Om mitt skrivande: en uppdatering
När jag insåg att jag antagligen inte skulle komma att skriva mer fanfiction på ett tag framöver, blev jag lite besviken och ännu mer, nervös över hur det skulle gå med mina originalberättelser.
Lyckligtvis, är jag nu mitt i att skriva färdigt en kortroman, som verkar gå hur bra som helst. Jag är jättenöjd, för att fast det där med att skriva fanfiction var jättekul, är det här ännu roligare.
Jag har lyckats få en annan kortroman publicerad nu (eller i alla fall har jag beställt ett provtryck). Häromdagen upptäckte jag också att en annan av vad jag tänkte på som en av mina ”långa noveller” visade sig vara av kortromanslängd, så den tänker jag också få publicerad. Dessutom också den jag håller på med också. Jag har redan blivit färdig till två tredjedelar. Det finns massor kvar att göra men jag har verkligen kul så här långt.
Vad jag kallar kortromaner kan också kallas ungdomsböcker, men hur som helst får jag fler böcker utgivna än jag väntade mig. Vilket är bra, för jag har så mycket mer att skriva innan januari. Jag vill åtminstone bli klar med att skriva. Korrekturläsning, redigering och så vidare kanske kan få vänta, men att skriva och översätta måste jag bli klar med innan slutet av januari, annars tror jag inte jag blir klar över huvud taget.
Språkspalten: Skilj på böcker och listor
Den som vill ha koll och förstå det svenska språket har stor nytta av både ordlistor och ordböcker, det gäller bara att hålla koll på vad som är vad.
Läs mer här.
Språkfrågan: Ska vi handla på Rea eller Sale?
Våra attityder avgör hur ofta engelska ord kommer in när vi talar svenska. Tycker vi att det låter snitsigt, lär det bli fler.
Läs mer här.
Detta retar mig jättemycket. Själv tycker jag det är helt självklart att man skiljer på olika språk. Kan man inte hålla isär sitt eget språk och engelska är man en obildad idiot.
Bron, säsong 3
Nu ska jag göra något jag var ganska övertygad att jag aldrig tänkte göra, nämligen recensera Bron, i det här fallet säsong 3. De två tidigare säsongerna såg jag visserligen men på grund av sista avsnitten båda gångerna, ångrade jag mig efteråt. Jag tycker väl överhuvud taget inte fullt så mycket om serien som många andra verkar göra.
Men nu har jag just sett färdigt säsong 3 och inser att jag faktiskt i alla fall tyckte ganska bra om serien. Det var nog delvis på grund av den nya danska partnern som Saga Norén fått. Deras relation var ännu intressantare än den förra. Jag tröttnade väldigt snart på den dansken, faktiskt och förstår att skådespelaren också gjorde det. Rollfiguren fick ju inte utvecklas alls och var faktiskt i mina ögon något av en stereotyp, för bilden vi har av danskar och framför allt en typisk storstadsbo.
En sak jag har lite svårt för fortfarande, är dock Sagas autism. Jag ställer mig helt frågande till att hon skulle fått bli polis men om hon nu hade fått det, tänker jag att hon nog hade anställts på något annat sätt och i praktiken inte fått vara ute på fältet i vanliga fall utan mest suttit vid ett skrivbord och framför en dator och analyserat fakta.
Jag ska försöka akta mig för att komma med någon spoiler, men jag kan väl säga så här mycket att jag anser att vissa misstänkta personer kom väl lindrigt undan och den verkliga mördaren tyckte jag faktiskt väldigt synd om. Ändå är det ingen som tänkte samma sak? Ingen av rollfigurerna i avsnittet sa något om det. På grund av hela fallet, som jag inte ska gå närmare in på, tycker jag att allt var ganska speciellt, och i flera fall låg mina sympatier hos mördaren och inte hos de flesta offren (dock däremot ett par av dem, för de var i mina ögon helt oskyldiga och förtjänade inte att dras in i fallet).
På ett sätt hoppas jag att det blir en säsong till, men jag respekterar helt och hållet Sofia Helins åsikt att det kanske är för jobbigt för henne med rolltolkningen av Saga.
9 tips hur du använder isbergstekniken
9 tips hur du använder isbergstekniken, ett skrivtips av författaren Iréne Svensson Räisänen. Vill du skriva som Ernest Hemingway? Skriv avskalat och kort.
Läs mer här.
Studier och mobbning
Jag hörde nyss på ett inslag på nyheterna om att så många elever har svårt att gå färdigt gymnasiet. Det får mig att tänka på vad alla är olika.
Själv hade jag inga som helst problem med själva studierna (utom att smälta att jag som fick så väldigt bra betyg, ändå har misslyckats i livet). Mitt problem var klasskamraterna. Kanske borde jag har fått någon form av diagnos. Kanske är det bara det gamla vanliga – att majoriteten har svårt för den som på något sätt är lite annorlunda.
Det får mig också att tänka på de inslag jag sett om elever som blivit mobbade under hela skoltiden. Jag kan ganska väl relatera till det, fast jag inte var så aktivt mobbad, utan mer utfrusen. Det är faktiskt väldigt sorgligt att känna att man är en paria som ingen, inte ens de som själva inte är så fantastiskt populära eller framstående vill ha att göra med.
Min poäng är att jag aldrig skulle ha accepterat att bli mobbad. Jag skulle ha stannat hemma. Berättat för mina föräldrar. Sett till att jag fick någon form av alternativ undervisning, t ex hemma hos mina föräldrar, som ju lyckligtvis var lärare själva.
Nu vill jag inte alls skylla på offren. Det jag vill få fram att lärare och annan skolpersonal stirrar sig blinda på närvaro. Jag var borta nästan halva gymnasiet, pga utfrysningen. Ingen gjorde något åt det och som sagt, jag fick väldigt bra betyg ändå.
Trevlig överraskning, helt oväntat
Nu i eftermiddag, kom någon till vår ytterdörr och knackade ganska högt. Med tanke på vad vi är vana vid från den där andra stan, var vi livrädda. Men det visade sig vara två av grannarna som kom för att önska oss välkomna till vårt nya hus. De hade med sig en krukväxt. Nu har vi träffat alla grannarna här ute och alla är lika trevliga. Det är också folket inne i den nya stan.
Jag börjar nästan gråta när jag tänker på det. Vi borde ha flyttat för flera år sen. Då kanske det här inte bara skulle vara ”för lite, för sent” för oss.
Jag hade glömt att det fanns trevliga människor i världen. Åt helvete med den där andra stan och folket där. Hoppas de får vad de förtjänar en dag.
Läskigt
Jag har nog inte nämnt det här men vi har alldeles nyligen flyttat in i ett nytt hus. Det är lite udda. Till exempel finns det inga dörrar förutom till garderoberna och källaren. Faktiskt. Tomten är inte så jättebra. Det finns nästan bara en stor damm som jag inte alls gillar och så finns det uthus som ligger för långt från huset. Till slut finns det också en veranda som inte är så gott skick. Men jag vill inte alls ge intrycket av att det här är ett dåligt hus för det är det inte. Vi hade råd med det, det är nog viktigast av allt, och så är det helt nyrenoverat och allt ser jättefint ut fast det finns förstås ett och annat som inte fungerar helt och hållet än.
Det är bara det att det är lite läskigt. Inatt vaknade vi och upptäckte att ytterdörren inte bara var olåst utan också öppen. Det kändes jätteläskigt. Det var förstås ingen annan än vi i huset och min syster var ute i uthusen under dagen så jag är rätt säker på att hon bara glömde att låsa efter sig och så blåste stormen upp dörren, men det var jätteläskigt. Vi har också hört en del konstiga ljud inne i huset. Dessutom finns det ett litet vindsutrymme som man inte kan komma upp i inifrån huset. Aldrig att vi försöker öppna det och kolla om det finns något inuti. Jag gillar inte läskiga saker särskilt inte på riktigt.
Om bara inget mer händer så är det inget problem, men om något faktiskt händer igen, vet jag inte om jag vill bo kvar. Fantastiskt. Vi har just köpt huset och om vi inte kan bo kvar måste vi sälja det. Så jag hoppas verkligen att vi kan vänja oss vid ljuden. Jag är säker på att inget verkligen är fel här, det är bara ett gammalt hus som vi inte är vana vid än.
Döden i grytan H-K Rönblom
Idag läste jag färdigt en gammal deckare jag hittade i en bokhylla här i huset (eller snarare det jag nyss flyttat ifrån). Den måste ha varit min mammas en gång i tiden eller min pappas. Hur som helst, den är från 1950-talet, och för mig känns det ju som ”historiskt”, fast den naturligtvis var helt ”nutida” när författaren skrev den.
Jag älskar att läsa de här gamla böckerna. Det känns så mysigt med den här tiden (trots en del könsdiskriminering som de dåtida läsarna kanske inte uppfattade), oskyldigt, ofarligt, harmlöst…
Fallet var också intressant, men det var nog själva miljön – en kvällstidning (som på den tiden nog var betydligt mer seriös än dagens kvällstidningar) – som var mest intressant. Jag gillade många av huvudpersonerna också. Det här var långt innan författarna kom på att stora delar av läsekretsen (dock inte jag själv) uppskattade extremt otrevliga huvudpersoner mer än trevliga. ”Privatdeckaren” är en läroverksadjunkt (alltså lärare) men han har en viss koppling till tidningen och lyckas under fallets gång få ett vikariat. Jag ska inte gå in på mordet/morden men kopplingen till en tidningsredaktion var det som var allra mest intressant.
Om det skulle gå att få tag i den idag på något sätt – i ny upplaga, som lånebok eller från ett antikvariat – kan jag verkligen rekommendera den för en läsare som är intresserad av klassiska pusseldeckare.
En skugga blott, av Maria Lang
Nu har jag läst färdigt den sista av de sex nyutgivna Maria Lang-deckarna. Den här utspelade sig mest i en lokal som jag inte riktigt förstod mig på. Fanns den eller något motsvarande på riktigt? Eller har Maria Lang hittat på den? Det verkade vara någon sorts klubb för humaniorastudenter och det var i och för sig en trevlig idé. Där fanns bibliotek och arbetsrum för både studenter och forskare. HumB. Det här är i och för sig väldigt långt före min tid, men den här typen av lokaler kan mycket väl ha funnits i Stockholm omkring 1950.
Boken börjar med att Puck oväntat kommer hem tidigare än beräknat från sin vistelse i Egypten där hon vårdat sin sjuka pappa. När hon kommer in i sin lägenhet hittar hon en död kvinna i sitt badkar. Då drar Puck omedelbart slutsatsen att Einar inte bara har varit otrogen utan också är skyldig till mordet. Det tycker inte jag alls är någon logisk slutsats, men man kanske kan skylla den på hennes panik när hon hittar liket hemma hos sig.
Maria Lang är inte särskilt snäll mot de kvinnliga huvudpersonerna. En av tjejerna är direkt dum i huvudet och en av de andra är inte någon särskilt framstående student. Båda är mest där de är för att jaga någon lämplig äkta man. Däremot är hon betydligt mer vänlig i sina beskrivningar av de manliga huvudpersonerna. Det verkar som antingen Einar eller Puck är lite halvt om halvt otrogna mot varandra i varje bok, fast de samtidigt är väldigt kära i varandra. Jag förstår inte riktigt det där. Det verkar åtminstone också som det är något lite mellan Puck och Christer Wijk också. Men jag antar att det är för mycket att hoppas på att det också kunde vara något lite mellan Einar och Christer? 😉
Hur som helst var det här fallet inte lika intressant som själva miljön, även om lite vinning nästlade sig in som motiv bland de vanliga kärleks- och passionsmotiven. En stor del av behållningen av de här deckarna för mig är den historiska miljön (historisk för mig, naturligtvis, inte för författaren). Bortsett från ojämlikheten på den tiden är det för mig en fascinerande tid. Särskilt nu när allt verkar så trassligt och hotfullt, känns det som en oskyldig tid då allt verkade enkelt och lättsamt (vilket det naturligtvis aldrig var på riktigt, men kanske Maria Lang levde i en så skyddad miljö).
