och det skulle jag faktiskt gärna göra, men eftersom jag inte har gjort det tyckte jag riktigt bra om filmen.
Den handlar om en pojke som heter Dennis som bor i England. Hans liv är tråkigt och deprimerande. Hans mamma har lämnat familjen, som förutom Dennis består av pappan och en äldre bror. Det enda roliga i livet som Dennis har är fotbollen (och sin bästa kompis och lagkamrat Darvesh). Och Dennis är väldigt bra. Han är stjärnan i sitt lag.
Tyvärr har hans pappa blivit djupt deprimerad över att ha förlorat sin fru och är därför inte riktigt närvarande för sina söner. Man får se flera sorgliga små detaljer som illustrerar detta. Till exempel har pappan bränt alla foton av mamman, utom ett som Dennis lyckats gömma undan, bara lite svett i kanterna. Pappan kommer inte längre till matcherna, men Darvesh och hans mamma gör det så Dennis har i alla fall dem.
En dag när han går till Rajs tidningsaffär, får Dennis se ett nummer av Vogue och blir besatt. Från första stund älskar han glamouren och glittret och det är både roligt och rörande när det gäller en så här ”typiskt pojkaktig” liten pojke.
Alla i skolan beundrar en tjej som heter Lisa, som är lite av en rebell, älskar mode och drömmer om att bli modeskapare. En dag upptäcker hon att Dennis också läser Vogue och de blir vänner. Hon får också snart reda på att Dennis älskar hennes klänningar och får honom att prova en. Senare syr hon en egen åt honom också. För att testa den, får hon honom att gå med till tidningsbutiken där han faktiskt, mirakulöst nog, inte blir igenkänd. Lisa presenterar honom som sin nya utbytesstudentkompis Denise, från Frankrike.
Senare när Dennis känner sig väldigt nere, vill han testa sin nya förklädnad i skolan, och fast Lisa verkar lite tveksam, lyckas de snart genomföra sin lilla show. De klarar sig till och med förbi skolans expeditionssekreterare som varje dag vakar noga över elevernas skoluniformer och varje liten avvikelse noteras och straffas.
Till att börja med blir upplevelsen allt Dennis önskar sig, men efter ett tag blir det lite komplicerat.
Jag går inte in på vad som händer därefter, men trots komplikationerna och problemen, slutar filmen ganska lyckligt. Som jag nämnde förut är det en trevlig film som får en att känna sig bra, med roliga personer, fantastiska skådespelare och en väldigt intressant handling också.
Evig eld av Jonas Moström
Den här boken följer samma stil som Jonas Moströms andra deckare. Jag gillar dem, även om jag ibland kan le lite förvånat över huvudpersonernas såpaliknande förvecklingar i privatlivet. Nästan alla har varit otrogen minst en gång, till exempel. Men som jag nämnt tidigare, utspelar sig böckerna ibland i Östersundstrakten, vilket är roligt för mig som en gång bott där. Även de som inte utspelar sig där är naturligtvis också intressanta. Jag har absolut ingenting emot böcker som utspelar sig i Stockholm eller Skåne. Tvärtom. Men det är alltid roligt när man får lära känna en ny trakt.
Det som utmärker just den här boken är att jag faktiskt sympatiserade mer med mördaren och en annan brottsling i boken än poliserna, eftersom jag förstod de förras motiv (även om jag själv skulle ha valt en helt annan väg). I jämförelse med dem och deras motivation kändes poliserna lite som robotar. De följer lagens bokstav men struntar i rättvisan. Bara en av poliserna hade över huvud taget lite förståelse för mördarens motiv (och det var för övrigt en person jag kanske inte hade gissat skulle göra det).
Som så ofta förr i många aktuella deckare finns det en koppling till historien och det tycker jag, som mina läsare nog redan vet, är väldigt intressant. Däremot får nog inte den där kopplingen gå för långt, för då kan jag tröttna. Hellre då en helt historisk deckare än en som valsar fram och tillbaka mellan tidsepokerna i vartannat kapitel. Det känns på något sätt lite långsökt. I Evig eld går det absolut inte för långt, blandningen kändes helt lagom.
Jakthundarna av Jørn Lier Horst
När jag började läsa den här boken trodde jag först att det var en dansk deckare, men till min glädje insåg jag snart att den var norsk. Jag har inte läst så särskilt många norska deckare, och det här är den jag tyckt bäst om hittills. Författaren jämförs med Jo Nesbø men det håller jag inte alls med om. Jørn Lier Horst är mycket bättre. Jag tycker inte alls om Nesbøs hårdkokta otrevliga stil. Här får själva handlingen komma fram och man störs inte av huvudpersonens/författarens machostil.
Den erfarne polisen William Wisting blir helt utan förvarning avstängd från sin tjänst, anklagad för att ha fabricerat bevis i en gammal utredning. Fallet som är 17 år gammalt, ansågs löst, men nu börjar Wisting undra. Gärningsmannen är redan frigiven och anser sig felaktigt behandlad.
Wisting tar med sig pärmar med dokument rörande det gamla fallet, som också verkar ha en koppling till ett ännu äldre fall och börjar gräva i det, eftersom han nu har tid. Sambon distanserar sig från honom och han orkar inte göra något åt det, utan utreder de gamla fallen, med hjälp av sin dotter som är kriminalreporter. Han har dessutom en och annan gammal vän som rycker in när det behövs. Dottern blir för övrigt, genom sitt jobb, inblandad i ett mord på en man och en stund senare blir hon också överfallen av en maskerad man som gjort inbrott i mordoffrets hus. Det fallet visar sig också ha kopplingar till de tidigare fallen. Hon har för övrigt också vänner och kollegor som rycker in när hon behöver hjälp.
Wisting inser att någon vill sätta dit honom och att tiden är knapp, särskilt när en tonårsflicka försvinner och man börjar undra om den frigivne gärningsmannen har begått ett nytt brott. Naturligtvis under förutsättning att han verkligen var skyldig.
Jag tyckte riktigt bra om Wisting. Han är seriös och hängiven sitt jobb utan att för den skull försumma sin familj (den vuxna dottern och sin gamla pappa). Dottern är också trevlig och jag uppskattar verkligen hennes del av utredningen, eftersom hon är reporter. Det blir en annan typ av forskning än polisarbetet och det kompletterar handlingen väldigt bra.
Det var roligt att läsa en norsk deckare för omväxlings skull. I alla fall den här var mycket mer ”äkta deckare” än de danska jag tidigare läst. Jag föredrar alltid mysterium framför spänning och framför allt vill jag inte läsa något som är riktigt obehagligt. Jag upplever att Norge och Sverige är mycket lika varandra som länder och det bekräftar min tidigare uppfattning. Samma gäller för övrigt Finland och Estland. Tyvärr har jag inte läst någon estnisk deckare än, men jag hoppas jag hittar någon. Island är väl inte så likt Sverige, men jag tycker ändå att isländska deckare är väldigt bra.
Storsjöodjuret av Jonas Moström
Hittills har jag läst nästan alla av Jonas Moströms deckare. En anledning är att författaren är född i Bräcke och att fast huvudpersonerna bor och verkar i Sundsvall, så utspelar sig en del av handlingen, i alla fall i några av böckerna, i Östersund. Att det är så roligt för mig beror på att jag själv har bott några år i både Bräcke och Östersund. Jag trivdes jättebra, särskilt i Östersund, som är en otroligt vacker stad. Dessutom är förstås böckerna riktigt bra. Fast det är deckarfallen som intresserar mig mest, inte huvudpersonernas såpaliknande privatliv, trots att båda huvudpersonerna är tillräckligt sympatiska för att jag ska kunna läsa böckerna med behållning.
Just Storsjöodjuret är en titel som jag uppskattar extra mycket, för som väl alla vet, lär det finnas ett sjöodjur i Storsjön, vid vars strand Östersund alltså ligger. (För övrigt spelar Fröson som ligger i Storsjön och den gamla runsten som står där, en viktig roll i boken, och än en gång, det är roligt för mig att minnas barndomen när jag läser om den stenen som jag varit och tittat på många gånger.)
Handlingen är på ett sätt otäckt aktuell. En högerextrem, invandrarfientlig och ultrapatriotisk politisk/terrorgrupp dyker upp i Jämtland och protesterar mot det turistiska samarbetet med tyskar och norrmän. Man skulle ju trott att de skulle vara än mer fientliga mot thailändare och östeuropéer (fast det är de i och för sig), men grannarna i Norge? Känns lite långsökt. Jämtarna är ju åtminstone ursprungligen trönder, precis som grannarna i Tröndelag och Trondheim på andra sidan gränsen. Dessutom dyker det upp andra potentiella motiv för morden som har rötter långt tillbaka i tiden. Även där spelar en motsättning mellan olika ”etniska” grupper en roll – den mellan ”klyktattarna” och ”surjämtarna”. Själv träffade jag nog inte så många surjämtar när jag var liten. De flesta Östersundsborna är visst vanliga ”svear”.
Egentligen skullle det vara roligare för mig om alla böckerna utspelade sig i Östersund, men det lär finnas en annan serie som gör det, så den ska jag försöka få tag i i stället.
Jazzgossen
Eftersom jag är väldigt intresserad av historia, tycker jag mycket om att se på gamla svartvita filmer, som till exempel Jazzgossen som jag såg häromkvällen. Själva handlingen är ganska tunn och jag tycker inte att jag blir riktigt övertygad, men den är säkert bara en ursäkt för att få visa en massa kända sånger och dansuppträdanden. Behållningen är egentligen, i alla fall för mig, det historiska. En bit in i filmen visas en lång ’journalfilm’ som sammanfattar Sveriges historia från 1920-talet och fram till 1940-tal (tror jag). För mig var det verkligen intressant, men min syster som såg filmen tillsammans med mig, tyckte det bröt flytet i filmen och det kan jag i och för sig hålla med om. Vad som var väldigt roligt var att äntligen få höra alla de där kända sångerna (kupletter?) av Karl Gerhard m fl. Exempelvis Den ökända hästen från Troja (som censurerades) och Jazzgossen. Det är faktiskt lustigt, men jazzgossen som sången handlar om låter ganska metrosexuell, för att inte säga homosexuell (”han har tusch på sina ögonlock” och ”vippar hans lilla stjärt”). Dansnumren är inte riktigt min grej, och som sagt, handlingen är egentligen en bagatell, men jag tycker ändå att filmen är väl värd att se. Och Hasse Ekman är alltid sevärd.
Den gröna cykeln/Wadjda
Nyligen såg jag den arabiska filmen Den gröna cykeln. Ända sen jag läste om filmen första gången ville jag se den och nu häromkvällen fick jag min chans (fast den åt upp en hel del bandbredd). Det hör verkligen inte till vanligheterna att jag får se en så ”exotisk” dvs ovanlig film (eller snarare från ett ovanligt land och på ett ovanligt språk). Jag måste erkänna att jag visste väldigt lite om Saudiarabien förutom det här med oljan och hur kvinnorna behandlas. Det där senare bekräftades under hela filmens gång. Man kan säga att det är ett återkommande tema – förtrycket av kvinnor.
Wadjda som är tio år önskar sig en cykel, för hennes bästa vän Abdullah som är en jämnårig pojke har en och hennes högsta önskan är att cykla ikapp med honom och vinna. Hon är egentligen inte särskilt snäll mot Abdullah, utan svarar ganska ovänligt. Han däremot är beredd att göra vad som helst för henne. En väldigt gullig liten kille.
Wadjdas pappa bor inte längre hos henne och mamman och efter hand börjar man förstå varför. Mamman gör allt hon kan för att hålla honom på gott humör och följer benhårt alla regler som kvinnor måste följa. Hon slits mellan mannen och möjligheten att leva ett mera modernt liv, med hjälp av sin väninna som arbetar på ett modernt, nästan västerländskt sjukhus. Väninnan är beredd att ordna ett jobb åt henne där, men i sista stund backar mamman ur. Tyvärr hjälper det henne inte.
Wadjda är lite av en rebell, bortsett från det här med cykeln, som visserligen passar bra in i hennes personlighet i övrigt. Hon lyssnar på västerländsk musik, hon har ett par träningsskor på sig under sin långa svarta klänning. När andra flickor springer när män är i närheten, bryr sig inte Wadjda ens om att rätta till slöjan. En dag kommer hon rentav till skolan utan att ha den på sig och får order om att klä sig mer heltäckande. Hon saknar egentligen intresse för studier och läser inte särskilt bra, till den dagen hon inser att hon kan vinna en massa pengar i Korantävlingen som Religionsklubben ordnar varje år. Koranen är visst oerhört mycket mer komplicerad än jag visste tidigare. Tävlingen är för övrigt bara ett sätt av många, som Wadjda tar till för att tjäna ihop pengar till den efterlängtade cykeln. Den allmänna åsikten i Saudiarabien (och kanske i andra muslimska länder) är att flickor inte ska cykla av flera skäl. Man tror rentav att det kan förstöra deras förmåga att i framtiden föda barn.
Filmen är full av scener som verkligen känns, som när man får veta varför pappan inte längre bor hos Wadjda och mamman, eller när Wadjda med stort intresse studerar pappans släktträd, som saknar kvinnliga namn. Hon rättar till det, men upptäcker att pappan knycklat ihop och slängt hennes handskrivna papper. Man får ett intryck av att det är då hon verkligen inser vilken situation hon och de andra flickorna lever i. Egentligen borde hon ha förstått tidigare, men Wadjda är en ganska självupptagen flicka. Hennes mycket Korankunniga klasskamrat Salma blir bortgift redan vid 10 års ålder, men får tydligen fortfarande gå i skolan. En äldre flicka, som Wadjda hjälpt förmedla en kontakt med den äldre flickans bror (för att få ett tillstånd att träffa en pojke), blir tagen av sedlighetspolisen, relegerad och bortgift. Inget av detta berör Wadjda särskilt mycket. Två andra äldre flickor blir uthängda för att de är ”syndiga”. Jag förstod inte exakt vad de gjort sig skyldiga till, förutom att läsa veckotidningar, men det antyddes att de hade en kärleksrelation.
