Roswell
För ett par dagar sedan såg jag och min syster på de första fyra avsnitten av Roswell. Det var jättekul. Jag hade glömt hur bra den serien var. Det fick mig verkligen att le. Än en gång blev jag påmind om hur bra tv-serierna var på 1990-talet. Jag ser verkligen fram emot att se resten av serien – och till den dag (som jag hoppas kommer) när jag har råd att börja köpa mina favorit-tvserier på dvd-boxar.
Inhumant på tåg
När jag läste om den elvaåriga flickan som kastades av tåget, utan varken telefon eller pengar i en för henne okänd stad, sent på kvällen, blev jag först förvånad, sedan arg. ”Hon såg äldre ut än elva år.” Jaha, hur mycket äldre? (Det påstods också att flickan ”inte talade svenska”, men kvinnan som tog hand om henne hävdar att det gör hon visst.) Så småningom kröp det fram att vem som helst som ”ser ut” att ha fyllt femton (femton?) kan kastas av tåget.
Jaha. Och vem tar ansvaret om något händer den här ”vuxna” personen något när de lämnas ensamma i en främmande stad utan möjlighet att kontakta någon anhörig eller vän? Även om de kan kontakta någon kan det ta en timme eller mer innan någon hinner dit för att hämta dem. För övrigt, äldre ungdomar, vuxna kvinnor, äldre, sjuka och handikappade kan också råka illa ut på något sätt.
Dessutom, SJ:s regler verkar förutsätta att alla passagerare kommer att försöka lura SJ på pengar om de bara får en chans. Med tanke på alla problem och störningar i tågtrafiken och åtminstone inom Västtrafiks område, där jag bor, dessutom i busstrafiken, tycker jag att bolaget kan se lite på sitt eget beteende. Många gånger går det inte att köpa biljett. Andra gånger är det ingen som frågar efter det giltiga färdbeviset och legitimationen. Nyligen blev jag bestulen på min plånbok antingen på ett Västtrafiktåg eller på centralstationen i Göteborg, på en resa mot Stockholm, där jag för övrigt hade ett läkarbesök. Som tur var, trodde konduktörerna på mig och jag blev inte avslängd. Annars kunde jag också ha råkat nästan lika illa ut som den stackars flickan jag läste om.
Det här är helt ohållbart. Snart kommer både jag och min familj att välja bilen i stället för kollektivtrafiken, för att vara säkra på att inte råka illa ut på något sätt.
I ett land som Sverige borde det finnas en humanare och mer tidsenlig metod att hantera de eventuella fuskåkare som kan dyka upp. (Om avsaknaden av biljett är SJ:s eller Västtrafiks fel, borde det hanteras på ett annat sätt.) Jag föreslår att vanliga, bofasta svenskar eller invandrare med uppehållstillstånd helt enkelt uppmanas att lämna personnummer. Så kan en faktura skickas till hemadressen. För personer som vägrar, eller kan tänkas vara hemlösa, kriminella eller kanske illegala invandrare borde polis tillkallas så att dessa personer inte lämnas ensamma i en stad där de antingen kan komma till skada eller kanske begå brott.
Vilken typ föredrar du?
Jag läste just den här ganska intressanta artikeln på Care2. Tydligen är det så att vi människor brukar leta efter en partner som är ganska like oss själva. Det låter vettigt faktiskt, i alla fall ibland, även om det ju också händer att ”motsatser dras till varandra”.
Artikeln tar upp fyra personlighetstyper:
Utforskaren, som styrs av höga nivåer av dopamin, tar gärna risker, vill ha äventyr och omväxling och är nyfiken.
Byggaren har höga serotoninnivåer och är lugn, tycker om scheman och regler och är konventionell.
Regissören är påverkad av testosteron och är fokuserad, analytisk och logisk.
Förhandlaren har höga östrogennivåer, ser helheten och är medlidsam, självuppoffrande och fantasifull.
Två av de här typerna är definitivt inte min stil. Det är Utforskaren och Regissören. *Ryser*.
Jag tror mina morföräldrar var Byggare och det var väldigt praktiskt att ha i huset, så om jag haft en bror (eller syster) som var av den typen skulle det vara jättebra. Men som pojkvän? Nej tack. Om jag inte kunde få ha två. 
Nej, min absoluta favorittyp är Förhandlaren. Båda mina föräldrar och min syster och jag själv ingår i den här kategorin. Så naturligtvis vill jag ha en pojkvän som också är Förhandlare. Fast jag vill helst inte att han ska ha alltför höga östrogennivåer.
Annorlunda
Jag läste morgontidningarna på nätet – det är egentligen inte min grej, men ibland när jag inte kan sova är jag så uttråkad att jag nästan klättrar på väggarna, så jag gör en massa saker som jag inte är direkt intresserad av. Hur som helst, en sak som slår mig hela tiden är hur annorlunda jag är mot vad som i alla fall verkar vara majoriteten. Det är när jag läser om resor, recept osv som jag märker det mest.
Folk förväntas älska havet, stränder, fester, shopping osv. Alla recept innehåller ingredienser som jag är allergisk eller överkänslig mot som t ex mjölk, ägg och vitlök. Det finns massor av andra exempel, men det här räcker nog.
Det här kanske verkar oviktigt och på ett sätt stämmer det. Jag bryr mig inte så mycket om att jag är annorlunda. Det är bara så svårt att hitta den ”rätta” tidningen, tidskriften eller hemsidan att hålla till på. Men jag får väl bara skärpa mig och bli bättre på att hitta min plats i livet.
Ungdomsböckerna och jag
Jag läste just det här och tänkte att jag skulle skriva något om samma ämne. Tyvärr gav inlägget mig så många olika idéer att jag inte kom på något att skriva om, vilket får mig att känna mig riktigt dum i huvudet, fast jag hoppas att det bara är känslomässig överansträngning.
Hur som helst, ungdomslitteratur har alltid betytt väldigt mycket för mig, till och med på den tiden när jag inte var ung utan liten. Jag har faktiskt läst böcker för äldre ungdomar/unga vuxna sedan jag var ungefär fyra år och inte kunde förstå varför hjältinnorna i mina böcker ofta var upp till tio år äldre än jag.
På sista tiden har det slagit mig att de flesta vuxenböcker jag läser är lättsamma, roliga, glada berättelser (ofta med en mörkare underton, men i alla fall), medan ungdomsböckerna är mycket allvarligare och mörkare. Jag menar inte att det krävs mindre skicklighet för att skriva för vuxna, men på något sätt tror jag att författarna har olika målsättningar med sitt skrivande, och jag tror jag förstår varför.
När vi är unga är vi inte rädda för allvarliga ämnen, men när vi växer upp blir livet oftast hemskare och betydligt mer hotfullt än det en gång var. I (underhållnings-)litteratur vill vi ha lättsamt och distraherande.
Jag kan förstås inte avstå från ungdomsböcker heller, så jag brukar begrava mig i allvarliga, mörka historier ändå. Skillnaden mellan ungdoms- och vuxenlitteratur är att de flesta ungdomsböcker slutar lyckligt, så som vi vill med våra egna liv. (Lyckliga, i alla fall, inte att de ska sluta.)
Citat
Träd som växer sakta ger den bästa frukten.
– Molière
Dags för lite gnäll igen…
Om du läser den här bloggen dröjer det nog inte länge innan du inser att jag älskar djur. Hundar (vissa hundraser, borde jag kanske säga) tillhör mina favoritdjur. Mitt absoluta favorit bland hundraserna är lhasa apso.
Det jag älskar mest med rasen är deras personlighet och attityd. Missförstå mig inte, jag tycker naturligtvis om utseendet också, men det känns mindre viktigt.
När jag besöker hemsidor med rasinfo och läser böcker eller tryckta artiklar om rasen hittar jag ofta den här typen av påståenden: ”om du inte gillar pälsvården, välj en annan ras” Va? Jag älskar den här hundens personlighet över allt annat (nästan i alla all, jag älskar några andra hundraser också och jag tycker om i stort sett alla hundraser, precis som jag tycker om i stort sett alla djur). Så då skulle jag alltså avstå för att jag inte älskar att hålla på med pälsvård? Aldrig.
På grund av att jag älskar lhasa apsons personlighet är jag beredd att lära mig och stå ut med all pälsvård. Jag vill så klart att min hund ska må bra och trivas. Jag kommer aldrig att lära mig att tycka om just den delen av det här med att leva tillsammans med en så fantastisk hund, men jag kan lära mig leva med jobbet.
Det är faktiskt samma sak med mängden motion som en del av de stora, motionskrävande raserna behöver. Jag älskar att gå, och gå fort, inom rimliga gränser. I första hand tycker jag om att gå omkring i stan, i parker och i anslutning till odlingslandskapet i närheten av småstäder. Med andra ord tycker jag inte om att vandra i vildmarken, klättra i berg eller cykla.
Därför har jag tagit konsekvenserna av det och låtit bli att ta hand om stora eller väldigt motionskrävande hundar. Till exempel älskar jag också eurasiern, taxen, golden retrievern, pudlar och naturligtvis blandraser av samma typ, för att inte tala om vissa underbara brukshundar som jag bara kan drömma om. Men de här hundarna förtjänar att ha mer aktiva liv än jag kan ge dem, så jag tar inte hand om några av de här raserna eller blandraserna. Suck. Man kan ju inte få allt. Jag kan i och för sig tänka mig att om jag hade en nära vän eller familjemedlem som älskade att vandra ute i naturen, klättra i berg osv, att vi kunde dela en hund. Jag är säker på att de här motionsälskande hundarna inte skulle rata kortare och lite mindre energikrävande promenader förutom deras dagliga springturer.
Mindre, inte fullt så aktiva raser som lhasa apson, verkar tycka om ungefär samma mängd motion som jag gör. I alla fall nästan alla. Mammas tibetanska spaniel betraktar nog mig som en elak slavdrivare, för jag väntar mig att han faktiskt ska röra på tassarna när vi är ute tillsammans. Hans uppfattning av en trevlig promenad består av att stå still och sniffa på lyktstolpar och strosa omkring långsamt och då och då lyfta på benet för att skicka meddelanden till andra hanhundar. Men i de flesta fall tror jag att min timme eller så som jag ägnar åt promenader runtom i stan tillfredsställer min hund och andra små liknande raser (t ex de flesta tibetanska spaniel, bichoner osv).
Väldigt bra citat
Förbli berusad av skrivandet, så inte verkligheten krossar dig.
– Ray Bradbury
Kroppsdelar
En amerikansk sajt, som jag gissar är något motsvarande en svensk damtidning, frågade sina kvinnliga läsare/besökare vilken/vilka kroppsdelar på en man de uppskattade mest.
Det fick mig att fundera lite på vad jag uppskattar.Jag kom fram till att händer är väldigt bra kroppsdelar, särskilt manliga. Eller visst, jag gillar mammas händer och mina egna och min systers också, självklart, men mäns händer är så stora och starka. Fast visst är det imponerande att min systers små händer är så otroligt starka.
Alltså, pappas händer. Det är framför allt två saker jag tänker på. I vår familj älskar vi Mac-datorer. För rätt många år sedan kom de första iMacarna. Deras puckmöss fick väldigt mycket skäll. De flesta sågade dem rejält, särskilt män. En man reflekterade att hans döttrar hade ju små händer så självklart hade de mindre problem med att använda puckmössen, men till honom dög de inte. Fast det där stämmer inte. Det har inget att göra med storleken på händerna. Det vet jag för jag har anordnat ett test.
Jag bad pappa att använda puckmusen på en av våra iMacar. Han sa att den var bra, han hade inget problem alls med att använda den. Pappas händer var stora, inte oproportionerligt stora, men så stora man kan vänta sig att en två meter lång man skulle ha. Alltså har det inget med storlek att göra.
Pappa var också väldigt bra på elprylar. Han ordnade med våra elledningar. Allt som en icke-elektriker kunde och fick göra gjorde han och han gjorde det bra. Han lärde för övrigt min syster det han kunde, så nu kan hon det också.
Morfar hade också stora händer, fast han var kortare än pappa. Morfars händer kunde bygga nästan vad som helst. En gång när jag var liten, så liten att jag inte minns det längre själv, såg jag en helikopter och pekade på den och sa till en liten kompis: Jag ska be min morfar att bygga en sån där till mig. Hon lär ha blivit mycket imponerad. Trots att morfar faktiskt inte kunde bygga några helikoptrar, hur mycket han än kunde bygga annars. Dessutom kunde han koka potatis och gröt.
