Nytt fräscht gnäll
Ikväll var det Allsång på Skansen. Det vet väl de flesta. Jag följer inte programmet, men man kan inte undgå att höra det genom alla öppna fönster i stan. Att höra musiken dåna ut genom fönstren fick mig att fundera på en sak, och jag vill betona att det här är en ren allmän observation, inte riktad mot någon särskild person. (Visst. Hehe.)
Redan kända personer får göra i princip vad som helst, bara för att de redan är kända för något. Talang krävs inte. Fast jag kämpar dagligen med att försöka vara på gott humör kan jag inte låta bli att reta mig på det här. (För stockholmare och lite yngre läsare, kan jag tala om att det här är gammalsvenska – svenska från före millennieskiftet – för ”störa sig på”.) Vad är det som gör att totalt talanglösa personer utan personlighet och charm ständigt syns på tv, medan andra, betydligt intressantare personer (och då menar jag självklart inte mig själv eller min familj eller mina närmaste vänner utan artister som är aktuella nu, men på något sätt kommer i skymundan framför de mest populära.)?
Ja, ja. Jag är en bitter gnällspik, så läs för all del inte det här. Oj. Om du har kommit så här långt, så har du visst just gjort det. Så synd. 😉
Spray fuskar
Fy skäms Spray! Jag är verkligen besviken. I flera år har jag haft en Spraymejladress. När ”nya” Spray kom, blev jag glad och började använda min Sprayadress mycket mera än förut, därför att POP ingick i basutbudet. Nu kan jag mycket väl förstå om den ekonomiska krisen innebär att man inte längre kan erbjuda POP gratis. Däremot är jag väldigt negativ till att Spray försökte smyga igenom förändringen. De meddelade inte mig eller någon i min familj, som också har Sprayadresser. Plötsligt fungerade bara inte POP-funktionen. Dåligt! Jag kommer visserligen att ha kvar den nedgraderade Sprayadressen som reserv, och för filförvaring, men jag har numera lite svårt att lita på Spray.
Hur svårt kan det vara?
När man stöter på den här typen av stavfel i sin butik, då börjar i alla fall jag tänka ”varför har hon/han ett jobb, när inte jag har det?”. Hur svårt kan det vara att lära sig sitt eget språk?
Ibland är det kanske säkrast att använda en förkortning:
Förkortning
Men annars kör de på utan några hämningar:
Felstavning
En till
Som jag ser det så ingår det här i det allmänna förfallet av vårt vackra språk. Det som gör mig allra mest deprimerad är att snart är det de här språkmarodörerna som vinner. Om tillräckligt många använder språket fel, så blir det “rätt”. Så har det alltid varit. Jag tycker verkligen inte att vi måste gå tillbaka till sextonhundratalet, och någon sorts “ren” svenska. Det existerar inget perfekt tillstånd för språket. Det utvecklas hela tiden. Jag kan acceptera att det förändrar sig, efter en generation, efter tio-tjugo år. Det är bara naturligt. Men inte så här fort. Muterar språket på bara två-tre år, slutar det väl med att vi svenskar inte förstår varandra och då är det slut med svenskan. Det får inte hända. Så länge jag lever kommer i alla fall jag att kämpa för vårt språk. Det betyder inte, som vem som helst som läser min blogg vet, att jag föraktar andra språk, inte alls. Jag älskar språk, alla möjliga språk, men inte på bekostnad av mitt eget.
Dåligt tv-utbud
Varför erbjuder inte digitaltv-operatörerna paket där man får betala extra för att bara få exakt de kanaler man vill ha? Inte som nu när de bara har fuskpaket, där man måste betala för flera kanaler man inte vill ha och aldrig tänker titta på, för att få den eller de få kanaler man faktiskt vill ha.
Jag tycker definitivt att det är en bra affärsidé. Antagligen skulle massor av människor vilja betala för att slippa alla skräpkanaler. Jag har aldrig förstått varför operatörerna envisas med att erbjuda tv-kanaler (där de desperat försöker tvinga på folk reklam), men som ingen egentligen vill se. Kan det löna sig?
Om jag hade råd, skulle jag säga upp tv-abonnemanget och köpa DVD-boxar istället, men tyvärr är det inte möjligt just nu. För övrigt vill min mamma se alla nyhetssändningarna, så det går väl inte ändå. Inte förrän jag får flytta härifrån, men det lär väl inte hända förrän jag ska begravas (inte ens då lär jag väl komma ifrån den här vidriga lilla staden).
En annan idé jag har är att bara sända idrott på en kanal – Idrottskanalen – eventuellt med nyheter mellan varven – och så ta bort all idrott från de andra kanalerna. Fast den åsikten är väl jag (och min syster) ensamma om i hela världen.
Jag vill ha en egen måne…
…. eller i alla fall en egen värld. Jag passar inte in här. Nästan allt blir tvärt emot vad jag vill. Det börjar bli väldigt tungt att stå ut med.
Bitter och besviken
Numera är det svårt för mig att rycka upp mig ur min apati. Jag börjar inse att det är så här mitt liv blev. Det finns inget hopp alls att jag kommer att lyckas ordna upp allt. Det är för sent, eller snarare, har det alltid varit för sent. Förr var jag arg på mig själv för att jag misslyckades hela tiden. Nu när jag har tänkt efter ordentligt, vet jag att det aldrig har funnits något sätt jag kunde ha hamnat någon annanstans än just här. Med den personlighet jag har, skulle jag ha hamnat här även om jag hade kunnat få en chans till.
En chans till… Ni anar inte hur många gånger jag har velat vrida klockan tillbaka och fortfarande ha tid, fortfarande ha en framtid. Om det fanns något sätt jag kunde få det, skulle jag göra det. Oavsett hur lite förändring jag kanske kan åstadkomma i mitt liv, kommer det inte att kompensera för att det blev så här.
Jag börjar tro att jag till och med hade tur som blev allvarligt sjuk och nästan dog. Det fick mig att tro att det var därför jag var så misslyckad. Fast så var det inte. Jag bara var så här, från början.
Ja, jag är bitter och besviken. Det gör ont att inse att inget någonsin kommer att ändra sig. Mitt liv kommer att fortsätta så här, eller bli sämre. Jag vet inte hur andra lever med sånt här, men jag hanterar det dåligt.
Jag är rasande…
Jag är rasande. Idag var min syster på arbetsförmedlingen, och typen hon pratade med hade mage att föreslå att hon ska sälja sin del av vårt lilla hus. Nej, men vaf (som Berglin skriver)? Det är väl ändå inte hans sak att lägga sig i? Och nu när jag tänker efter, vad är hans sak, egentligen, eftersom han uppenbarligen inte kan hjälpa min syster att få ett jobb. Allt de där typerna gör är att piska och sparka på dem som redan ligger (ett uppdrag de fått av vår lysande regering). Det lär ju vara så att bara 1-2 % av alla jobb förmedlas via arbetsförmedlingen, vilket verkligen är ironiskt. Synd bara att min familj inte har några kontakter att utnyttja.
Det andra han sa som fick mig att bli rosenrasande (kul, ord, eller hur?) var en verkligt personlig och oförskämd kommentar om vår mamma. Hon är pensionär, men det är definitivt inte av hälsoskäl. Han sa något i den här stilen: ”du får räkna med att om ett par år kommer hon att bli mer och mer beroende av dig (och det är ju självklart ytterligare en anledning till att det är jättebra att söka jobb i Stockholm, långt ifrån henne) och förvirrad och kommer inte att kunna klara något själv. Här skulle jag bara vilja säga att i min släkt blir vi inte såna förrän vi är mellan nittio och hundra, så han kommer själv att bli en förvirrad gamling långt innan min mamma blir det, och dessutom, hur kan det här att komma med personliga kommentarer om folks familjemedlemmar, anses ingå i hans jobb?
Om jag hade råkat träffa på den där typen, tror jag inte att jag hade kunnat hålla käften. Det konstiga är att min syster bara blev ledsen, inte arg, men det är väl bara jag som reagerar så, först arg, sen ledsen.
För övrigt är jag fortfarande fly förb. och håller fortfarande på att fundera över att anmäla den där typen till någon, men jag antar att det inte kommer att bli något med det. Jag får bara fokusera på att hålla mig lugn. Att bli så här upprörd leder ingenstans.
Så besviken
Jag kan inte låta bli att känna mig besviken. Idag såg jag för första gången hur min LiveJournal ser ut för den som inte är inloggad – dvs de flesta av mina kompisar. Kanske väntar jag mig för mycket, men jag valde faktiskt avsiktligt ett ’basic’-konto så jag skulle få en snygg blogg, utan de flesta funktioner betalkontona har. Och nu har de hittat ett sätt att snuva oss dubbelt upp. Vi får nöja oss med de grundläggande, enklare funktionerna, men måste ändå stå ut med annonserna.
Jag hatar annonser på sajter jag besöker. I alla fall oftast. Jag vet några sajter där för det första annonserna är så diskreta att om jag inte letar efter dem märker jag dem inte, och för det andra är annonserna så riktade. Jag hittar varor och tjänster som jag är intresserad av. Men i de flesta fall är annonserna en ögonpina. Och nu har LJ sällat sig till de där giriga typerna. Ursäkta, men det är faktiskt så jag känner det. Om inte LJ hade varit ett så trevligt community skulle jag sluta använda det, men från och med nu tror jag inte att jag kommer att blogga där. Jag ska bara lägga ut en länk till min riktiga blogg/hemsida. Den som är intresserad av mina inlägg får klicka på länken och gå vidare från sajten.
Får man vara hundrädd?
Den frågan ställer en upprörd person till DN:s Vett-och Etikettexpert, Magdalena Ribbing.
Jag kan svara på den frågan. Visst får man det, men man behöver inte ens vara rädd eller allergisk för att trakassera oskyldiga hundägare. Den rättigheten är så självklar så den behöver inte ens ifrågasättas.
Vi (en hundägarfamilj, där det har funnits hund sedan 1970-talet) känner verkligen inte igen de situationer som frågeställaren beskriver. Det kanske är ett typiskt storstadsproblem?
I vår familj försöker vi verkligen aldrig få icke-hundintresserade att visa intresse för våra älsklingar. Vi har alldeles för många gånger mött djurhatare och andra intoleranta personer ute på stan och föredrar alltid att slippa umgås med dessa personer.
Istället ser det ut så här ute i landet: Måsar och kanadagäss ska skjutas. Butiksägare vill följa med hundägare hem och kissa i deras brevlådor. (Vår tik skulle för övrigt bara kunna kissa ner butiksägarens blomkruka om vi lyfte upp henne och höll henne ovanför, och under såna omständigheter skulle hon inte kissa alls). Personer som är vakna efter halv åtta på kvällen ska vräkas ur sina bostäder. (Det här gäller inte alls grannar som festar till långt fram på natten. Inte alls. Det räcker med att man någon kväll smyger ner för trappan för att ta sig ett glas vatten.)
En typisk situation är som följer:
Hunden sätter sig och uträttar sitt ärende. (En trevlig, vänlig sällskapshund, ingen stor blodtörstig kamphund.) Man står tålmodigt och väntar med sin svarta plastpåse i handen. Då dyker det genast upp minst en ”vän av ordning” som skriker om att man måste plocka upp efter sig. Vad tror de påsen är till för? Eller är de blinda? Men då undrar man ju hur de såg att hunden satte sig över huvud taget.
En ”hjälpsam” äldre kvinna passade på att i förbifarten peka ut några av hundens ”resultat” så man absolut inte glömmer dem när man står lutad över dem med påsen i högsta hugg.
Min fråga är istället: får vi finnas? Och om vi inte får det, då hoppas jag att vi snart hittar någon trevligare plats att bo. Långt borta från djurhatare och intoleranta grannar.
