Jag vill ha en egen måne…
…. eller i alla fall en egen värld. Jag passar inte in här. Nästan allt blir tvärt emot vad jag vill. Det börjar bli väldigt tungt att stå ut med.
Bitter och besviken
Numera är det svårt för mig att rycka upp mig ur min apati. Jag börjar inse att det är så här mitt liv blev. Det finns inget hopp alls att jag kommer att lyckas ordna upp allt. Det är för sent, eller snarare, har det alltid varit för sent. Förr var jag arg på mig själv för att jag misslyckades hela tiden. Nu när jag har tänkt efter ordentligt, vet jag att det aldrig har funnits något sätt jag kunde ha hamnat någon annanstans än just här. Med den personlighet jag har, skulle jag ha hamnat här även om jag hade kunnat få en chans till.
En chans till… Ni anar inte hur många gånger jag har velat vrida klockan tillbaka och fortfarande ha tid, fortfarande ha en framtid. Om det fanns något sätt jag kunde få det, skulle jag göra det. Oavsett hur lite förändring jag kanske kan åstadkomma i mitt liv, kommer det inte att kompensera för att det blev så här.
Jag börjar tro att jag till och med hade tur som blev allvarligt sjuk och nästan dog. Det fick mig att tro att det var därför jag var så misslyckad. Fast så var det inte. Jag bara var så här, från början.
Ja, jag är bitter och besviken. Det gör ont att inse att inget någonsin kommer att ändra sig. Mitt liv kommer att fortsätta så här, eller bli sämre. Jag vet inte hur andra lever med sånt här, men jag hanterar det dåligt.
Då slog det honom…
Det här hittade jag på en nyhetssajt:
När det gäller homosexuella shejker var det så att för flera år sen började en ung vän till mig att arbeta för sin farbrors företag i ett av Arabemiraten. Han blev presenterad för en av shejkerna på platsen och memorerade så noga orden shejken hälsade honom med, så han skulle kunna använda hälsningsfrasen när han träffade andra dignitärer. Det var inte förrän han hade använt frasen i ett par dagar som någon översatte den för honom, och då insåg han varför alla hade stirrat så konstigt på honom när han upprepade shejkens hälsning. Frasen betydde ”Mm, du har verkligen en snygg bakdel.”
Det här påminner mig om något liknande. En av min mammas kollegor var gift med (och är antagligen fortfarande det) med en ingenjör som brukade jobba mycket i Saudiarabien, Jemen, Förenade Arabemiraten osv. Den här typen var en riktig skitstövel, och jag tålde honom bara inte. Hur som helst, berättade han följande lilla historia för sin fru. Förmannen som hade hand om arbetarna sa så här om dem: ”De där typerna, de bara k****** och K******. Och mammas kollegas man tänkte: ”Konstigt, jag trodde inte att det fanns några kvinnor där.” Då slog det honom… ”Jaså. Det var så det var. Oj.” När jag hörde det här, kunde jag bara inte sluta skratta.
Coraline
Upplev det magiska i en modern men mer skrämmande Alice i underlandet. Jag streckläste boken den natten jag först fick händerna på denna förunderliga bok. Den är tänkt som en barnbok men vuxna, åtminstone barnsliga sådana som jag, kan få ut ut mycket av den. Kanske ännu mer. Handlingen utspelar sig kring flickan Coraline som uppfattar sitt liv som bra, men oerhört tråkigt. Som läsare kan man nog tycka att hennes liv är rätt så fantastiskt även innan allt det där magiska börjar. Men Coraline är ensam och känner att hon vill att någon ska ägna sig åt henne.
Det finns ett uttryck som säger att man ska vara försiktig med vad man önskar eftersom det kan bli just så. Detta får Coraline erfara i boken med samma namn. Jag kan verkligen rekommendera denna fantastiska bok som ger läsaren inblick i en värld så krypande skrämmande men samtidigt magisk. Jag kunde inte lägga ner den förrän jag avslutat den och det är länge sen en bok fångat men som denna. Nu i vår kommer den på film också. Jag har sett trailern och kommer naturligtvis inte att kunna motstå att se den trots att jag misstänker att filmen mer än boken ger framförallt barnen något.
 Huset |
 Den andra jag |
Svensk tv
Jag blir galen på det dåliga tv-utbudet! Det går ju veckor och månader utan att det går något som är sevärt numera. Om jag bara hade råd, skulle jag köpa DVD-boxar med hela serier (och naturligtvis filmer på DVD) som vissa av mina kompisar. Men nu är jag beroende av att någon gång få se något som jag uppfattar som underhållande. Svenska serier (ok, det går några och några få av dem är faktiskt rätt bra), engelska serier (franska, tyska m fl). De allra bästa amerikanska också. Filmer.
Men varför all denna idrott? Kan den inte gå på några särskilda idrottskanaler eller, eftersom jag och min familj verkar vara i minoritet, några särskilda idrottsfria kanaler som man kan ha? Varför alla värdelösa dokusåpor och tävlingsprogram? Nej, den dagen jag får lite mer pengar, då eliminerar jag tv-kanalerna helt och börjar köpa DVD istället.
Hemliga svagheter
De flesta människor har antagligen några hemliga svagheter. Det har i alla fall jag. De flesta av mina läsare och kompisar vet att jag skriver fan fiction och slash. Ibland, när jag är riktigt nere och behöver bli på bättre humör, skriver jag också (fy på mig) slash om verkliga personer! Jag skulle naturligtvis aldrig någonsin lägga ut de här berättelserna någonstans. I alla fall inte om någon som inte har varit död i minst ett par hundra år.
(Jag blir också löjligt och meningslöst nog kär i sexiga kändiskillar. Sh. Berätta det inte för någon. Hehe.)
Hur är det med er då? Dela med er av era hemliga svagheter! Jag utmanar er!
Att skriva för minoriteten
Under årens lopp har jag haft bokstavligt talat tusentals läsare, men av dem, har nästan ingen lämnat en kommentar. Av de här få personerna, har några få gett mig väldigt positiv feedback. Frågan är, varför kommenterar inte fler av mina läsare? På sista tiden har jag kommit fram till att de flesta inte tycker om det jag skriver. En annan anledning kan vara att de tycker jag skriver för långa berättelser. En del kanske faktiskt gillar mina berättelser, men är för lata eller inte bryr sig tillräckligt mycket för att kommentera. Men även om det här är bidragande faktorer, kan jag bara dra slutsatsen att det jag skriver inte är omtyckt av särskilt många människor.
Det är nedslående, för jag skriver ju inte så här bara för att jag inte kan bättre, fast det kanske är en del av sanningen, det måste jag vara beredd på, men för att jag faktiskt tycker om den här typen av berättelser. Det är vad jag föredrar att läsa. Jag skulle läsa ännu mer liknande saker, om det fanns, och det gör det ibland. De böcker jag köper är ofta okända för den stora läsande allmänheten, fast jag läser ganska vanliga genrer och undergenrer – deckare, spänning, fantasy, historiskt.
Det finns inte mycket jag kan göra åt mina berättelsers popularitet, eller snarare brist på detsamma. Men jag vet i alla fall en sak: Jag tänker fortsätta skriva det jag tycker om att läsa. Om ingen annan tycker om det, så ok. Det kan jag leva med. Jag har faktiskt aldrig väntat mig något annat. Hoppats, men inte väntat mig.
Kärnkraft?
72 % av DN:s läsare är för att bygga ut kärnkraften. Jaha. Då antar jag att alla de här personerna också erbjuder sina tjänster, frivilligt, när det gäller sanering och räddningsarbete om det blir en allvarlig olycka. Inte? Ok. Vem ska göra det då? Vi som är emot kärnkraften? Knappast. Ni får klara er själva med det.
Skrev en originalberättelse
Jag lyckades äntligen avsluta en originalberättelse. Om jag bara kunde skriva varje dag (eller snarare natt) skulle jag känna mig mycket bättre. Jag önskar bara att jag kunde komma igång med min roman. Varför är det så svårt? Jag antar att jag är rädd att förstöra det jag redan har skrivit. Allt jag behöver är att komma in i historien igen. Ett par meningar för att komma i rätt stämning. I vanliga fall brukar jag kunna komma på något mycket fortare. Jag är rädd att om jag inte blir klar snart kommer det aldrig att hända. Det blir bara meningslöst.
